torsdag 4 november 2010

Det måste vara en fas (krönika Sthlm City v 42)

Min unge har alltid varit mycket lätt att ha att göra med. Min mamma brukade muttra ibland när jag gnällde om småsaker, "du, du vet inte vad det betyder att ha en unge". Det var när Hanna var ett litet skrutt.

Sen blev hon äldre och inte riktigt lika lätthanterlig, men fortfarande alltid glad. Och gud vad mycket roligare ungar blir när de är äldre. Hanna ljuger som en blådåre, drar skämt och berättar superroliga historier. Första året är ju faktiskt skittråkigt. Visst, det är rätt skönt att de ligger kvar där man placerar dem och att de sover 19 timmar om dygnet, men så värst kul är det ju inte.

Men nu har det hänt nåt. Jag kommer på mig själv med att drömma mig tillbaka till tiden då hon vägde fem kilo och hade tre lägen (blunda, äta, titta).

Hon var hos pappa K förra veckan. Hans Facebookstatus en dag var "Hanna on power trip". Pratade med honom och det visade sig att vår lilla ray of light gått från sol till tropic thunder under veckan som gått. Självbelåtet log jag lite för mig själv och tänkte att "jaja, så där går det när man inte kan handskas med ungen". Eeh, sen blev det min vecka.

Man har ju hört talas om den så kallade trotsåldern. Sett ungar ligga på golvet och vråla inne på Konsum, högröda i fejjan. Och tänkt "gud, kan de inte bara få tyst på ungen, hur himla svårt kan det vara". Ja men hej och välkommen till verkligheten, Thorén.

I lördags skulle vi ha en mysig dag på stan. Vi kom inte längre än till Skanstulls tunnelbanenedgång innan jag insåg att någonting hade förändrats. Någon hade gett henne vatten efter midnatt och min lilla mogwai hade blivit en fullfjädrad gremlin. Hiss(jäveln) var trasig så man var tvungen att ta trappan ner, min supervärdelösa paraplysulky pallar inte trappor med unge i så Hanna var tvungen att kliva ur. Hon vägrade. Alltså på riktigt vägrade, hon sög sig kvar i den med armar, händer, mun. Detta debacle tog en högljudd kvart.

På Götgatsbacken var det dags igen. Precis som de där ANDRA barnen, de där "larmet  klockan tre på första måndagen i månaden"-barnen, slängde hon sig ner på den regnblöta marken och ålade vrålade skrek. Inget fungerade. Jag lirkade, skällde. Jag hotade,  bönade och bad. Och detta är det mest pinsamma nästan, jag tyckte det var så oerhört genant? Och lördagssnygga hippa södermalmsbor trippade förbi med avsmak i blicken. En sa "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn". Skämdes ihjäl.

Och så här har det fortsatt! Strumpor, mat, tandborstning, godnattsaga. Allt är fel. Jag är helt slut, känner mig som världens sämsta mammi. Och tänker att detta kanske är reaktionen på att hennes föräldrar separerat, att det är vårt fel, vår unge håller på att gå i tu av sorg och det här är hennes sätt att visa det på. Men treåringar är lite galna va? Väl? Åh snälla, säg att det bara är en fas. Det måste vara en fas.

19 kommentarer:

Solita sa...

Här ska du få en trebarnsmammas bästa tips!

Ge Hanna två alternativ vad hon vill göra.
Var förutseende så du inte ger henne alternativen när hon redan har lackat ur.
Jag lovar, det funkar. Barnet tror att det bestämmer och att man är så djävla ägd typ.

Exempel "Hanna! Vill du att jag ska sjunga Imse Vimse Spindel eller Bä bä vita lamm sedan när vi ska borsta tänderna? DU får bestämma!"

"Hanna, vad vill du äta idag? Fiskpinnar eller Köttbullar? DU får bestämma"

"Oj, Hanna hissen var trasig, vill du hjälpa mig att bära vagnen, eller vill du hålla i räcket själv och gå ner bakom mig? DU får bestämma"

Vad de såklart inte vet är att de är de som är så djävla ägda ; )

Men som sagt, det funkar inte när situationen redan är i full gång, utan man måste vara lite förutseende.
Med denna metod så har jag iaf minimerat trotset maximalt, och inga mer vansinnesutbrott i affärer och sånt.

Och en till sak: Säg redan innan hur saker kommer att vara. Även om vi vuxna gillar att vara casual och ta dagen som den kommer så brukar det freaka ut barn. I synnerhet trotsåldersbarn.

Om jag bara ändrar på minsta lilla grej vid våra nattningsrutiner tex så vet jag att det blir ett djävla hallaballo.

Så rent konkret säg exakt vad som kommer hända under dagen och försök hålla dig till det schemat så blir det nog lite lugnare nu när trotset är som värst.

Du måste såklart inte leva så hela livet, men det underlättar iaf trotset.

Tex, om jag ska gå och handla med dom så säger jag redan innan vi går in i affären vem som ska hämta vad, så de får känna sig duktiga och att de har ett eget mission.
Och det viktigaste, jag säger redan innan som sagt vad vad ska handla, och att det inte kommer handlas några godsaker alls så det är ingen idé att tjata.

De här sakerna fungerar iaf perfekt för mig, och de har vuxit ifrån trotsåldern nu.
Jag hoppas de funkar lika bra för dig och att du vågar prova tipsen.

Julia sa...

Jag har också en galen treåring. Det du beskriver låter i princip som mitt lilla monster. Tror nog alla småbarnsföräldrar upplever detta nån gång. Och det går över (gud låt det gå fort) det MÅSTE vara en fas. Du är inte ensam. Kämpa på. Det gör jag, så gott jag kan- med eller utan raseriutbrott över alla möjliga och omöjliga saker. Heja dig (och mig)! :)

rookiemom sa...

Jamen det måste vara en fas. När DLGB var 2 var det mesta solsken jämförelsevis, men nu, hade hoppats på att det skulle dröja till tonåren innan liknande utbrott.

Jag skulle också dö lite om jag illustrerade anledning till att inte vilja ha barn. Varför kan man inte bara tycka att de är det bästa som hänt hela tiden...?

/Inte det minsta separerad.

Maria sa...

Nej, alla barn beter sig _inte_ sådär. Något fel är det uppenbarligen på ungen.

Moa sa...

Vår lille prins har genomgått precis samma förändring och är nu ett fullfjädrat protestsnöre. Nej till pålägg på mackan, att gå själv, att städa, att äta, fel tröja, fel strumpor, inte bada, inte gå ut osv..

Vissa dagar vill man bara gråta. Det är så trist att bara tjata och bråka med sin unge hela tiden.

När jag pratar med andra treårsföräldrar säger de samma sak. Helt klart en fas - håll ut, det gör vi!

3-barnsmamma med trotsets kung hemma sa...

Maria: normala människor skriver _inte_ sådana kommentarer som du gjorde. Något fel är det uppenbarligen på dig.
(fast jag hoppas, hoppas att du skämtade på ett sätt som jag bara inte förstod. För INGEN kan väl sammanblanda lite käck trotsålder med att det skulle vara "fel" på barnet?)

Tips: läs Lotta på Bråkmakargatan, både för dig egen skull och för att jag tror att det kan vara skönt för barnet att känna igen sina reaktioner.

annalin sa...

Ska göra ett oväntat försvarande: angående din 'supervärdelösa paraplysulky', men det är väl inte så konstigt att en sådan inte klarar en 3½-årings vikt i en trappa!? Oavsett om det är ett lugnt/argt/trotsigt barn så ska det fixa att gå ner(upp) för trapporna själv!

3-barnsmamma: min sambo har bannlyst Lotta på Bråkmakargatan i vårt hem, han tyckte att Lotta hade synnerligen dåligt inflytande på vår treårings beteende!

Arja sa...

Ursäkta, men jag tror inte på faser. Jag tror att barns beteenden har en orsak, och att det gäller att hitta den. Det betyder inte att det är någons fel, det betyder bara att man som förälder har ett ansvar att försöka tänka lite längre och anstränga sig för att ta reda på vad som händer inuti barnet. Barn behöver hjälp med sina känslor på olika sätt.

Det är mycket möjligt att Hannas reagerar så här på separationen, men det är ju i så fall fullt naturligt att hon blir ledsen och arg över den. Du är inte världens sämsta mammi för att du inte kan leva ihop med hennes far! Ni är två människor, Hanna är också en människa och hon är antagligen asförbannad och förtvivlad för att hon inte får ha er båda hos er – det är bara det att hon inte kan uttrycka det på annat sätt än att bli besvärlig och spåra ur på stan.

Ella sa...

"Tror inte på faser"... Nä nä. Det är helt säkert en slump att alla 3-åringar då och då beter sig som om Djävulen flugit i dem. Särskilt mitt på stan. Särskilt bland folk. Slump. Förstås.

Eller ett jävligt effektivt sätt att ge föräldrar som fan gör så gott de kan lite extra skuldkänslor. Snyggt jobbat.

Emelie: Det är en fas och det kommer att gå över. Det gör det alltid. Få 26-åringar är lika oresonliga. ;)

Lenox sa...

Faser eller inte faser, trots eller inte trots, reaktion på separation eller inte reaktion....

Hur som haver så gör hon så här, och hur man hanterar det är kanske det som är själva grejen.

Återigen, alla föräldrar älskar sina ungar och vill alltid göra så gott de kan.

Ibland behöver man kanske hjälp med trix och tips, eller med hur man hanterar att man får skuld över att man inte alltid tycker att det är kul att vara förälder, och skulle det nu vara så att du Emelie känner att du skulle vilja ha någon att bolla med vad gäller din unge eller separation und so weiter, så vet jag någon som jobbar med detta. Har samarbetat med denne via jobbet så, jag vågar påstå att hon är bra.

Arja sa...

Ella: jag skrev klart och tydligt att det inte är någons fel. Och: det är inte en slump, exakt. Det har en orsak. Som förälder kan du välja att försöka hitta den eller bara vifta bort ilskan/vreden/vanmakten med "fas". Jag tror ditt barn mår bättre av att få lite hjälp, men vill du sitta och ha skuldkänslor i stället så var så god.

Jag tror dessutom att Emelie redan har hittat orsaken: separationen. Och det är klokt av henne att se det. Nu kan hon hjälpa Hanna vidare genom att försöka förstå hennes känslor, bekräfta dem, prata om dem osv.

Evalena sa...

Arja: Du är galen. Det där är 1940-talsfantasier. Du verkar fullständigt outbildad när det gäller barns utveckling och människan som biologisk-psykologisk varelse öht. Barns psykologiska utvecklingsfaser hänger samman med hur hjärnan växer. Vet inte vilket som är värst, att du skrapar bara på ytan med ditt "hitta orsaken" eller att du TROR att du tänker djupare med dina ytliga icke-kunskaper.

ida sa...

Klart det är en fas, så är ju barn: helt underbara, sätter sig på tvären med jämna mellanrum och är en egen liten person från dag ett :D

nisse sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
nisse sa...

Det hör till ungens utveckling att ha trotsåldrar.
Kortfattat; Först är de söta små ulliga gulliga bebisar, sen lär de sig krypa och livet är en fest. Sen upptäcker de att de inte kan GÅ och då blir de SÅ arga. Sen lär de sig gå och livet blir återigen en fest, men så upptäcker de att de förstår saker, men inte kan SNACKA. Då blir de ännu en gång arga. Sen en dag kan de prata och kommunicera och då är livet ännu en gång en fest. Men sen, sen blir de tre år och vill testa alla gränser som finns. Just för de kan göra det. Och de behöver få göra det.

Ge henne inte för många val a la "Vad vill du göra idag?" Då KAN hon svara; Resa till USA! Och då måste du göra det. För du frågade ju faktiskt vad hon ville. Typ. Däremot kan du ge henne två alternativ. Vill du det, eller det? Barn blir trygga av att inte få välja så mycket, utan att man väljer för dom. Speciellt när de är i trotsåldern och livet är tillräckligt komplicerat som det är.

Arja sa...

Ett nutidsmoralistiskt träsk, jag kände det på mig. Hejdå och lycka till dårå, tills neuro-bio-fundamentalismen har ebbat ut någon gång på 2020-talet.

Lenox sa...

Arja, jag tror du tänker på att situationerna skulle vara situationsbundna och kanske ha ett relationellt samband och så kan det ju vara, men om om man tittar på det ur ett lite poststrukturalistiskt perspektiv så kan det ha många olika orsaker och det kanske inte spelar någon roll utan rollen kanske spelas i bemötandet?

Ella sa...

Arja: Evalena sa det bäst. Du är galen. Ungar har faser de går igenom och visst kan man leta efter orsaker bakom ett specifikt utbrott men att säga att man inte "tror på faser" är ju bara ytligt och korkat. Dessutom oschysst mot barnet eftersom man gör varje utbrott till något sjukt/konstigt/tecken på att något är fel. Vet man att det är en fas kan man kanske behandla barnet lite lugnare och inte härja iväg till BUP det första man gör när ungen börjar bete sig som en galning.

Lina sa...

Jäklar vilken aggressivitet, Ella och Evalena. Vad gör dig kvalificerad att säga att Arjas åsikter gör henne outbildat, Evalena? Om du vore utbildad i detta fältet så skulle du veta att det finns många samtidiga strömningar och att kalla Arjas åsikter för 1940-talsfantasier är ironiskt nog ganska outbildat. Och var skriver Arja att man skulle rusa iväg med ungen till BUP, Ella? Som psykolog som arbetar med barn i denna och andra åldrar håller jag med Arjas förklaringsmodel och tycker att Solita kommer med bra konkreta råd.
Beteende kommer i faser på så sätt att inget beteende, varken för barn eller vuxna varar för evigt. Så på så sätt kan man kalla det en fas, för att det går över, men kan inte veta om det går över till något bättre eller sämre. Men att kalla det en fas och tänka på det som ett obligatorisk beteende som utlöses automatiskt av hjärnans utveckling är ett mycket förenklat sätt att se barns utveckling på.