torsdag 11 november 2010

Blah blah blah

Jag funderar på att göra den där blogg-grejen som "alla" gör nu. Den där man har trettio givna ämnen trettio dagar framåt. Följa ett schema, ett angivet mönster. Jag känner mej bakbunden. Jag orkar inte skriva en rad till om hur trilskigt det är med Hanna just nu. Eller om lägenheten som jag kanske får, men liksom aldrig får klart besked om. Jag vill inte prata om mej och Kalle eller hur vi har det nu eller hur vi hade det då. Jag vill inte prata om roliga grejer som ska hända sen. Eller vem jag längtar efter nu. Jag vill inte prata om mitt nya jobb. Eller kläder jag vill köpa eller spelningar jag ska ha eller kompisar jag saknar och aldrig hinner se eller filmer jag sett eller ännu ett himla avsnitt av nån tv-serie jag plöjt. Jag är så TRÖTT på mej själv. Så trött på mitt jävla gnäll.

Uppdatering: alltså, jag HAR pms. No doubt about it.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Men jag älskar ditt gnäll!

A.M.O. sa...

Du skriver om trilsket, tack för det, själv orkar jag inte ens sätta ord på det. I dag samtal på skolan, ett steg i rätt riktning.
/En som känner sig som världens sämsta morsa.

Jenny sa...

Ja men fyfan ibland blir man så jävla trött på sig själv. Hur tar man sig ur sitt skinn?

marie sa...

vi älskar dej ändå. kram på dej!

Svamlaren sa...

Älskar dig för, och inte trots, detta. Människor som aldrig klagar, som lever solskensliv med käcka ungar och fasader som aldrig krackelerar är så jävla ointressanta. Det är vackert att vara människa, att vara mänsklig. Tycker jag. Förutom när det kommer till mig själv förstås, då är den intakta fasaden helt plötsligt målet. Livet; ett enda stort moment 22.

Lisa sa...

svamlaren: åh så stort och så sant. det är vackert att var människa. det är en fin plats den här bloggen popmorsa - tack för det!