HAHA. DÖR. PÅ. MEJ. SJÄLV.
Han svarade ja. Så klart. Vad fan ska han säga liksom. Åååh, jag slits itu av älsket och föraktet jag känner inför mej själv nu. Mest älsk. För den frågan har jag velat ställa i nästan åtta år nu. "Älskade du mej nånsin?".
För övrigt såg han exakt likadan ut. Och han gjorde mej så där glad som allt som oftast brukade göra. Och love of my life vettifan, det är ju en himla stor titel att bära upp, men han är fortfarande den som känts mest, tagit upp mest, fyllt mej mest. Fucking tömt mej mest. Och det är rätt fint att tänka på ibland, även om han inte har den betydelsen i dag.
Älskade du mej nånsin? Herregud.
Inlägg
3 kommentarer:
Känner igen mig sjukt mycket i den där storyn. Min tjejpolare berättade att psykologerna har en term som förklarar varför förhållanden som låter en pendla mellan hopp och förtvivlan är mest addictive. Det kallas typ slumpartad belöning ("intermittent" nånting). Om du har ett perfekt förhållande kommer du över det lättare än om du har ett förhållande där "belöningarna" kommer oregelbundet. Det skapas ett beroende i hjärnan, tydligen. Exakt samma funktion som alla casinon och pengaspel bygger på. När man tänker på det så, så blir det lite mindre romantiskt. Att man typ blir en addict, på riktigt i huvudet.
Herregud, tack människa som skrev det ovan (Jenny såg jag nu att du hette). Går igenom precis det. Hade ett förhållande som verkligen pendlade så, och nu är det svårt sjukt att komma över. Skönt på nåt sätt att det faktiskt "får" vara sjukt svårt att komma över.
Och Emelie som vanligt, du är bäst.
två ord: no cheese.
Skicka en kommentar