måndag 29 januari 2007

i am the resurrection

jag blir mer och mer övertygad om att stone roses "i am the resurrection" är världens bästa låt. den har sin givna plats i den av mej skrivna världshistorien.

4 kommentarer:

Redaktör Slätt sa...

ohhhhhhhh nu dog jag nästan, nummer två på min stone roses. jag är banal och kan inte stå bakom ett par skivspelare utan att sätta på waterfall och för evigt anse att den ska fan spelas på min moders begravning. Sick kanske, men men.

förresten vilken mail använder du? Maila mig på min jobbadress för jag har en liten fråga.

jenny tackar för stödet i gråtandet, hälsas det.

kram kram

Anonym sa...

nu är jag på en för mig ny blogg. är hemma med kräksjuka (första gången, mkt otrevlig upplevelse). hursomhelst, ville dela med mig av mitt minne kring Stone Roses. Så här var det.

Hösten 1991 började jag på gymnasiet i Jakan (då Jakobsbergsskolan, nu Järfälla gymnasium). Min uppväxt fram tills dess bestod mycket av sport och utomhusaktiviteter (skate- och skidpaketet) och annat som gränsade till huliganism. Men trots en lite vildare sida började jag på naturvetenskaplig linje, vilket inte behövde vara töntigt, men kunde vara det. Jag var ganska lugn, och ganska töntig, all-in-all ingen man la mycket märke till eller helt negligerade. I skolan hängde jag med naturmänskorna och utanför hängde jag med mina barndomskompisar som var lite vildare än jag.

På denna skola fanns ett arv efter Lokko; det fanns ett gäng med riktiga innetyper (vi kallade de pageligan), bla bröderna Åhren (Markus och ?), Finn och även David Hellenius (som var lite i utkanten) av det hela. De var fler, men jag minns inte alla namn. De bar dyra bomberjackor, timberlandkängor, polo ralph lauren tröjor med krage, och hängiga jeans. I detta gäng fanns även ett kvinnligt entourage, med snygga, självsäkra tjejer jag, och många med mig, i vågade närmas. Det var lite terrorbalans mellan denna grupp och andra. Jag var alltid väldigt nyfiken (ett av mina generaldrag) och försökte ofta snappa upp vad det var de gjorde? Efter reserach kom jag fram till att de lyssnade mestadels på brittisk pop (de kallade det under en tid "Manchester rave" men det ändrades senare) och hängde i STHLM med citykids. Jag var helt enkelt väldigt bonnig och väldigt förortsaktig i deras ögon (mexitegeltypen, snarare än höghus). Kort och gott: det var en värld som jag inte kände. Men jag fiskade fram olika saker, bland annat att Stone Roses var ett riktigt hett band (tror tom att jag fick ett blandband från någon av deras hangarounds). Åren gick, fram tills 2003 då jag vilade upp mig efter ett par års vansinigt arbetande som kall och distanserad mngt konsult. Jag hade alltid varit musikintresserad, men då de lyssnade på det de lyssnade på, lyssnade vi snowboard- och skatetyper på punk, både ny och gammal. Jag spenderade mycket tid att gå igenom mitt liv, både framåt och bakåt i tiden. En dag hittade jag det där bandet, och spelade en låt; det var Fools Gold (så avancerad bedömdes jag, inte för att den är dålig, men ni förstår...)

Då köpte jag alla Stone Roses skivor via nätet och lyssnade så att öronen blödde. Jag förstod vad det var de där ungdomarna sökte efter när jag hörde låtar som de ni nämner: I am the resurr., waterfall, I wanna be adored. Och med risk för att vara klyschig, jag förstod att vi inte var så förbaskat olika.

Lycka till med barnafödandet!

popmorsa. sa...

fin historia! jag var nog nånstans mittemellan på mitt vidriga gymnasium, kallat wennströmska och beläget i västerås. gick media och kom från den mindre staden och var till en början mer De Lyckliga Kompisarna än Stone Roses. svår klick att jobba sej in i alltså, de där svårmodiga pavement-kidsen, och det lyckades nog aldrig riktigt och lika glad var jag för det.

att mitt bästa band på den tiden var levellers är en helt annan historia.

Anonym sa...

stone roses aaaaahhhh! vad skulle man göra utan dem? ten storey lovesong e annars en klassiker jag brukar sätta på repeat när jag e hemma ensam