Jag har precis skrivit en krönika om den där förbannade tystnaden som hittills alltid kommit att ligga som en blöt äcklig filt över exakt alla mina längre förhållanden. Ni vet, där man i början pratar ihjäl sig och vill veta exakt ALLT om den nya kärlekspersonen, allt är av intresse och man lyssnar med andakt mellan liggen och skratten. Alltså, vart tar den vägen, den där viljan och lusten att höra vad den andra har att säga? Så klart att man inte tre år in i ett förhållande ÄNNU EN HIMLA GÅNG vill höra om den där jävla skolresan då han bröt ett ben, men liksom... min erfarenhet är att liksom allt samtal så småningom dör. Man läser en tidning och ba "har du hört att han är död" exempelvis. Där man i ett tidigt stadie i ett förhållande skulle spunnit vidare på den döde personen och bla bla minns du den filmen eller visste du att han är farbror till bla bla så möts det i stället av ett "hmm jaha, vad trist" typ. Eller en film man ser. Samma sak. Hur tänkte duuuuuu när det hände och det påminde mej om det häääära osv. Fast forward: den var okej, ska vi gå och käka nåt? Slut på diskussion.
Jag har liksom inga problem med vardagen. Jag älskar tryggheten i att ringa hem och ba "indiskt eller pasta till actionfilmen klockan nio?". Planera in helgerna. Göra gemensamma planer. Vara ensamma tillsammans, ni vet, när den ena tv-spelar och den andra läser en bok eller whatever. Man måste inte UMGÅS bara för att man är i samma rum osv. Men det här med att man slutar intressera sej för vad den andra tycker, eller inte själv ids ta upp något för man tror sej veta att den andra redan tycker och nöjer sig med det.
Och detta: varför sker detta aldrig med ens kompisar? Där har man ju pratat IHJÄL sej om alla ämnen och ändå blir det inte stiltje eller tråkigt. Prati prati prati. Hela tiden. Massa skratt, hela tiden. Som att man (okej, jag) har en inbyggd respekt inför en kompisrelation, den bör vårdas. Man kan inte säga vad som helst till en kompis, man är liksom mer RÄDD OM sin kompis? Som att den man är tillsammans med automatiskt får ta alla fula sidor, för det ingår i paketet parförhållande. För gud vad man har härjat och betett sej som en fittis mot pojkvänner, medans jag knappt kan komma ihåg ett gräl jag haft med en kompis, helt enkelt för att vi inte grälar. Vi pratar, lyssnar, ger tid. Har enorma mängder överseende.
Jag fattar inte riktigt det här. Varför det alltid blir så här efter ett tag för mej. I mina förhållanden. Det är ju skitläskigt och så himla DUMT. Jag är ju tokig i personen i fråga. Jag älskar honom, är tillsammans med honom. Jag fattar ju att problemet ligger i oss båda, han tycker inte heller att jag ger samma kickar längre osv. Jag förvånar inte honom heller. Men då är det väl ens förbannade skyldighet att jobba på att slita loss den där vardagens ögonbindel och försöka se varandra med fräscha ögon då och då? Och detta vet man ju. Det bara blir aldrig så. I femton år har det sett ut så här för mej. Tystnaden kommer fan ALLTID. Och med den den stora känslodöden.
Okej. GUD VAD LÅNGT. Men jag är skitskraj för detta. Att vardagen ska sluka all form av glödande diskussion och intimt "nähä hur menar du då, snälla berätta"-samtal och ersättas av hummande och jaha-anden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
18 kommentarer:
Åååh ja veet. Men det verkar som att du redan vet svaret. Jag tror du satte det, precis här, i din text.
Men ändå, vänner ses ju inte på samma sätt som i en parrelation, eller samboskap för den delen. Du och jag till exempel, pratar telefon några gånger i veckan och ses i bästa fall två-tre, men vanligtvis max en. Och vi är ändå typ BFFs! Klart du slipper merparten av det där som händer "mellan" samtalen, till skillnad från han jag kommer hem till, somnar bredvid, etc. Det måste väl vara åtminstone en del av skillnaden? Eller?
Men jag håller med. Klurigt.
joo, men addera till detta perioderna då vi båda varit singel whatever och setts och pratats flera timmar varje dag, praktiskt taget dygnet runt. under så många åååååår. det är ju en annan sak, jag vet, men att vänner inte har vardagen de med, det köper jag inte.
Fy fan vilken träffande text. Fy fan.
Ahmen guuud, när du vet hur man undviker det, please let me know - jag är/gör precis lika! I fall out of love av boredom efter ett tag, trots att personen EGENTLIGEN är underbar, vad tror jag om mig själv liksom?
Tror viss del av att det inte blir så med kompisar är att det inte är monogamt (ingen FOMO/inget tänk på "andra dörrar" för att spinna på din andra krönika) - man får det man behöver av just den personen men kan få annat tillfredsställt med andra. Högre krav på partnern liksom? Men jag tycker den man är ihop med borde fylla en egen sån särskild plats? Efter ett tag vill man ju inte ha personen kvar alls?
Jag hoppas verkligen (fortfarande) på att möta den jag alltid vill fortsätta prata (och allt annat) med, tills pensionen och beyond, den jag ska vara mot världen med. Åh, det är mitt enda romantiska drag, suck, så please let me know (vill ju inte blow it när jag hittar honom).
Men jag tror du har svaret, man måste kämpa lite. Typ fake it till you make it, snacka på och uppbåda intresse så kommer den där kroken samtalet hakar fast i så småningom. Och känna att han är en intressant person, trots att han slänger strumpor överallt och är helt oansvarig med att betala räkningar, typ (alltså exempel från mitt eget förhållande, men alla har väl grejer de stör sig på hos sin partner). Och så tror jag att det någonstans handlar om att hitta rätt också... Alltså, jag har haft det problemet i mina tidigare förhållanden, men med min kille nu så ligger vi fortfarande efter fyra år uppe och pratar nätterna igenom. Menar inte att låta helt självgod, sorry om det låter så.
Men tystnaden är tryggheten också. Man behöver inte bekräfta hela tiden eller visa sig från sin smartaste och bästa sida jämt. Tystnaden är skön också.
Men ibland tråkig och det är då frågan kommer "ska vi gifta oss" eftersom som man har slut på alla andra samtalsämnen. Närå, skoja. Om det sista alltså.
Vi turas om att ta ansvar för att skratta åt hur tråkiga vi är. Typ "men vafaaan hur tråkig kan du bli, och jag bara står ut med det!?". Oftast börjar vi skratta och sen flyter det på igen. 10 år i våras. Varav typ 7 med problemet du beskriver.
Helt annan grej - är Allo, Darlin lika bra som jag fått för mig eller inbillar jag mig bara? Mina polare dissar (brukar vara likhetstecken mellan det du gillar och min smak, så du får bli nån slags sanitycheck för min musiksmak nu).
erik: jag gillar! så klart. säkert dagsländekaraktär på allo darlin, jag brukar tröttna på sötman efter ett tag och sätta på pantera efter en vecka med en ny tweeförälskelse, men med det sagt: det är ju supercatchy och som en vitamininjektion rakt i hjärtat.
jag tror det är superviktigt att inte sätta för höga krav på rationalitet och att "bete sig" i parrelationer, utan skapa utrymme i sin relation för att kunna vara halvvidrig och lynning. man har ju dom behoven och det är ju fantastiskt när man får lov att vara sån med ngn, och fortfarande bli älskad.
Vi har hållt på i 15 år och det som driver iaf mig är att jag har aldrig träffat nån annan som jag ens kan tänka mig att hänga med resten av livet. Men vi jobbar på det också. En del av problemet är väl att hitta VAD det nu är man måste kämpa med. I vårt fall handlar det om att han behöver ge mig mycket tid för mig själv och jag låter honom vara exakt som han är. Och en massa extracurricular activities som vi, när vi kan gör tillsammans. Vi försöker resa så mycket vi kan ihop, men ibland kommer vi inte längre än hotellnatt här i Stockholm. Kan vi inte göra grejer ihop så gör vi dom isär, jag köper dvdboxar och skickar med honom när han reser mkt i jobbet och han låter mig åka på hans SAS-poäng ensam till London. Med det här vill jag bara tala om att det funkar, inte skriva nån på näsan hur bra vi är. Det finns andra saker i vårt liv som är långt ifrån perfekta. Och vårt förhållande är förstås inte underbart och fint hela tiden, vi skulle antagligen kunna gräla varje dag om vi bara iddes ;).
Eva, vad fint, jag blir glad av det du skriver.
Eva! Jag blir också glad. Så fint när du beskriver er relation, grymt ju. Svårt och enkelt på samma gång. Och kände nu att det ju är precis så det är, att min kille faktiskt är den bästa jag mött. Tänk att jag glömmer det så ofta? Och tack för att du påminde mig om att jag vill va med han!
dog av detta. fnissade först lite medhållande och när jag läst klart stirrade jag på min kille, som sitter ett par decimeter bort, men vi har inte sagt något på aslänge.
åh sån jävla igenkänning här. tidigt i förhållandet fanns det heller inget bättre än att ligga på sängen och prata och kyssas i flera timmar, nu är det typ puss på munnen + "vad ska vi göra för middag ikväll?"
*bitter? jag? nääeeddåååå*
Oj vad bra skrivet. Läskigt träffande för många tror jag.. Jag tror felet är precis som du säger att vi "vårdar" våra vän-relationer men efter ett par år med vår partner liksom vant oss att dom alltid finns där. Det är då man behöver ruskas om lite, genom att tänka att fan vad tråkigt livet skulle vara utan just honom/henne som man faktiskt valt att dela det med.. Nu stänger jag och min kille våra laptops för att PRATA med varandra i soffan :)
Tack, nu känns det bättre.
Eller så ska ni se det så här att ni ska vara glada över att ni hittat den rätte ni också kan vara er själva med?
Det finns inget värre än att efteråt inse att man tappade den bästa man levt med i över 15 år, och man trodde som han att det fanns bättre och passion om vi skilde oss.
Idag flera år senare har jag ännu inte hittat den rätte igen. Allt är fejk och spel och jag kan inte det spelet. Jag skulle göra vad som för att hitta en man jag kan tycka känns tråkig och vardag, för vardag några år helt själv, är ännu värre. Då skulle jag ha någon att somna med, vakna med. Som håller min hand och iaf ngn gång försöker överraska mig.
Var glad för det ni har. Det är inte alla förunnat.
Mvh
Nyanländ bloggläsare som blev tipsad om denna blogg och inlägg
Kanske det mesta mitt-i-prick-blogginlägg jag läst på hundra år. Kändes lite i både hjärta och lungor.
Men himla fint.
Skicka en kommentar