onsdag 18 mars 2009

State of love and trust

Jag undrar lite över en grej. Jag och min kille har bråkat nästan konstant i en vecka, med några få anderum, men ändå, nåt gnager. Nåt fult bor i min hals och vill väsa, skrika, spotta.

Detta är ingen nyhet, det går i cykler och där emellan har vi det jättebra. Nu råkar det slumpa sej så att nästan utan undantag så infaller dessa helvetiska skitdagar strax innan jag ska få mens. Så jävla klassiskt. Vilket så klart får mej att undra detta. 1. Är det hormonerna som får mej att se allt svart och därför blir det gräl? 2. Är det så att jag bara har lättare att tiga och le när jag inte har dessa hormoner i kroppen? Alltså, är problemen reella och jag kan ta dem bättre när jag inte är "hormonisk" eller är det hittepå-ig grälsjuka som drabbar mej veckan innan mens? Jag tror på fifty-fifty. Men jag undrar.

Och jag vet ju att jag blir värre den där veckan. Gråter på crappiga teveserier och gråter över sorgliga skitdåliga sånger på radion och däremellan är jag sprudlande glad över ta mej fan ingenting. Jag vet att jag reagerar annorlunda de här perioderna. Men samtidigt, när jag är mitt inne i skiten, så tycker jag på riktigt att allt suger hästballe. På riktigt. Oavsett om det är hormoner. Ju.

17 kommentarer:

Schmarro sa...

jag tycker det är mindre relevant om "egentligen" handlar om att du är hungrig eller har PMS när du blir arg eller ledsen för saker, än det faktum att du faktiskt blir det, och hur många fysiska (bort)förklaringar man än har så BLIR du arg och ledsen och ni måste hitta något sätt att kunna kommunicera även då. annars spricker du. hungrig kommer du vara emellanåt, pms kommer du ha ett par år till allraminst. ok många år till.

Anonym sa...

Självklart måste man lära sig att kommunicera hur labil man än känner sig, men jag tycker nog att det ÄR en jävligt intressant fråga. Men det handlar väl om man i grunden tror på en absolut sanning eller inte. Jag kan få samma nojgrej över serotonin och de där antidepressiva medicinerna, jag menar hur ska jag kunna veta vad som är mitt normalläge, mitt absolutasanningsläge vad gäller mående? ÄR jag en sån som det är meningen ska vara deppig eller är jag en sådan som har en brist på en jävla massa trevlighetshormon i hjärnan? Samma vid PMS. Samma när man är på smällen.
Jag tror jag är argare än vad jag visar och släpper fram det på ett mindre hämmat sätt när jag är på tjocken. Nåväl, nog om mig, förlåt. Intressant är det i alla fall.
P.S Jag har två kompisar som nu i efterhand har räknat ut att de bara har gjort slut med sina killar respektive sagt upp sig från olika jobb under sina PMS-perioder. Detta går alltså minst femton år tillbaka i tiden och de såg sambandet för bara någon månad sedan.

Schmarro sa...

Men alltså, wow. Håller folk koll på sina pms-perioder femton år tillbaka i tiden? Imponerande.

Jag menade bara att oavsett om det har eller inte har en biologisk/fysisk förklaring så är det lik förbannat reella problem och allmänna livspeppspajare, och precis som Emelie skriver så suger det ju hästballe när det händer.

Äsch jag vet inte, men kan tycka att det inte spelar så stor roll hur stor procent som är vad. What is is, liksom?

Och kanske också: om samma typ av saker bubblar upp vid varje hunger eller pms kanske det ändå är värt att tas på allvar/redas ut ordentligt även om det just är då och där det blommar upp.

Anonym sa...

Tror helt klart att PMS påverkar ens humör. Som du antyder handler det nog inte om att du pga PMS blir arg, utan att du är arg "på riktigt", men att spärrarna inte håller just den där veckan. Samtidigt som man ska ta känslorna på allvar, är det nog också viktigt att hålla det i bakhuvudet att det är just den där veckan. Har också gjort slut på "PMS-fyllan". Inget jag ångrar dock, hade ju legat där och grott allt för länge.

Schmarro sa...

emelie jag har en bok som heter "the truth about hormones" (älska min bokklubb). den får du gärna låna om du vill. vi kan ta det när du lämnar tillbaka "det kallas kärlek". som du OBS måste läsa först.

Ida sa...

enligt ganska många olika studier så finns det inga belägg för att PMS överhuvudtaget existerar. att det bara är en social konstruktion som ger kvinnor (och män) något konkret att skylla på. och att det mest handlar om förväntningar. "nu har jag snart mens,ja men jag mår ju lite dåligt faktiskt" typ.

missy h. sa...

Har du provat att motioner och/eller att äta vanliga hederliga vitaminer? Kan vara värt ett försök. För mig tog det bort mitt usla humör när jag är hungrig + att jag väldigt sällan blir panikhungrig numera = helt underbart.

Anna sa...

Jag vill inte erkänna att hormoner och lågt blodsocker gör mig lättirriterad och ledsen. Det känns som ett nederlag att vara slav under sin kropp på det sättet. Men jag kan inte längre förneka att det ibland påverkar mig till tårar.

Men jag håller också med om att det ju är reella känslor. Och det är inte okej att varken från eget håll eller att ens partner avfärdar det som något övergående. Precis som du säger är det kanske bara en sund reaktion på ett problem som alltid finns, och något som man orkar ta när kroppen är i balans.

Och för mig finns det också dagar då det inte tycks vara blodsockret eller pms eller så men då ändå allt är crappy. Så visst påverkar det där kroppsliga - men det är inte bara det.

Häromveckan ringde mig min nysspojkvän till mig och grät och var sådär labil och tyckte synd om sig. Och han bara "jävla hormoner". Och han verkligen sådär pms:igt ynklig. Det var roligt. Jag tyckte det var rättvist och jag kände att det kanske inte bara är hormoner som skapar pms.

Lovisa sa...

Ida: vilka studier, mer exakt?

Peggy sa...

VIlket jävla bullshit att inte pms skulle existera. Det är väl bara att jämföra med p-piller som ställer om kroppen att inte kunna bli gravid, eller att äta melatonintillskott för att kunna sova. Hormoner är inte en social konstruktion och män har också hormoner. Är min mammas månatliga migränanfall också en social konstruktion????

Jag tycker att man ska kunna få hjälp av sin partner att klara av sitt humör under pms-veckan. Man kan komma överens om att den andre "bromsar" bråk och är lite mer tollerant. Man måste erkänna för sig själv att man ser allt svart. Man kan skriva ner saker man vill säga och om man verkligen tycker dem sen så kan man prata om det i lugn och ro. Jag blir så irriterad under dessa dagar att jag måste byta plats på tunnelbanan om nån pratar i mobiltelefonen framför mig. Det finns pms-medecin också och det är små doser av ångestdämpande medel.

Josefine sa...

Jag hörde också att det skulle vara en social konstruktion hela grejen med PMS - och visst det kan säkert finnas vissa tendenser i det. Att man skyller på det när kanske egentligen beror på något djupare och viktigare. Jag minns att jag i flera år försökte kontrollera mina humörsvängningar under tiden före mens. För två år sedan ungefär blev det dock värre. Jag fick kraftig ångest, blev våldsamt arg, ledsen om vartannat. Av en slump hittade jag en artikel om PMDD eller PMDS som är en grövre variant av pms - fungerar ungefär som en komprimerad depression under veckan före mens. När min kille en natt fick slita ner mig från balkongräcket för att jag inte skulle hoppa ut hittade vi till slut en psykiatriker som hjälpte mig att få en svag dos av antidepressiva att ta under de dagarna. Det tar inte bort det helt men det dämpar ångesten så mycket att jag kan hantera den. Därmed inte sagt att de saker jag bråkar om under de dagarna inte är relevanta - däremot kanske de får lite väl stora proportioner ibland (även om jag just då tycker att jag har helt jävla rätt om precis allting). Så jag tror också att det är lite 50/50. Men att det skulle vara en social konstruktion känns lite farligt att säga med tanke på att det faktiskt finns kvinnor som begått självmord pga en extrem variant av pms.

Tanja sa...

Det finns numera en ny sorts p-piller som dämpar pms-besvär. En vännina äter dem och tycker att de är fantastiska. http://www.yaz-us.com/front?cref=1
Själv ammar jag min bäbis fortfarande, men hade gärna provat dem. Tycker att hormoner påverkar kroppen och humöret enormt. Märkte som tydligast under graviditeten och strax efter förlossningen vilka tunga droger det handlar om.

Malin sa...

De som säger eller forskar fram att PMS inte existerar är nog inte samma personer (eller ens av samma kön) som lider av skiten. Tänker jag och tror jag har rätt.

Ida sa...

nu kommer jag inte ihåg direkt vilka studier det var, amerikanska var det iallafall, går att läsa om i "the social structers of gender" av Linda Brannon. Min proffesor på Harvard, jag läste genuspsykologi, påstod också att det var så, det har inte med biologi att göra tydligen utan psykologiska faktorer. nu var hon ju psykolog och jag tror att studierna var gjorda av psykologer om jag inte minns fel. frågar du en biolog så är svaret säkert ett annat.

Ida sa...

och jag påstod aldrig att hormoner är en social konstruktion, självklart inte, det är väl ingen som tror? men pms. man har inte kunnat bevisa att hormonnivån påverkar människan humör mer än t.ex vädret eller omgivningen

Spirre sa...

Det verkar ju troligare att man verkligen har problemen på riktigt och bara inte kan hantera dem lika bra om hormonernan är instabila än att man plötsligt hittar på problem varje månad.

Det är jätteintressant. Attityden har ju liksom alltid varit att kvinnor blir skvatt galna en gång i månaden, men egentligen kanske de bara är ärliga då, och går och biter ihop och behärskar sig och försöker vara sådär duktiga och konstruktiva resten av tiden.

Hanna sa...

Eftersom jag aldrig har koll på när jag ska ha mens så brukar jag inse först efteråt att "aha, det var DÄRFÖR jag fick ett nervsammanbrott och låg under täcket i fosterställning i 5 dagar". Det här har tagit mig 15 år att inse. Och tyvärr så blir jag inte bättre av att öka min dos av mina mediciner, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Så även om problemen är pga PMS, så tycker jag att de är verkliga. Vete dock fan hur man ska fixa det.