jag blir mer och mer övertygad om att stone roses "i am the resurrection" är världens bästa låt. den har sin givna plats i den av mej skrivna världshistorien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Twitter
SÖK
Här just nu
Etiketter
- Foton (299)
- Frågestund (42)
- Gnäll (196)
- Hanna (352)
- Krönikor (20)
- kärlek (17)
- Ledsen (72)
- Livet (1352)
- Musik (175)
- Populärkultur (490)
Inlägg
Follow this blog with bloglovin
Bloggarkiv
-
▼
2007
(569)
-
▼
januari
(56)
- hata världen.
- skammis
- so, miss em, tell me what you don't like about you...
- i am the resurrection
- every time i think of you, i feel shot right throu...
- när du hör ett *bing* är det dags att vända blad
- edward sausagehands
- it won't hurt to find love in the wrong place, i'v...
- home is where the heart is
- some days I just pray to the god of sex and drums ...
- min vän trubaduren
- the bold and the beautiful
- not my cup of tea
- mommy's alright, daddy's alright, they just seem a...
- hur jag mötte lassie (part 2)
- we can dance if we want to, we can leave your frie...
- guns of brixton
- smörgåstårta
- despite all my rage i am still just a rat in a cage
- like a bat out of hell
- oh well
- det är inte lätt att vara ödmjuk
- blah blah
- everything i own in a box to the left
- ...och med tungan rätt i mun
- do me do me do me
- bernhard wilhelm, i love you
- för jag har bara regn hos mej
- got a suprise from my honey, got a message from my...
- weird
- fade to grey
- pop quiz
- blood in blood out
- jippi!
- wincing the night away
- lustgas är grejen
- du skulle vilja glida som jag
- line of beauty
- hollywood
- it's such a perfect day, i'm glad i spent it with you
- daylight licked me into shape
- pretty on the inside
- jordan catalano
- this life
- the way you do the things you do
- bonjour simone
- into the great wide open
- oh baby baby it's a mad world
- peter i'm ready to be heartbroken
- battlestar galactica
- baby phat
- ahmenååh
- i am beautiful (no matter what i say)
- the discomfort in my seat and in my head it's worse
- ryktet om min död är betydligt överdrivet
- may we all have a vision now and then of a world w...
-
▼
januari
(56)
4 kommentarer:
ohhhhhhhh nu dog jag nästan, nummer två på min stone roses. jag är banal och kan inte stå bakom ett par skivspelare utan att sätta på waterfall och för evigt anse att den ska fan spelas på min moders begravning. Sick kanske, men men.
förresten vilken mail använder du? Maila mig på min jobbadress för jag har en liten fråga.
jenny tackar för stödet i gråtandet, hälsas det.
kram kram
nu är jag på en för mig ny blogg. är hemma med kräksjuka (första gången, mkt otrevlig upplevelse). hursomhelst, ville dela med mig av mitt minne kring Stone Roses. Så här var det.
Hösten 1991 började jag på gymnasiet i Jakan (då Jakobsbergsskolan, nu Järfälla gymnasium). Min uppväxt fram tills dess bestod mycket av sport och utomhusaktiviteter (skate- och skidpaketet) och annat som gränsade till huliganism. Men trots en lite vildare sida började jag på naturvetenskaplig linje, vilket inte behövde vara töntigt, men kunde vara det. Jag var ganska lugn, och ganska töntig, all-in-all ingen man la mycket märke till eller helt negligerade. I skolan hängde jag med naturmänskorna och utanför hängde jag med mina barndomskompisar som var lite vildare än jag.
På denna skola fanns ett arv efter Lokko; det fanns ett gäng med riktiga innetyper (vi kallade de pageligan), bla bröderna Åhren (Markus och ?), Finn och även David Hellenius (som var lite i utkanten) av det hela. De var fler, men jag minns inte alla namn. De bar dyra bomberjackor, timberlandkängor, polo ralph lauren tröjor med krage, och hängiga jeans. I detta gäng fanns även ett kvinnligt entourage, med snygga, självsäkra tjejer jag, och många med mig, i vågade närmas. Det var lite terrorbalans mellan denna grupp och andra. Jag var alltid väldigt nyfiken (ett av mina generaldrag) och försökte ofta snappa upp vad det var de gjorde? Efter reserach kom jag fram till att de lyssnade mestadels på brittisk pop (de kallade det under en tid "Manchester rave" men det ändrades senare) och hängde i STHLM med citykids. Jag var helt enkelt väldigt bonnig och väldigt förortsaktig i deras ögon (mexitegeltypen, snarare än höghus). Kort och gott: det var en värld som jag inte kände. Men jag fiskade fram olika saker, bland annat att Stone Roses var ett riktigt hett band (tror tom att jag fick ett blandband från någon av deras hangarounds). Åren gick, fram tills 2003 då jag vilade upp mig efter ett par års vansinigt arbetande som kall och distanserad mngt konsult. Jag hade alltid varit musikintresserad, men då de lyssnade på det de lyssnade på, lyssnade vi snowboard- och skatetyper på punk, både ny och gammal. Jag spenderade mycket tid att gå igenom mitt liv, både framåt och bakåt i tiden. En dag hittade jag det där bandet, och spelade en låt; det var Fools Gold (så avancerad bedömdes jag, inte för att den är dålig, men ni förstår...)
Då köpte jag alla Stone Roses skivor via nätet och lyssnade så att öronen blödde. Jag förstod vad det var de där ungdomarna sökte efter när jag hörde låtar som de ni nämner: I am the resurr., waterfall, I wanna be adored. Och med risk för att vara klyschig, jag förstod att vi inte var så förbaskat olika.
Lycka till med barnafödandet!
fin historia! jag var nog nånstans mittemellan på mitt vidriga gymnasium, kallat wennströmska och beläget i västerås. gick media och kom från den mindre staden och var till en början mer De Lyckliga Kompisarna än Stone Roses. svår klick att jobba sej in i alltså, de där svårmodiga pavement-kidsen, och det lyckades nog aldrig riktigt och lika glad var jag för det.
att mitt bästa band på den tiden var levellers är en helt annan historia.
stone roses aaaaahhhh! vad skulle man göra utan dem? ten storey lovesong e annars en klassiker jag brukar sätta på repeat när jag e hemma ensam
Skicka en kommentar