the discomfort in my seat and in my head it's worse

jag kan inte hantera min fetma. inte på något sätt. jag kan inte hantera den i spegeln och inte rent fysiskt. psykiskt ska vi inte tala om. min kille hatar det, alla mina pikar och kommentarer riktade endast mot mej själv. hur jag i sällskap ursäktar mitt ätande, mina sunkiga kläder, mitt ovårdade yttre, genom att racka ner på mej själv. som att jag vill hinna göra det innan någon annan hinner. men jag måste få gnälla annars spricker jag, eller så håller jag det inuti tills jag kvävs av äckel. jag skiter i om andra har trivselhull eller ren och skär fetma, fläska på bara om ni trivs så, jag tycker du är vacker om du tycker att du är det. men jag hatar det. jag kollar ner och min kropp är inte längre min. jag har BRÖST! vidrigt. jag vill komma i mina gamla kläder. jag vill kunna knyta mina skor, jag vill kunna ha en normal sovställning, jag vill kunna gå utan att vagga. jag vill hitta orken att sminka mej, fixa håret, vara jag. jag vill slippa gå på toa fem ggr per natt. jag vill inte ha svullna fingrar som värker. de ska vara mjuka, lena, nikotingula med chanels svarta lack på naglarna! jag ville inte dricka jävla pommac i förrgår, jag ville göra en xtina och smeta in mej i brunkräm och åla runt i ett par chaps och ha en fantastisk röv. och det är fem veckor kvar, jag ska bara bli större, jag får panik. alltså på riktigt, JAG FÅR PANIK.