Dom där jag kommer ifrån (krönika vecka 46)

När jag var nio fick jag en ny kompis. Hon bodde i radhus, med en mamma, pappa och storasyster. De åt saker som kött och potatis, alltid med sås. Hennes rum var fullt av pyssel, hennes hår glänsande flätat. Jag älskade att vara hemma hos min nya vän. Tills  dagen då jag hörde hennes storasyster kalla mej "den där skitungen".

Då förstördes någonting inuti mig. Någonting gick sönder och det är fortfarande trasigt. Orden satte en redan gnagande känsla i rullning, att jag var annorlunda, lite sämre. För jag "visste" ju att hon inte menade det som vilket skällsord som helst. Jag var SMUTSIG. En skitunge som hade fattiga kläder, som kom från ett ensamstående morsa-hem, som bodde på betong-Åkra, som alltid luktade av singelmammans John Silver med filter. Jag var något äckligt i hennes ögon.

Nu lägger jag så klart extremt stor vikt vid den här kommentaren från en trettonåring, slafsigt utslängda ord som inte ens var menade för mina öron. Men det var också en del av vad som gjorde det så förfärligt, för i min värld blev detta vad exakt alla andra sa om mig bakom min rygg. Pling plong på ytterdörren! In flyttade mina nya vänner Skammen och Viljan att vara exakt som alla andra.

Jag började skämmas. Skämdes över våra kala väggar, Kate Bush- och David Bowie-skivorna, över mammas jeans och skinnjacka, över att vi inte hade någon video och för vår kyl där det bara stod ketchup, smör och mjölk. Över att vi aldrig hade balsam och att kattens låda luktade kiss. 

Pappa var någonstans i bakgrunden, totalt glorifierad och helt utan fel i mina ögon.  Mamma var där, och fick ta all min skit. Mamma som jobbade i fabrik, som varje morgon sedan jag var två år gammal cyklat med mig i barnsadeln till dagis på andra sidan stan, hämtat mig trött och utjobbad, i snö, regn och sol. Min mamma som blev singelmorsa vid 21 års ålder. Herregud. Klart som fan att hon hade jeans och inte pressvecksbyxor som de andra mammorna som jobbade på bank hade.

I dag är jag superstolt över henne. Min fina starka mamma. Och pappa, men vår historia är en helt annan. Kan till och med känna en yttepyttestolt känsla över mig själv och den jag blivit.

Och trettio år senare lever betydligt fler kids utanför kärnfamiljen. Min unge till exempel. Viljestarka, envisa, kloka Hanna. Som suckar över årstidens alla ytterkläder och säger "mamma, vintern är ett mysterium, vi måste verkligen lösa det".  Ett helt eget universum rymt på knappa en meter. Som på frågan om vilken hennes favoritkorv är glatt och rappt som attan svarar: "bajskorven!".

Jag ska kämpa mig näsblodig för att hon aldrig någonsin ska skämmas för den hon är och var hon kommer i från.