Det är då som det stora missnöjet rullar in

Häromkvällen kom jag på en sak och utbrast: "vet du, jag tror att jag är av naturen en väldigt lat person!". Till min kille alltså. Han bara stirrade på mej som om jag var dum i huvudet och ba: "ja?". Som att det var old news.

Men jag är ju det. Och egentligen var det ingen nyhet för mej heller. Jag tycker verkligen inte om att röra på mej i onödan. Jag HATAR att hänga upp tvätten och har tjatat i ett halvår om att vi borde köpa en torktumlare. Och det tycker jag faktiskt att vi kunde göra. När vi efter två års bråk om städning beslutade att min kille skulle ha diskansvaret så hade han (eller vi, har bestämt för mej att jag betalade skiten) köpt en diskmaskin inom en månad. Mmhmm. Eller hur. Det är en ful uggla i den här mossen.

I morse när min kille kom upp så hade jag käkat frukost i soffan och rostmaskinen stod framme och avslöjade mej. Han ba: "gud, vad du börjar bli förslappad". Blev så jävla arg, på en sekund blev jag tvärarg. Det är en sak om JAG säger det, att "gud jag borde verkligen klippa mej och skaffa ett jobb", men ingen annan ska komma och lägga sej i. Jag vet så väl själv. No need to rub it in, kära du. Och där jag kommer ifrån är teven ett altare. Allt sker runt den. Middagen äts framför den, den är alltid på. På riktigt, teven är och har ALLTID varit på hemma hos morsan. Min kille hatar teven och blir sur när jag sätter på den om kvällarna. Han tycker det är fördummande och menlöst, jag älskar att zappa mellan kanalerna. Mellan stringteorier, dumma underhållningsprogram och nyheter. Jag tycker om att titta och kommentera, spåra in på helt konstiga ämnen som teven ger mej. Att kolla på teve kan för mej ibland vara att lära känna den jag tittar med på ett helt nytt sätt, upptäcka nya sidor och åsikter. Men oftast vill jag bara slötitta och skratta till lite, slänga en kommentar och få ett skratt tillbaka. Det kan jag sakna här hemma.

Jag känner en missnöjesvåg rulla över mej. Den går inte att stoppa. Here comes the rain again.