Försökte kolla "Closer". Går ju inte. Jag mår bara dåligt. Hatar att vara den som älskar mest, hatar vara den som inte bryr sej tillräckligt. Hur jag än vrider och vänder på filmjäveln gör den ont. Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång jag älskar, så ska jag älska minst. Vara safe. Vara den som är oåtkomlig, inte sval men bara inte... alltid helt där. Men så tänker jag att det finns fan en frihet och en värdighet i att falla fritt också. Här kommer jag farande i 180, hoppas du tar emot mej för jag kommer krascha och dö om inte, men jag chansar för jag måste, jag kan inte hålla det här tillbaka längre, och om jag kraschar så är det bättre jag gör det nu än om ett halvår.
Svårt det där. Nu går jag och lägger mej. Pallar inte slutscenen. Slutlåten. Här kommer den ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
kram på dig
Jamen så på pricken - igen. Så skönt att höra någon annan tänka och känna likadant. Det där om att vara den som känner mest och tanken om att nästa gång vara safe och inte göra så. Som om det ens skulle gå?
Hej. Vill bara säga att jag är den som alltid älskar minst och det är så in i helvete jobbigt. Hatar mig själv för det, att jag aldrig kan "ge mig hääään" och falla fritt, att jag är så jävla blockad. Har missat så mycket i livet på grund av mina blockeringar, inbillar jag mig. Men det är väl så det är, det man inte är vill man vara, och dem som är det man vill vara vill vara det man själv är.
Åh Emelie! Jag håller på och tittar på Buffy nu, och är inne på slutet av 6 säsongen. Jag vill inte skriva rakt ut för de som inte sett Buffy - Men om jag säger att jag sitter och gråter när jag skriver detta... då förstår du vilket avsnitt jag sett? sorgligt och jävligt är bara förnamnet på det som just skett. Var bara tvungen att skriva av mig. Stackars, stackars Willow.
Mitt problem har varit att jag känt mest men låtsas som att jag inte brytt mig så mycket så diskrepansen mellan mitt inre känsloliv och vad som visades var gigantisk och då gick jag alltid ur halv hur det än slutade. Senaste stora Löv-thang så var jag helt ärlig med att jag är hopplöst fallen och då blev det så bra, även om det gjorde rätt ont ändå så behöver jag aldrig undra vad som skulle hänt om jag visade hur det egentligen kändes... en liten tanke bara... om att inte hålla igen.
/Jenny
Skicka en kommentar