fredag 13 februari 2009

Is that you, baby? Or just a brilliant disguise.

Jösses. Vad gnällig jag känner mej nu. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Jag är smålack hela tiden nuförtin. Jag kan inte gå omkring och vara... tacksam. Det ligger inte för mej. Men man kanske kan vända det till nåt positivt. Ilskan alltså. Neeej, jag tänker inte svettas ut den på ett gym. Jag tänker trotsa sinnelaget och yla "skit på dej, surpuppsmorsa" till mej själv och ta på mej den här i kväll på festen:

1 kommentar:

Hon sa...

Du är så jävla kul. Konstigt att jag först läste, och sen kände igen klänningen och tänkte *men det måste var hon* och läste vidare och såg din kille- och vips så hade jag skiträtt. Ja googlade mig hit. Och ja- jag kommer tillbaka. För att du får mig att skratta. Tack.