Jag har egentligen aldrig kämpat för någonting. Det tragiska svaret på "varför då?" är att jag aldrig riktigt haft någon storslagen dröm att uppfylla, inga högre ambitioner. Det är himla sorgligt.
Jag har en teori om var den kommer i från. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man bara är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sådan som jag. Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slacker, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right?
Men detta är så klart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleksjäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, jag måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig).
Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som... snubbar.
Fast ändå. Jag är knappast ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden - bara det att när det kommer till kärlek är det ohållbart att "nöja sig". Det måste kännas 100% rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Amen.
Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag bara kände att jag ville skriva under på vartenda ord.
Hoppas att du inser snart att du är värd bättre (bättre snubbar alltså). Då kommer du börja dras till killar som behandlar dig med respekt istället för såna som har så taskig självkänsla själva att de "måste" bete sig som as.
Vad som känns 100% rätt beror på vad man innerst inne tycker att man är värd och tyvärr kommer din dotter ta efter dig och tro att hon inte är värd bättre heller om du "behöver" stånga dig blodig för att få en smula kärlek...
Åh, igenkänningsfaktorn i det här... Hjälp! Kunde skrivit vartenda ord själv.
Du är så sjukt modig och intelligent. Det här känns som det handlar om mig. Tack!
fint, mycket fint skrivet, , men jag ser inte att detta med att vilja vara till lags och viljan att kärleken ska funka och kännas rätt är så olika faktiskt.
Kan du snälla kliva ut ur mitt huvud tack?
fantastisk.
är du.
Om man sätter åt sidan den här delen av ditt inlägg som handlar relationer. Som faktiskt är någonting som jag faktiskt inte förstår mig på. Och fokuserar på hur du är som person, eller var då jag kände dig nån gång under några år efter 95 nånting. Så var du väldigt öppen, lätt att prata med och stod för dina åsikter. Typ: Nej Blur är helt jävla kassa jämfört med Oasis! Haha!
Och helt oemotståndlig så klart!
Skicka en kommentar