The ghost of christmas past (krönika vecka 47)

Julen tog fram det absolut sämsta i mig när jag var yngre. Det där med att det tindrar av glädje i varje barns öga på julafton? Nog tindrade det alltid... av lysten girighet.  Det var ett evigt kalkylerande, man satt där med sina julklappar som tomten precis delat ut, fortfarande oöppnade och hela tiden med ett kritiskt öga på syskonens högar i famnen. Hallå, nu har ju faktiskt Agnes SJU fler paket än jag! Mmhmm, och sen så slet man av omslagspappret, rev upp sina nya prylar och återigen satte räkneverket igång. Hallå, nu fick ju Svante faktiskt ett himla Nintendo 64 bitars med en miljard tillhörande spel, ska mitt tiopack strumpor och ett ridläger motsvara det, vad är det frågan om, ni älskar honom mer! Jag har fem syskon, och jag vågar mig på att säga att vi nog alla hade de här tankarna i bakhuvudet. Och "vissa av oss" var inte främmande för att yppa detta högt och ljudligt. Minns ni det där klippet på ungen som bryter ihop och lackar ur helt hysteriskt på ett par supertrista gummistövlar han får av tomten? Total igenkänningsfaktor. Det hade kunnat filmas valfri jul hos casa Thorén.

Och jag har fortsatt att se på julklappar på samma krassa sätt. Man byter liksom bara pengar med varandra? Jag är typen som fram tills för bara några år sedan alltid gav ett presentkort , "här, köp dej nåt snyggt, själv orkar jag inte". Fast det var ju inte så jag tänkte, jag utgick ifrån mig själv och de otaliga gånger som någon familjemedlem "tänkt till", hmm, Emelie, hon är ju lite fräsig, jag köper nåt fräsigt. Så satt man där på julafton med nån himla fräsig kråsblus, nåt med fjädrar eller varför inte ett par helt vanliga fräsiga hot pants. Min tanke var liksom att bespara mina nära och kära detta. Det här med att le tillkämpat och tvingas säga "åh, vad fiiiiiin...".  Plus lite lathet. Okej, rätt mycket lathet.

Sedan så träffade jag mitt ex och han och hans familj hade en helt annan inställning. Där skulle det finnas en tanke bakom presenten, summa spenderad var totalt oviktig, det fick gärna vara något man tillverkat själv. Eh va? Vadå, skulle jag rita en teckning? Det slutade med att jag stickade en rätt sorgligt tillverkad halsduk till honom. Men han blev jätteglad, och jag började förstå själva grejen med deras sätt att tänka.

Nu har jag hamnat i ett slags mellanläge. Mer tanke, mindre köpande för köpandets skull. Hanna däremot. Förra julen hade hon jublat över en skruttigt inslagen toapappersrulle. Jag har en gnagande känsla av att de dagarna är över.