[Du]
09:30
orka.
har pms.
det måste va pms
[Carolina Setterwall]
09:30
ja du skrev det!
[Du]
09:30
detta kan liksom inte vara ett normaltillstånd
[Carolina Setterwall]
09:30
deppig?
[Du]
09:30
nej. sur arg less frustrerad
skitsur ba
jag och hanna bråkade hela morgonen
jag blir TOKIG
och så är hon urledsen på dagis, för hon vet jag är arg och ska gå och hon blir hjärtskärande sorgsen och ba ylar
så går man med det ringande i öronen, fortfarande arg men mest skitledsen
[Carolina Setterwall]
09:32
men AJJE
[Du]
09:32
som att stänga dörren bakom sej till en kille man grälat med, är ledsen över, ouppklarat, med angst i bröstkorgen och en vilja att springa tillbaka, göra om göra rätt. bara att killen har mål i mun, hanna är tre år och är helt försvarslös inför min vuxna ilska och otålighet
[Carolina Setterwall]
09:33
ja
har kalle de här bråken?
med hanna?
kan ni prata lite om det kanske? försöka figure out om hon behöver något av er? typ att ni hänger ihop lite då och då?
[Du]
09:33
tror han har det. jaa. det har han.
hmm, ja
[Carolina Setterwall]
09:33
visar att ni är familj och älskar henne från alla håll eller nåt? att hon inte är ensam?
[Du]
09:34
jag vet liksom inte om det blir bättre av det.
jo.
[Carolina Setterwall]
09:34
nej, man vill veta från nån som vet. hmm.
[Du]
09:34
fasar för imorgon. fredag. när hon frågar vem som hämtar och jag säger pappa.
då blir hon alltid så ledsen för hon vet jag inte kommer vara där på länge länge.
[Carolina Setterwall]
09:35
ja precis. men alltså, kan det inte ligga nåt i det där om att en vecka är länge för en treåring och att ni försöker pricka in kanske en middag tillsammans emellan, då det inte känns så himla länge?
eller vad vet man. det kanske ska vara såhär ett tag? tills det går över "av sig självt"
[Du]
09:37
det ska ju liksom vara så här nu. vet inte om det är bättre att skapa nya rutiner och bara älska järnet, henne alltså, eller lulla runt och vara ihop alla tre lite då och då eller om det bara förvirrar. vet ingenting. VET NOLL.
[Carolina Setterwall]
09:37
mm, sant. finns det inga tips om sånt här
från folk man litar på
alltså: proffs?
på kiddos?
och sånt?
[Du]
09:38
och så detta: om jag flyttar till mariatorget. ska jag låta henne vara kvar på dagiset vi alla tre älskar eller flytta henne till maria nånstans redan nu? när hon börjar skolan så lär hon väl göra det i anslutning till hemmet liksom. vad är värst? slita upp henne nu eller sen? hur vi än gör så kommer vi ju behöva slita upp henne med rötterna nångång. RÖTTERNA. JAG HATAR DET.
gud. nu börjar jag böla snart.
[Carolina Setterwall]
09:39
ja gört! böla loss lite!
det ska man!
[Du]
09:39
SOM OM JAG INTE GJORT DET TILLRÄCKLIGT DEN HÄR JÄVLA HORVECKAN!
skoja. men sant.
[Carolina Setterwall]
09:39
JA BRA
LET IT OUT
[Du]
09:39
nu publicerar jag den här konversationen i bloggen.
[Carolina Setterwall]
09:39
hihi visst
[Du]
09:40
asså på ricko. orka skriva själv.
ditt låter ändå smartare.
puss.
love you.
[Carolina Setterwall]
09:40
love YOU
publicera det med
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
styrkekramar till dig!
Fy fan vad svårt det verkar vara att vara förälder. Men jag är övertygad om att du är världens bästa mamma till Hanna, för det är ju DU som är hennes mamma. Hold on.
Vet inte om det är någon tröst, men min 3,5-åring som alltid trivts bra på dagis blir nu superledsen varje morgon vid lämning. "Varför måste du och pappa jobba? Varför? Jag vill vara med ER. Jag vill inte vara på dagis." Och så "Mammaaaa!" hysteriskt gråtande, trots att hon verkligen försöker låta bli. Det är hemskt. Det är mitt tredje barn och vi har INTE separerat.
Jag säger: det är en FAS. Påverkas säkerligen av både det ena och det andra, men uppstår lika säkerligen hos många barn vare sig man separerar eller inte.
Mina föräldrar flyttade isär när jag var tre och då hade vi som rutin att pappa kom och åt middag hos oss och la oss hos mamma en gång i veckan, det var mysigt kommer jag ihåg. Jag tror inte att man blir förvirrad av det, jag tror man fattar även fast man är liten. Om man pallar umgås så mycket med varann är det en idé iaf, att prova. Fast vad vet jag osv?
Jag tänker att om man tar hjälp av ett proffs (som man har förtroende för, en barnpsykolog eller så) och får tips och råd om faser och rutiner och sånt, så har man gjort vad man kunnat och kan liksom vila i det. Och det tror jag är himla bra och skönt.
För övrigt tycker jag att du är världsamodig, stark och förstås världens bästa mamma till din fina dotter. Men att det ändå aldrig kan skada att få lite experthjälp, gissar att det finns massor av forskning och idéer på hur man hjälper små barn genom separationer och utvecklingsfaser, sånt som man helt enkelt inte kan veta hur mycket sunt förnuft man än har.
(Gud vad det känns out of line att komma med såna här "råd", helt oombedd. Jag har liksom inte ens fått mitt första barn än.)
Min dotter gick också igenom en vild separationsångest när hon var runt 3,5 (och hon har inte separerade föräldrar). Det var ett helvete att lämna, jag minns att jag grinade flera gånger efter att jag lämnat för att det var så hjärtskärande att se henne så vansinnigt ledsen. Nu däremot, ett år senare, är det toppen på dagis och det är ytterst sällan hon blir ledsen vid lämning. Men då. Fy i helvete.
Men en hel vecka utan mamma/ pappa, är det inte himla himla länge? Varför inte testa några veckor med halva veckor och se om hon mår bättre? En vecka är en ocean av tid för en 3,5-åring, några dagar är lättare att greppa och går dessutom att räkna. Märker ni ingen skillnad på henne så är det ju bara att byta tillbaka till hela veckor om det funkar bättre i vuxenplaneringen. Kan det inte vara bättre att vara flexibel för barnets skull än bara "nu är det såhär"?
/J
En vecka är ogreppbar lång tid för en sån liten och jag tror att din kompis är himla smart.
Vi körde två dagar var i veckan först och varannan helg med fredag. Då blev det så att man såg barnet varje vecka och varannan vecka hade man lite längre. Efter ett år började vi med varannan vecka. Först bytte vi måndagar men det funkade inte alls så då bytte vi till fredagar. Så har vi haft det i flera år och det funkar fint.
Mitt barn har bytt miljö och dagis och visst i början (och ja det kan ta ett tag) kan det vara rätt jobbigt - på olika sätt så klart eftersom barn är olika. En ny situation får alltid ett uttryck av något slag men det går över. Ett barn kan ju inte analysera över sina känslor på samma sätt som vi. Ja kan man ens det som vuxen ibland? Testa er fram till det som funkar bäst för er. Kommer säkert att lösa sig.
Svår grej - fas eller skilso? Omöjligt att veta annat än att fasen säkert skulle kommit oavsett om ni separerat eller ej. Expertråd är väl bra MEN dom vet ju inte heller riktigt, och alla säger olika. Så listen to your heart i detta. Varannan vecka kan funka jättebra från liten ålder - och halva veckor med om man behöver det, men det är nog viktigt att göra på det sätt som känns bäst för en själv enligt lagen nöjd förälder = bra förälder. Vad gäller dagis är en idé att vänta med att byta till efter sommarlovet, då blir det inte så stor grej, kommer vara kul o bra för er alla att H har kompisar i kvarteret, MARIATORGETKVARTERET nämligen puss
kanske kan det här vara något för tips och råd från "dem som kan". http://www.barnperspektivet.se/
Du har kanske redan märkt att DN har just separationer och barn som tema med en artikelserie på Insidan, kanske kan du hitta något bra tips där: http://www.dn.se/insidan
Förstår att det måste vara ursvårt! Kämpa på.
Jag brukar sällan kommentera bloggar... men jag känner igen mig så sjukt mycket i det du skriver, och går igenom. Jag separerade från mina barns pappa när de var drygt två och fyra, såna små pluttar. En vecka utan dem skulle kännas som en evighet. Så vi gjorde ett lite annorlunda schema, inspirerade av en vän: ena veckan har jag måndag+tisdag, pappan onsdag+torsdag, jag fredag+lördag+söndag. Nästa gör man tvärtom. På så vis har man alltid varannan helg och två vardagar. Har funkat jättebra i tre år nu. Många undrar om det inte blir jobbigt med så många uppbrott för barnen, men jag upplever det som att de inte ens riktigt räknar det som ett uppbrott. Mer som; idag hämtar mamma, imorrn pappa, precis som det var när vi levde ihop. Och så kan man alltid säga "vi ses i övermorgon" eller "efter helgen" om någon är ledsen (=oftast man själv) och då känns det genast lite mer överkomligt. Det är hell att vara utan sina barn halva tiden och nog en grundsorg man får lära sig att leva med, men det blir enklare och enklare, jag lovar. Stora kramar till dig, och tack för att du är så öppen. Det är en grym insats, om alla var det skulle vi alla må så mycket bättre.
Ett litet tips. Byt inte dagis. Inte nu.
Ta en sten (liten o len?). Värm den i handen. Håll ofta i stenen så din flicka ser att det är din. När du lämnar henne lägger du stenen i hennes hand. Säg: du ska få en hemlis av mig... sen lägger du stenen i hennes hand. Tala om för henne att du alltid är hos henne och att hon kan känna på stenen när hon saknar dig. Värm den ofta i handen. Hon kommer kanske att vara ledsen nu ett tag. Men du har skickat med henne en bit av dig som hon kan ta fram vid behov. Har provats på en vild unge med starka känslor.. och funkat!
Skicka en kommentar