måndag 27 december 2010

The way we were

Den bisarra känslan av att ladda ned bilderna från sin gamla iPhone på sin dator och se dem glimta förbi, en för en, i en nanosekund, bild efter bild av ett år som gått, som innehållit så mycket. Från förra sommaren till denna, vårt sista år tillsammans. Jaaa, förlåt, men jag blir liksom sjukt melodramatiskt vid såna här tillfällen. Känslorna snurrar i kroppen. Svindlande är bara förnamnet. Lite sorgsenhet ett annat. En lättnad att det är över ännu en. Inte att just viiiii är över, just jag och Kalle, mer att vi tog oss ut på andra sidan. Att det gick så pass bra som det gjorde. Det trodde jag inte i våras.




3 kommentarer:

Mirijam sa...

Man överlever ju. Kommer tillbaka, läker. Och efter ett tag mår man bra, är färdig med sorgen och skulden, ser att det gick.
Och tänker att alternativet – att stanna fast det inte är bra – är så mycket sämre än att panik-må-dåligt ett tag och sedan komma ut levande på andra sidan.

Mirijam sa...

(Åh, sista bilden. Så fin.)

Sara sa...

Jag finner lite styrka till mig själv i din blogg just nu.
När man tror att den där andra sidan faktiskt kanske inte finns.

Fina bilder!