måndag 29 november 2010

Dom där jag kommer ifrån (krönika vecka 46)

När jag var nio fick jag en ny kompis. Hon bodde i radhus, med en mamma, pappa och storasyster. De åt saker som kött och potatis, alltid med sås. Hennes rum var fullt av pyssel, hennes hår glänsande flätat. Jag älskade att vara hemma hos min nya vän. Tills  dagen då jag hörde hennes storasyster kalla mej "den där skitungen".

Då förstördes någonting inuti mig. Någonting gick sönder och det är fortfarande trasigt. Orden satte en redan gnagande känsla i rullning, att jag var annorlunda, lite sämre. För jag "visste" ju att hon inte menade det som vilket skällsord som helst. Jag var SMUTSIG. En skitunge som hade fattiga kläder, som kom från ett ensamstående morsa-hem, som bodde på betong-Åkra, som alltid luktade av singelmammans John Silver med filter. Jag var något äckligt i hennes ögon.

Nu lägger jag så klart extremt stor vikt vid den här kommentaren från en trettonåring, slafsigt utslängda ord som inte ens var menade för mina öron. Men det var också en del av vad som gjorde det så förfärligt, för i min värld blev detta vad exakt alla andra sa om mig bakom min rygg. Pling plong på ytterdörren! In flyttade mina nya vänner Skammen och Viljan att vara exakt som alla andra.

Jag började skämmas. Skämdes över våra kala väggar, Kate Bush- och David Bowie-skivorna, över mammas jeans och skinnjacka, över att vi inte hade någon video och för vår kyl där det bara stod ketchup, smör och mjölk. Över att vi aldrig hade balsam och att kattens låda luktade kiss. 

Pappa var någonstans i bakgrunden, totalt glorifierad och helt utan fel i mina ögon.  Mamma var där, och fick ta all min skit. Mamma som jobbade i fabrik, som varje morgon sedan jag var två år gammal cyklat med mig i barnsadeln till dagis på andra sidan stan, hämtat mig trött och utjobbad, i snö, regn och sol. Min mamma som blev singelmorsa vid 21 års ålder. Herregud. Klart som fan att hon hade jeans och inte pressvecksbyxor som de andra mammorna som jobbade på bank hade.

I dag är jag superstolt över henne. Min fina starka mamma. Och pappa, men vår historia är en helt annan. Kan till och med känna en yttepyttestolt känsla över mig själv och den jag blivit.

Och trettio år senare lever betydligt fler kids utanför kärnfamiljen. Min unge till exempel. Viljestarka, envisa, kloka Hanna. Som suckar över årstidens alla ytterkläder och säger "mamma, vintern är ett mysterium, vi måste verkligen lösa det".  Ett helt eget universum rymt på knappa en meter. Som på frågan om vilken hennes favoritkorv är glatt och rappt som attan svarar: "bajskorven!".

Jag ska kämpa mig näsblodig för att hon aldrig någonsin ska skämmas för den hon är och var hon kommer i från.

18 kommentarer:

columbine sa...

och så får jag lov att grina lite igen då.
känslan under huden.
fint skrivet

ankan sa...

<3

Karin sa...

Nu sitter jag och gråter över datorn. Jag hörde till de där villakidsen och minns hur vuxna runtomkring pratade skit om miljonprogrammen, hur hemskt det var där - medan jag mest tyckte att det verkade roligt med höghus, kompisarna som bodde i sådana fick åka hiss och hade massa kompisar på gården. Nu när jag har en liten unge själv ska jag verkligen göra vad jag kan för att han inte ska växa upp med en massa förutfattade meningar om fint och fult.

Jonas sa...

Mycket fint skrivet! Troligen topp fem bästa texterna nånsin på den här bloggen!

Sandra sa...

Så... träffande. Skammen, ja. Den som bara hänger med år ut och år in, och det utan inbjudan.
Tack för att du delade med dig.

Mirijam sa...

Åh gud, KÄNSLAN av att vara sämre. Minns det som i går!

Fransan sa...

Vad otroligt fint skrivet...

Amanda sa...

för jävla bra

Anonym sa...

Det här kan vara din bästa text! Fy f-n vad bra du skriver!
Kram <3 Sara

lisa sa...

Mammor alltså... De är såna jävla hjältar som tar skit och mer skit från sina barn och ändå står kvar där, trofast. Och det helt utan nån som helst glamour eller cred.
Älskade mammor <3

Anonym sa...

Håller med alla. Svinbra! :)
//B

Fröken Sverige sa...

Klockrent. Min uppväxt i ett nötskal. Och nu står jag här själv med två barn. Hoppas att de också kommer att vara stolta över mig någon dag.

Popmorsan sa...

tack, vad fina ni är! känns skönt att inte ha varit ensam om de där tankarna.

TuvaMinnaLinn Vintage (a love story) sa...

Vilken fatastisk krönika!
Jag känner också igen mig jätte mycket, även om jag kommer från en kärnfamilj.
Min skam låg ofta i att jag hade så mycket mer frihet än alla andra, när jag gick hem till kompisar så hittade jag på en tid som jag skulle vara hemma även fast jag aldrig fick någon sån tid.
Jag kan i detalj minnas den där konstiga känslan som kom när man började se att ens egen familj var annorlunda.

Linda/ www.volang.blogspot.com sa...

jag tror att det här är det bästa du skrivit. älskar varje ord. du är grym.

malin sa...

otroligt bra krönika!!

Sarah sa...

Sjukt bra!

/S.

Therese sa...

Så vansinnigt bra skrivet! Blir alldeles grinig.