Grinade ihjäl mej nyss. Från ingenstans. Satt i köket, kollade på stolen där nästan ingen sitter nu. På hans plats. Och så kollade jag mej omkring, på fotona som fortfarande sitter på kylskåpet, på mattan som är ny, som han bara klivit på en endaste gång. På adventsstaken. Den såg så sorglig ut. Tänkte på plastgranen jag fixat till vardagsrummet. Inte samma som förra året eller året innan. Den som Hanna fick välja en ny kula till varje år, det som skulle bli tradition tills det var massor av kulor som hon valt själv, en för varje år. På min säng som brukade vara en dubbel och hur Hanna firat sina födelsedagsmorgnar i den med två sömngrusiga föräldrar. På hur det aldrig är någon redan hemma när jag kommer innanför dörren. På hur Hanna alltid frågar om det är jag som ska "hämta henne också" varje morgon jag lämnar henne på dagis. På hur hon alltid innan vi släcker lampan ber mej beskriva hur morgondagen ska bli. För att hon inte vet från en dag till en annan var hon ska hamna längre, hon behöver höra mej berätta, finna trygghet i det. På hur hon jag i morse hörde henne säga till sin dagisfröken, efter att jag vänt mej om för att gå, "hörde du att jag åt en riskaka på vägen hit?". Haha. Som att hon berättade värsta grejen. Jag älskar henne så jag går av. Tänkte på vad hon gör nu. Vad hon och Kalle gör, vad de äter. Om hon saknar mej och undrar varför jag inte är där. Jag både vill att hon ska sakna mej och inte. Mest inte. Jag vill inte att hon ska behöva sakna mej. Men skulle dö på fläcken om hon inte märker jag är frånvarande. Så dubbelt. Alla fall. Blev så himla ledsen av allt. Och datorn shufflade fram "Song to the siren" och som på beställning kom fulgråten.
Aja. Nu ska jag sminka mej och ta på mitt happy face. För jag är egentligen glad. Ju. Allt är som det ska. Ibland slår det mej så hårt bara. Att det blev som det blev. Det är inte en sorg som i "göra om göra rätt". Vilja ha tillbaka. Det vill jag inte. Det är bara så... jävla ledsamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
men visst äre skönt att gråta när allt sorgligt i hela världen ba sköljer över en sådär? :)
Mmm. Det är ju förlösande på nåt sätt. Och så tänker jag att jag kommer vara extra happy i kväll. Hoppas!
ja, du kommer ju att vara urgrinad! packed and ready to go och så.
Hjälp, nu grinade jag med! Tänk om det händer, tänker jag, händer mig, oss. Oj, det kan det ju. Man måste våga familj ändå. Våga och satsa och kanske det inte går. Men hoppas. Jag tror det.
Va fan. Gråtfest på tunnelbanan hem blev det nu. Himla livet.
fan va fint o ärligt du skriver! *grinar*
Jag älskar hur du skriver och finner en sån jävla tröst i att allt blir som det blir och kanske inte som man tänkt
Jag förstår dig helt och fullt. Jag lider på precis samma sätt varannan vecka. Ena veckan är min dotter med mig och det är bara vi och allt är så himla bra. Nästa vecka är hon hos sin pappa och hans nya tjej. Dom är en egen liten familj, utan mig. Jag funderar över vad dom gör, om dom pratar om mig, om min dotter saknar mig.
Igår, när jag hade lämnat henne till hennes far gick jag hem och tittade på finalen av Hell's Kitchen och grät så snoret sprutade (och då hade jag inte ens sett ett enda avsnitt tidigare).
Det är omöjligt för andra som inte är i samma situation, att förstå sorgen, smärtan, saknaden, längtan och tomheten man känner.
Någon sa till mig att det skulle bli lättare med tiden, men efter två år är det fortfarande lika jobbigt. För alla inblandade..
När mina föräldrar skildes var jag tre bast. Är nu 26. Fortfarande så ledsen för detta, trots finaste finaste styvföräldrar, bästa (halv)syskonen och att mina föräldrar varit vänner all the way. Åkte mellan dem varannan vecka tills jag tog studenten. Lika jävla sad varje gång, svårt att anpassa sig efter respektive förälders rutiner (trots att de ändå inte var så olika) och när man väl gjort det var det typ dags att lämna igen. Packa väskan liksom. Separationer är bedrövliga, hur än lyckliga de är. MEN, trots allt: Är ändå SÅ glad att de tog beslutet att gå skilda vägar. Hade mått sjukt dåligt om de bara höll ihop för mig, om deras kärlek var slut, om de bråkade, var tysta osv bara för att vara en familj. Jaja herregu. Monsterinlägg.
Det jag vill säga är kort sagt: Emelie, hur jobbigt det än är med skilda föräldrar är det bättre än att ha två olyckliga föräldrar som är tillsammans. Det tycker nog din Hanna också. Både nu och i framtiden.
Dina ord tar hårdare än vad jag först tänkte att de skulle göra. Jag provade att "göra om göra rätt" men det gick inte. Jag trodde jag ville ha tillbaka det, men det vill jag inte. Ändå gör det så jäkla ont.
Till senaste Anonym (08:43): Det är ju inte säkert att "gör om gör rätt" behöver vara med samma person. Det kan ju lika gärna betyda att man inte ska sumpa en till liknande chans på samma sätt som man gjort tidigare med andra. Bryta egna mönster som gör en olycklig... (Men det är lättare sagt än gjort utan terapi såklart. Jag rekommenderar KBT!:-). Det finns jättemånga som kan vara rätt för en men för att en person var det en annan gång behöver hon inte vara det igen när man får en ny chans. (Då kanske man har utvecklats åt olika håll, eller så finns det kanske bitterhet och skit kvar sen förra gången eller så är det kanske så att hon aldrig var rätt men att man romantiserade det efteråt för att man sumpade det).
älskade du. dina ord är så starka. tårarna rinner & jag vill helst av allt bara ge dig en bamse kram. Saknar dig systra mi!
Heja popmorsa!
Allt blir bra ska du se.
Kanske en smågrej i sammanhanget, men just det där med att Hanna frågar och vill veta precis hur det blir är precis likadant med min son, fast vi alla bor ihop. Han frågar jämt vad vi ska göra när han sovit färdigt, ätit färdigt etc. och svaren är ju ofta rätt lika. Tror det är en ålderstypisk trygghets-/rutingrej, och även om det kanske är extra viktigt för Hanna nu så kanske du inte behöver läsa in alltför mycket i just det. Starkt inlägg för övrigt! Och jag tror att ni fixar det skitbra alla tre även om det är jobbigt.
Tack för att du skriver så fint. Verkligen. Tack. Separerade från mitt ex våren 2009 som jag har två kids med. Han drog dumma jävla klassikern med otrohet och det ena och det andra. Jag mådde så dåligt. Nu står jag stark och barnen har det fint. Ändå är det ledsamt. Just för att det inte blev som jag tänkt mig. Jag ville ha kärnfamiljen (upplevde den aldrig själv). Allt har löst sig till det bästa, men det känns fortfarande konstigt. Men tack för den igenkännelse jag får av dina texter. Du är stark, tuff och bäst! Jag är lite lik dig och känner igen mig i mycket.. det måste ju betyda att jag också är stark, tuff och bäst! Kram
Skicka en kommentar