"...pasta blir bra" (krönika vecka 45)

En av många indikatorer att ett av mina tidigare förhållanden var över, var när min kille vaknade efter en utekväll och jag frågade om det hänt något kul i går. Han svarade med ett snällt men likgiltigt "nää". En kvart senare ringde en av hans polare och jag hör honom säga, med den där glada rösten så sällan riktad mot mig nuförtiden: "asså vet du, det sjukaste hände igår, haha...".

Det kanske låter dramatiskt, men att han för sitt liv inte kunde komma på något värt att berätta för mig, som delade hans liv och vardag, men som på given signal inför någon annan lyste upp som en jävla julgran och fylldes av bubblande berättarlust... Det tog liksom knäcken på mig. Och vårt förhållande.

Hur kommer det sig att man aldrig tröttar ut samtalsämnen med sina kompisar? Jag har bästisar jag har haft så nära det bara går i flera år, och vi har alltid något nytt att älta, prata om, diskutera, skratta åt. Det har gått eoner av tid och jag blir fortfarande förvånad över vad de kläcker ur sig, blir tagen på bar gärning av deras knivskarpa iakttaganden, är alltid ivrig att höra vad de ska säga härnäst. De talar, jag lyssnar, tar in, inspireras, följer.

Så varför är det då så svårt att bibehålla samma form av respekt och fortsatta nyfikenhet i ett parförhållande? Jag har haft fyra längre förhållanden och de har alltid glidit in i tystnaden ju längre tiden gått.

Det börjar alltid likadant. Jag lär känna en helt ny människa, andas och lever den nya personen, vill veta exakt allt. Tröttheten infinner sig aldrig, man är uppe hela natten, tittar djupt i varandras ögon mellan hångel och pratiprati. "Åh snälla kan du inte berätta lite mer om din hockeykarriär, gärna detaljerade beskrivningar av exakt alla mål du gjort" är inte en ovanlighet eller ens en lögn ur min mun. Snabbspola sex månader, om ens det, och diskussionerna och de innerliga pratstunderna är som bortblåsta. Topp tre svar: "aah okej", "pasta blir bra", "jag har redan sett den".

Jag är inte så dum att jag tror att detta enbart är Hans fel. Eller ett ovanligt fenomen. Och jag inser ju också att efter förälskelsens initiella fas, så övergår fjärilarna till något mer lugnt och tryggt, man får inte samma kickar av denna alltjämt så underbara person. Och inte han av mig heller. Det kallas vardag. Jag älskar vardag! Och jag menar inte att man inte ska kunna vara ensamma tillsammans. Det är superfint att kunna sitta i varsin ända av soffan uppslukad av varsin aktivitet. Men när samtalet helt försvinner?

Fast det är väl en av de saker de där smarta personerna menar när de säger att man måste "jobba" på sitt förhållande. Kämpa med att ständigt försöka se sin snubbe med nya fräscha ögon. Inte stelna. Det ska jag tänka på nästa gång. För jag vill ha julgran varje dag.