måndag 1 november 2010

I can see clearly now (ok, lögn)

Måndag. Krönikeskriv på tapeten. I dag sitter den långt inne. Jag har haft en himla konstig helg. Insikter har haglat som spön i backen, alla var inte av den smickrande sorten. Ingen av dem faktiskt. Det dåliga samvetet, kraven, ångesten, misslyckandet, you name it. Alla samsas de innanför mitt skallben. Det kan jag ju inte skriva om. Jag hade en plan om att skriva om mammarollen och hur man hanterar den, tips liksom. Just nu känns det som att Hitler eller Pol Pot skulle ha mer värd info att ge i ämnet.

Jag brukade liksom alltid tänka att ungar klarar det mesta. Jag gjorde det. Visst, jag blev rotlös och osäker och när sen 25 år tillbaka en ständigt närvarande känsla av att vara oälskad. Men man klarar sig liksom. Jag kanske till och med utvecklade vissa bra egenskaper utifrån detta. Men fan. Fan fan fan.

Det är så mycket jag vill ändra på. Göra annorlunda från och med nu. Men man är ju bara sig själv. Hur många smarta råd man än ger andra, så sitter man ju där i båten själv förr eller senare och gör tvärtom. Det är nu jag ska lyssna på mitt eget råd att inte ha för höga krav på sin egen person, att vara den bästa man kan vara utefter sina egna förutsättningar, inte någon annans, inte jämföra sig med moralens ryttare och istället kolla på sitt eget liv, vara realistisk och sänka ribban och göra det bästa möjliga utefter vad man faktiskt har. Att Hanna alltid är älskad, har tak över huvudet, någon som alltid alltid läser godnattsagan, som är där när hon vaknar om morgnarna, som pussar och kramar och lyssnar. Men man kan ju alltid vara så mycket mer.

Jag försöker tänka att jag måste cut me some slack. Det har gått fyra månader, du får fucka up, vara  självisk, det är en övergångsperiod. En period som börjar gå mot sitt slut nu. Jag börjar landa, jag börjar se klarare och jag ser var bitarna har fallit. Vissa av dem har hamnat åt helvete. Det är dags att pussla ihop skiten nu. LIVSPUSSLET HÖRRNI. Herregud. Var är de där jävla hörnbitarna, utan dem kan man ju inte börja.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Vad är det med den där jävla känslan? Hatar den. Jag känner mig aldrig oälskad, tvärtom jag vet att folk älskar mig. Men jag känner inte att dom som älskar mig TYCKER OM mig. Helt sjukt. Jag är liksom helt övertygad om att alla i min närhet tycker jag är skit jobbig, störig och allt sånt jag anstränger mig så hårt för att inte vara. Det börjar gå ut över min son. För det är samma sak med honom. Jag vet att han älskar mig men jag vet att han kan få så mycket bättre. Sjukt. Vad gör man?

Popmorsan sa...

Man jobbar på att inte bli suicidal. Det är vad man gör. Gud, sorry. Har så jävla dålig dag.

Anonym sa...

Du skriver ju såå bra. Bara det här inlägget är ju som en krönika. Tänk på att du har många läsare på bloggen och i city för att vi känner igen oss i det du skriver. Trots att vi på utsidan och på pappret har olika liv kan vi eller i alla fall jag känna precis som du ofta! Hörnbitarna finns nog runt hörnet
/40-årig tvåbarnsmamma

mig sa...

Kram. Du är fab, fastän du kanske inte alltid tror det. ♥

Amanda sa...

Gillar dig.
Det var bara det.

Anonym sa...

Ja herregud ja. Copy paste i ett mail och så tjong iväg till tidningen.

christin sa...

hur ser man var pusselbitarna har landat? vet inte alls var mina e

Anonym sa...

Vånda; När det känns så där har jag lärt mig att jag är mitt uppe i den förändring jag tror jag går och väntar på. Sedan plötsligt, senare, har tiden gått och man ser tillbaks på det då som är nu, och inser att förändringsprocessen pågick just då och att nuet är resultatet.

Maria sa...

Gillar din blogg så mycket!

Anna sa...

Här har du ju en färgig, lysande krönika. Känner med dig. Allt kommer gå bra!

Linnsan sa...

Ville bara säga att resultatet av ditt och Kalles föräldraskap är så himla lyckat. Jag kan tänka mig att man som förälder ofta fokuserar på vad man ska göra och inte ska göra. Och alldeles för ofta på vad man gör för fel. Hanna är grym. Hon är smart och insiktsfull. En gång rättade hon mig när jag sa stor istället för äldre. Hon vet vad hon vill och är redan en stark individ. Jag kan tänka mig att det kommer ifrån er två. Här om dagen tänkte jag att om Feministiskt initiativ hade haft ett "under fem års förbund" så hade Hanna garanterat varit deras ordförande :) Och hon är framför allt så himla snäll. Jag har varit i kontakt med många barn under mina år som simlärare och en sak är säker, Hanna är one of a kind - på det bästa tänkbara sättet. Hör av dig om du också behöver hjälp någon dag!
Annalinn