It's in my honey, it's in my milk

Har verkligen gått all in i dag. Överkompenserar I guess. Men det har varit roligt, Hanna har varit glad. Och då blir jag också glad. Nu chillar hon med en sax, tejp och lite papper och toarullar och några torkade pennor. Jag spelar dataspel. Älskar hon roar sej själv så ypperligt. Som vanligt om söndagarna när det är Hanna-helg är jag så himla nöjd med att bara ha varit hemma, noll uteliv. Det vore en lögn att säga att det är känslan klockan tio på fredan och lördan och Hanna sover sedan två timmar. Allt är rastlöst då. Och tyst. Men det har blivit bättre, jag är lite lugnare. Lite allafall. Myrsteg som nån sa. Men det påminner om den där känslan jag hade när jag var sexton och av någon anledning inte kunde gå på Lucia-partyt uppe i Parken (där man söp och gick på disco i Sala). Känslan av att missa något, (någon). Kanske var det vid just det här missade tillfället som DET skulle hänt osv. Ett gnag, ett pirr i benen. En vankande känsla, en impuls att pilla bort revor av tapet från väggen, nånting mörkt och dovt som rumlar runt i svalget, magen, bröstet och vill ut. Jag som brukade söka mej till ensamheten, nu har jag den i överflöd och jag saknar att känna mej trygg i den. Men som sagt. Det blir bättre.