Frågor och svar

Har du någon gång sagt upp dig eller fått sparken under bråkiga omständigheter?
Jag måste tänka. Jag fick sparken från mitt första riktiga jobb, det var när jag var webbdesigner (!!) på en byrå på Åsögatan, det var runt 2001 ungefär. Det var rätt odramatiskt, de lade ner webbavdelningen i företaget helt enkelt. Plus: jag var så HIMLA kass, jag förstod dem typ. Sen fick jag sparken från Spray, där jag jobbade som ad ass. Vi blev alla samlade till ett måndagsmöte i sammetsrummet i källaren och så ba: sorry, men alla här i rummet har fått sparken. Jahopp. Det var den stora IT-bubblan som sprack, veckan innan hade min kompis Lollo blivit sparkad från Cell under samma omständigheter, fast deras datorer var låsta och rensade när de kom tillbaka från mötet. Detta var 2002, tror jag. Sedan dess har jag nog bara fått gå pga LAS, dvs blivit utlasad efter 12 månaders jobb, som på DN På stan och Aftonbladet. Men inga direkt gräl och sånt har förekommit. Enda jobb jag sagt upp mig ifrån var från Nöjesguiden, för att börja på På stan. Just ja, och Nyheter 24.

Nu när du också är singel, hur ser du på spelet? Jag ogillar det egentligen, och försöker vara rak och ärlig istället. Men så händer det ändå att man fastnar där, och inte vågar annat än att spela med. Hur gör du?
Mmm, spelet. Det där älskade hatade spelet. Jag vet inte om jag kallar det spel. Eller jo, det gör jag nog. Och rent generellt tycker jag det är helt värdelöst, tänk vad mycket enklare om man ba: du, nu har vi legat två gånger, kan vi inte bara bli ihop och testa, du är så himla härlig. Men grejen är ju att det är ju bara en gång på femtio som man ligger jämsides vad gäller känslorna i en sån situation. Om jag dejtat en kille några gånger, och så har han kanske inte sagt det rakt ut, men jag märker att han är supernere i mej, han är alltid tillgänglig och skickar sms och ringer och chattar och gud vet vad... alltså, det är inte så hett. Tycker jag. För mig krävs nog en viss form av distans från den jag gillar. Jag kan bli så himla avtänd på det här enkla: HAN GILLAR MEJ SOM JAG ÄR OCH VISAR DET. Det förvandlas till kväv och "gud, det måste vara nåt fel på honom". Super-cp, jag vet.
Å andra sidan. Kalle ba, efter en veckas ihop, vi blev ihop efter typ tre dagar, han ba: nu är det vi forever and ever. Typ. Jag ba: eh nej, för jag är jättekär i mitt ex, jag kommer tyvärr aldrig kunna älska nån annan. Han bo: johorrå, vänta du bara. Och två veckor senare var jag ju urkär i honom, precis som han hade sagt. Jag tror det var för att han var så säker på sig själv, aldrig klängig eller needy, bara helt kolugn, stark och trygg i sig själv och sina egna känslor. "Här står jag, jag är tokig i dej, jag vill vara med dej, jag klarar mig egentligen jävligt bra utan dej också, men gud vad mycket roligare om vi kunde vara ihop i stället". Där kan vi snacka o-spel.
Sen det här också: när man blir äldre är man ju så himla mycket räddare. Tre månaders dejtande utan kär-ord är inte direkt ovanligt. Man skyddar sig själv på ett annat sätt, vill vara mer säker på sina känslor innan man slänger sig ner i nåt som ändå inte funkade och vips så var man 35 plötsligt och gud, jag som vill ha baaaarn. Och man kanske är bränd som fan och vill ta det superlugnt för att se om HAN (eller hon) faktiskt älskar en på riktigt, orka få hjärtat krossat igen. Osv. Som 22-åring har man all tid i världen, det behöver inte vara for life, mer kul för stunden. Och nu, jag alltså, så är jag dessutom sjukt mer kräsen. Bra sex räcker inte. Du får mej att skratta? Well, det får många. Och det där leendet, om det är ALLT du har att komma med, hej då. Det krävs liksom mer av ett... helhetspaket. Framför allt har jag börjat uppskatta den här egenskapen: kindness. Förut spelade det inte så stor roll om han ville mej väl, jag var mer fokuserad på att FÅ, HA, BEHÅLLA. Att jag kämpade för en dude som behandlade mej som skräp emellanåt, det hörde liksom till. Det var en del av attraktionen, den där kampen och smärtan. Nu vill jag gärna bli kär i nån som vill mitt bästa, inte är rädd att visa det, som kan viska snälla gulliga saker i mitt öra utan att skämmas.
Ett av mina problem är det här med att vara rak, att äga mina känslor och stå för dem. Jag traskar gärna runt ett ämne hundra mil innan jag kommer till kritan. Har svårt för att ba: hörru, det där var inte så soft sagt, jag blev typ ledsen/arg/sårad?". I stället dammar jag av mej orden och låtsas som ingenting. Fast de stannar ju kvar ändå. Om man inte ger uttryck för känslan de orsakade. Bildar ett inre monster av osäkerhet och whathaveyou. Så det jobbar jag på. Att säga ifrån. Men också att försöka ärlig. Hörru, jag GILLAR dej. Osv. Springer han så springer han och då var det ändå kört. *plus att han var en tönt med dålig smak dessutom*

Så jag har väl tröttnat på spel och trasiga pojkmän kan man säga. Men med det inte sagt att jag inte spelar spelet eller utsätts för det och faller för det titt som tätt. Jag tror det alltid kommer finnas där, man måste bara lära sig att se igenom det. Och det gör man så småningom, trust me. Och då kan det till och med vara rätt kul att spela med. Som en sorts parningsdans.