Den där jävla skulden (krönika vecka 43)

Jag har en blogg. En där jag skriver utan att tänka, bara slänger ut känslor till höger och vänster, de får hamna lite hur de vill. Ut med skiten bara. Ofta handlar det om att vara morsa. Vilket var hela syftet med bloggen från början, jag behövde en slasktratt att bara ösa ur mej i. Jag hycklade aldrig med min osäkerhet, inte då och inte nu, jag koketterar snarare runt den.

Paradoxalt nog frågar folk mig om råd. Det får mig alltid att häpna. Jag är ingen supermorsa att se upp till. Jag bara hankar mig fram, önskar att det hade funnits någon himla licens att söka, ett körkort att ta. Något jag hade kunnat peka på, "nämen kolla, jag är faktiskt bra nog att kunna axla det här ansvaret". Inte inför andra, men jag själv hade gärna velat ha ett sådant intyg att luta mig emot ibland när det är som svårast.

Du ska vara så mycket som mamma i dag (klyscha, jag vet). Du ska baka surdegsbröd och festliga cupcakes, gå på yoga, ha en jobbkarriär, ett hem fullt av retrohippa danska möbler, anordna spexiga barnkalas med tokiga teman. Och mitt i allt detta ska du behålla dig själv. Din humor. Din vilja att himla överleva. Och givetvis ska du vara lika snygg som innan du blev morsa. Knulla lika bra. Och lika ofta.

Verkligheten ser ju inte ut så. Och det förstår man ju. Man förstår som vuxen att ingen ser ut som tjejerna i reklamkampanjerna eller bor i ständigt renskrubbade designerhem med evigt färska snittblommor på det (oerhört fula) plastbordet från Kartell. Men allt intellekt i världen hindrar inte att man likförbannat påverkas och drunknar i ett hav av krav, små små svidande nålstick i vardagen, en röst som viskar att man borde vara mer. Och detta är så klart inte något endast förbehållet morsor, men jag skulle tro att vi snackar en ökning med 700% i ångeststyrka efter att man ploppat ut ett litet underverk till världen.

Och det är ju det här med skulden. Detta förbannade ok på en förälders axlar. Att alltid känna att man kunde gjort lite mer, lyssnat lite mer, funnits till lite mer. Men vad man måste inse är att en föräldraroll inte automatiskt suddar ut den du fram tills dess varit i tjugo, tjugofem, trettio år. Du har samma barnsliga och egoistiska behov.  Och jag vet inte om det är en generationsfråga, eller om det bara är att jag är oerhört självisk, men för mig räcker det inte att bara leva genom mitt barn. Jag kan inte offra mig på det sättet som min egen mamma gjorde. Och det är en ständig källa till dåligt samvete.

Så vad är det för briljanta svar jag ger då någon aningslös person ber mig om råd? Jo, jag säger att man ska ignorera omvärldens pekpinnar och bara försöka vara det bästa man kan utefter sina egna förutsättningar. Vara realistisk, inte gå på myterna.

Exakt det jag själv brottas med. Exakt varje dag. I all oändlighet. Amen.