måndag 15 november 2010

Dörrarna (krönika vecka 44)

Jag har tänkt mycket på dörrar i olika former den senaste tiden. Både fysiska sådana och rent metaforiska. Det började i fredags då jag och Hanna hade fredagsmys. Jag vet, ett hemskt begrepp på en härlig företeelse, men det är här för att stanna. Och det är bättre än det ruskiga ordet "livspusslet" alla fall. Bara att bita ihop. Vi kollade på "Monsters inc", en tecknad rulle som innehåller en himla massa dörrar.

Från ingenstans kom en bild från barndomen upp i huvudet, av mig i varma vinterkläder och redan svettig överkropp, på väg ut på gården. Mamma står på huk framför mig, jag hänger med hela min kroppsvikt i dörrhandtaget på vår ytterdörr till trean vi hyr i betongghettot kallat Jakobsberg i Sala. Kanske är fem år. Vi kramar varandra och säger vant, som på rutin, "älskar dig" i kör. När slutade vi med det? Jag kan inte minnas något annat tillfälle sedan dess när de där orden växlats mellan mig och min fina mammi.

Och sen var det som en fördämning brakade samman, dörr-relaterade prylar bara forsade fram. Som att jag fortfarande får en impuls att ropa "hej hej, jag är hemma!" när jag kommer innanför min egen ytterdörr här i Skanstull. Jag vet ju att lägenheten är tom, Kalle står inte där och steker sina (förbannade) vegetariska biffar, Hanna kommer inte komma kutande runt hörnet och kasta sig runt mina ben. Som att frasen sitter i armens muskelminne varje gång jag öppnar dörren. Jag lyckas alltid hindra mig själv, och tur är väl det. Att höra orden eka ut i tomheten skulle vara förfärligt.

Eller mitt livs Melrose Place-moment, när jag helt vansinnigt via porttelefonen kräver att få komma in i mitt ex's lägenhet, vi hade gjort slut samma vecka och jag bara visste, VISSTE, att han hade någon där. Sen insåg jag att jag hade hans extranyckel kvar. Rusade upp för trapporna. Låste upp dörren. Och jag hade rätt fastän jag så gärna ville ha haft fel.

När jag var yngre var jag helt besatt i filmen "Sliding doors". Dels för att jag var kär i John Hannah, den manliga huvudrollen, ni vet han som läser den oerhört sorgliga dikten av W. H. Auden på begravningen i "Fyra bröllop och en begravning". Men mest själva upplägget, vad skulle hända om jag inte hunnit med just den tunnelbanan? Jag blir fortfarande helt snurrig när jag tänker på det.

Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem. Alla de där dörrarna, vägskälen, händelserna, som leder till platsen där man befinner sig i dag.

Och just i det exakta nuet tänker jag på dörren vars extranyckel jag ibland får låna. Och han som lånar ut den. Han vars hela existens är ytterligare en dörr.

Dörrar alltså. Vilken grej.

Och som en parantes. Jag gillar verkligen inte The Doors. För mycket orglar och skit. Ville bara få det sagt.

5 kommentarer:

MIG sa...

Vi hade en lååång konversation om detta på fekke i lördags. Vad hade hänt om? Vad INTE hänt om? Phu. Man blir rejält snurrig till slut.

Popmorsan sa...

jag vet! det är helt sinnes. man blir tokig av tanken.

c i l l a n sa...

Du är verkligen en briljant skribent! Jag kan på ricko på rädd att förlora förståndet när man börjar tänka det farliga "tänk om" samtidigt som man blir så jävla glad över de beslut man tog som ledde till något fantastiskt, typ ens unge, nya vänner eller förbättringar för sig själv. så "tänk om jag inte..." är nästan lika läbbigt!

Viv sa...

Den här kommentaren kommer helt fel men ville bara tipsa innan jag glömmer. (Laddade ner Monsters inc. men blev besviken på animering etc, no offense) Fixa filmen "Up" snarast om inte Hanna redan sett den. Helt makalöst oslagbar i sin genre på alla plan. Den har räddat oss genom de svåraste nätter av öroninflammation tom och det vill inte säga lite... P.s Bara english tillåtet, de svenska dubbarna är hästlängder från originalet i begåvning.
P.s2 Man tröttnar inte heller som vuxen! Overkligt?

Tove sa...

fantastiskt!!