Klockan åtta mötte jag upp Hanna och Kalle på St Eriks Ögonsjukhus. Jag var skitnervös. Så klart. Hanna ba "jag ska opereras!", totalt obrydd. Vi kom upp på plan fyra och Kalle sa hej då, man fick bara vara en förälder närvarande och jag hade totalpaxat, jag hade inte överlevt dagen om jag inte fått vara med under tiden. Vi lajjade lite i lekrummet och efter ca trettio minuter kom en sköterska som visade oss till ett rum, Hanna fick klä på sej en sån där särk, rätt exakt en sån som jag själv hade när jag ploppade ut henne för snart fyra år sedan. Plus strumpor. Sen fick hon lägga sej på sidan och så fick hon en spruta i ena skinkan. Hon var superduktig, inga tårar, inget "nej nej". Hon ba took one for the team, helt coolt. Sen blev hon supergroggy. Fick styra henne till toaletten där det skulle kissas och sen lade hon sej ner på sjukhussängen som rullades upp till operation på plan fem. Vi presenterades för kanske fem personer och alla var supergulliga och tydligen urvana vid nojjiga föräldrar. Och de pratade med Hanna om Pippi och Bamse och var superfina. Hanna fick tre metallplattor fasttejpade över bröstet som det sedan fästes metallgrejer i med långa sladdar till en datamaskin. På tummen fick hon en klämma som också reggade nånting viktigt. Vid det här laget var hon rejält groggy och hade så tunga ögonlock, de bara klippte ihop hela tiden, så himla himla gullig. Och lugn var hon, precis som innan. Det enda hon inte var superpepp på var när hon skulle andas in i den där munkorgen, precis när hon ska sövas. Då spände hon sej precis innan hon went under, och det tyckte jag var superläskigt. Sen sov hon och jag förpassades till våning fyra där jag drev omkring helt planlöst. Hade dessutom FATTAT FEL. Jag frågade hur lång tid operationen skulle ta, dom ba "en kvart". Det jag borde ha frågat var hur länge det skulle dröja innan jag kallades till uppvaket, för då hade de sagt en timma, vilket var tiden då jag gick därnere på fyran och trodde allting gått åt helvete allteftersom tiden tickade iväg. Ville kräkas.
Sen fick jag äntligen komma upp och hon låg och snarkade med slang i handen och blodigt lakan. När hon vaknade fick hon glass och en liten nallebjörn för hon varit så duktig. Det kom blod ur näsa och öga, men inte så farligt. Nu ska den där förbaskade tårkanalen vara fixad. Älskar svensk sjukvård, alla var superproffsiga och fina och allt gick som smort. Sen firade vi på Rival med Kalle, Hanna fick välja vad hon ville. Phew. Slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Skönt att det gick bra! Måste bara säga också att krönikan i dagens City också var grym. Heja dig! /B
Ps. Finns inte City på nätet så man kan länka?:´(
Skönt att höra att allt gick bra. Jag har opererat bort toncillerna och opererat mina bihålor här i USA och det var ganska så läskiga upplevelser båda gångerna.
♥ ♥ ♥ svensk sjukvård.
Skönt att höra hur bra allt gick!
Men jag förstår att du var orolig. Jobbigt att gå och vänta.
Jag har också bara positiva upplevelser av vården.
Har varit på sjukhus vid två tillfällen (förutom förlossningar) och personalen har varit så gullig och jag har bara fått känna mig som ett lite, väl omhändertaget, barn.
Hoppas Hannas öga blir toppen nu!
Jag är sjuksköterska och det var himla roligt att höra din beskrivning av metallplattor på bröstet och "en klämma på tummen som reggade nåt viktigt" :D Man glömmer bort att inte alla människor vet vad all utrustning gör :p Tack för påminnelsen. Härligt att det gick bra!
Skicka en kommentar