tisdag 7 december 2010
Won't you take me to the theatre
Efter att ha gått och känt mej som årets mamma i några dagar, kom den här käftsmällen på dagis i morse: de skulle på teater och matsäck var sedan någon vecka utannonserad. Att de skulle ha med sej alltså. Jahapp. Kutade till Konsum och köpte sån där rätt äcklig färdiggjord pastasallad, en banan och en sockrig äppeldryck. Levererade tio minuter senare, snyggt förvarad i Konsum-påse. Faaaaan. Tillbaka på minus igen. Närå. Men det är så kackigt av mej att inte lägga sånt där på minnet. Hanna kommer bergis bli sån där unge som missar läxor och gympapåsar, enkom för att hennes morsa är snurrig. Tidsklipp: Hanna, 23, terapisoffa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
vadå, det är väl en bra matsäck? Huvudsaken är ju att Hanna blir mätt :)
jooo, men det där skämmiga i att vara den där morsan med noll koll! jag vill ju så gärna INTE vara henne.
Jag gjorde också en miss idag. De skulle vara på förskolan senast 8 för en utflykt... jag kom 9! Sjukt jobbigt med sånt.
Du är mänsklig och du löste det bra. Var snäll mot dig själv! En lite sockrig matsäck är inte hela världen.
Vi glömde att det var både utflykt och skolofotografering häromveckan. Fixade snabbt en matsäck, men vår 6-åring stirrade på mig med en arg hur kunde du-blick. Det är så lätt att glömma! Därför köpte vi en sån där veckoalmanacka som vi har precis vid diskhon nu, ett ställe där man är flera ggr om dagen.
Man kan ju inte ha koll på allt hela tiden.
Själv var jag alltid GRYMT avis på de kompisar som fick matsäck från affären och slapp hemmagjorda torra tråkiga mackor och äcklig varm choklad med skin på.
Appropå morsa med noll koll. Glömde hämta my kid igår när förskolan hade tidig stängning och när de försökte ringa så MISSADE jag samtalet. Jag jobbar DESSUTOM på förskola. Fatta skämskudden på den.
Äsch, om man är lite glömsk själv blir barnen såna som håller koll på saker själva (intalar jag mig...). Min sons kusin, med lagom virriga föräldrar, önskade sig en filofax i julklapp när hon var typ åtta. Dör lite på det. Jag missade fotografdagen på min sons dagis och har nu ett förstorat porträtt som understryker hur illa jag klippt hans lugg (veckan efter korten kom tog jag honom till frisören för första gången). Det är livet. Men hm, man borde kanske börja skriva upp saker på väggalmanacka.
Don't beat yourself up. Skit händer. Och Hanna lär sig att det inte är hela världen om man glömmer nåt för se, det går ju att fixa!
Jag tror inte heller att det är så farligt. Fast jag trodde fysiska almanackor var för losers like me - har inte alla ni fräsiga APPAR i era iPhones för att hålla reda på just sånt här..?
Min morsa som ar shrink menar pa att det barnen minns ar STAMNINGEN hemma och inte MATSACKEN. Jag ar overygad om att Hanna kommer slippa terapisoffan. Du verkar vara full av LOVE och det ar det viktigaste, ju! Kram och tack for din fina blogg.
När det var dagisavslutning i somras kom jag glad och stolt med nybakad sockerkaka till bullbuffén och tänkte att här får man pluspoäng. Tills som på en given signal alla föräldrar tar fram sina filtar och dukar upp värsta middagarna i gräset på dagisgården. Det var gemensam picknick. Killen fick cykla till Ica i panik medan mina ungar ensamma lekte i klätterställningen nedanför slänten där alla andra familjer satt. Ensamma och uttittade på "scenen för de misslyckade föräldrarna". Ungarna brydde sig inte, men fan vad jobbigt jag tyckte det var. Så mycket för min nybakade sockerkaka.
Skicka en kommentar