torsdag 12 mars 2009

Jag vill inte börja spela bandy

Jag är väldigt avundsjuk på min kille. Ibland känner jag mej bara otacksam och småsint, ibland tycker jag situationen är helt jävla outrageaous. Men så här. Jag tycker inte att hans liv har förändrats ett skit medans mitt till stora delar vänts upp och ned.

Då menar han att jag bara är avundsjuk för att jag har behövt förändra och inte han, och vadå, ska han börja göra mindre saker bara för att jag fått göra det? Ska båda bli lidande? Eeh. Ja?

Jag BLIR avundsjuk. Klart som fan att det handlar om ren avundsjuka. Han har ett jobb som gör att han kan sova länge på morgnarna. Det kan inte jag. Det gör mej AVUNDSJUK. Jag har (oftast) ett jobb med kontorstider som måste följas, det har inte han. Hans liv är jävligt fritt och det gör mej AVUNDSJUK. Jag VET att han jobbar på fiken han hänger på och jag VET att han jobbar när han är ute och spelar och träffar folk och mixar plattor och får svettas dansa vara glad med den stora massan. Jag vet det. Och det gör mej AVUNDSJUK. Jag har också levt så. Men jag kan inte göra det längre, för jag har fått söka mig till en annan typ av jobb för jag var tvungen att lägga ned det där när jag var gravid och när Hanna kommit så fanns det liksom inte utrymme det närmsta året för att jag skulle bli klubbprinsessa igen. Och jag saknar det ibland så jag dör, men jag är ju fan mamma nu och jag KAN inte härja på klubbar och vara borta hela kvällar och nätter. Jag tror inte ens att jag vill det längre, jag är klar med att leva så där, men framförallt så kan vi inte båda leva det livet. Han kunde fortsätta under hela den här tiden och nu har våra roller liksom blivit fästa, han jobbar med klubb, det är hans YRKE och jag är kontorsråtta som måste upp om morgnarna. Det gör mej AVUNDSJUK. Och arg. Att det bara blev så. Utan diskussion, det bara hände. Jag fick göra avkall på det roligaste, inte han. Klart som fan att jag är avundsjuk. Den fulaste av känslor.

Jag är hemma med Hanna när han spelar. Jag går upp med Hanna på helgmorgnarna kl åtta när han har spelat till fem och sedan sover till tolv. Jag är hemma med Hanna när han har träningar och matcher. Jag är hemma med Hanna när han är ute och reser, något han gillar att göra och jag inte är så himla pepp på. Flygrädd som fan. Så han reser, och det är okej, det är inte särskilt ofta och klart han ska göra det han mår bra av. Och det är väl självklart att han måste sova ut när han spelat till tidig morgon, jag FATTAR ju det, men den här avundsjukevågen tippar så jävligt, jag blir sur och missunnsam och så jävla... SÅ JÄVLA ARG.

Res du med, säger han. Börja med en hobby du med. Men jag vill inte börja spela jävla bandy bara för att komma hemifrån, eller ha ångest i en vecka för att jag ska flyga (och dödsstörta) till London i ett par dagar och längta ihjäl mej efter min unge. Och jag VET att han verkligen menar det, jag vet att han vill att jag ska vara glad och ha roligt jag med. Han är godhjärtad, min kille. Det är han. Han vill mitt bästa och han älskar mej. Jag VEEEEEET det.

Och visst, jag erkänner gladeligen att jag ÄR en hemmaråtta. Jag älskar att vara hemma. Mitt hem är min borg. Det är bara det att de gånger i veckan som nåt kul händer eller jag får behov av att komma bort och bara hälsa på hos en vän, ja då kan man ju ge sej fan på att det är en kväll då min kille redan har bokat in sport eller klubb.

Och jag kan ju faktiskt inte ba "du måste sluta spela sport!". Och han ba "vaddårå, vad ska du göra istället?" och jag ba "äh, inget särskilt...". Jag vill inte vara den människan. Och jag vill fan inte be honom göra det heller. Jag vill att det ska lösa sej ändå, på nåt annat magiskt vis.

För klart jag inte VILL att min kille ska bli instängd på ett kontor och göra något han inte trivs med. Klart jag inte VILL att han ska sluta sporta, han älskar det ju och det gör honom glad och tillfreds. Klart jag inte VILL att min kille inte ska få se andra världar än vår. Jag vet bara inte hur jag ska brottas med den här avundsjukedjävulen. Jag vet fan inte. Vissa dagar vill jag bara stampa foten i golvet som en treåring och ba "MEN JAAAAAG DÅ?! What about meeeeeee-eee..?".

Det är ju av kärlek till min kille jag "går med på" att det ser ut så här, och det ironiska i allt det här är att det i slutändan gör mej till ett jävla monster som har jävligt svårt att ge och visa någon kärlek överhuvudtaget och knappast är värd att få någon tillbaka. Moment 22, hörrnini. Moment 22.

Jag vill poängtera att min kille inte är ond. Far from it. Jag vill inte höra massa skit om honom, jag tänker bara att detta måste ju vara en uravanlig känsla. Någon måste ju ha gått igenom nåt liknande och kanske har nåt smart råd på hur man kommer ur den här cepecirkeln.

Och jag hatar verkligen bandy. Please don't make me go bandy.

29 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Min åsikt är att det inte är dig det är fel på utan systemet. Låna "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg. Den är visseligen gammal, men den öppnade iaf mina ögon.

Schmarro sa...

du har redan lånat den en gång. av mig. du har den fortfarande.

Popmorsan sa...

haha har jag? jag är ju som vatten på en gås.

V Andebratt sa...

Svårt att inte blajja ut en C-uppsats nu då jag är i samma sits... Så. Påminner om en sak som du redan vet men som är råviktig, all den där tiden du får med Hanna, den är så Sa-tans värdefull. Avundsjuka right back at ya. Att vara den personen som hon har hela sin ibland gråa, ibland festliga vardag med betyder allt, allt, allt. För henne och för dig. Kanske inte mest uppenbart nu men du vet det. Fast för att du ska kunna funka och va din bästa Emelie just nu måste du nog tyvärr börja dreja, ja skaffa hobby. Och umgås mycke med kompisar som också har barn (absolut inte dra ner på dom utan barn dock). Man behöver folk (läs kvinnor) som känner lika. Sammanfattningsvis, ingen bokar in din egentid åt dig, ta den och sen äre lite skitsamma vad du gör, du kommer att må bättre what so ever. Äh, jag får återkomma, det här blev ju helsnurrigt. Heja!

Anonym sa...

Schema är tråkigt, men gör ett litet schema.

Träningen måste ju ligga på bestämda dagar, eller hur? Då har han t.ex måndag och onsdag. Du har tisdag och torsdag att göra VAD DU VILL på. Vill du inte göra nåt, så är du hemma. Får han för sig att göra nåt kul en torsdag kollar han först vad du har planerat.
Ja, jag vet att det låter booring, men det kanske rent av funkar?

Sen tycker jag att man måste få sovmorgon nån gång på helgen om man går upp till kontorstid hela jäkla veckan!

MammaCita sa...

Din text kunde lika gärna handlat om mig! Jag och min kille grälade ofta om det här, mest för att vi inte förstod varandra. Han ville att jag skulle "ta för mig av tiden" och gjorde jag inte det tog han den till sitt och jag blev kvar hemma ensam bara för att jag inte gjort planer. Jag menade att jag skulle få ta min tid även fast jag inte hade nåt särskilt att göra.
Tillslut fattade han min poäng och blev medveten om mina behov. Problemet är löst men jäklar vad jag fick kämpa för att få honom att fatta den mest självklara grej i ett jämställt förhållande.

Anna R sa...

Barnen får oss att kliva in nåt slags kärleksfängelse helt frivilligt. I det stora hela är det inte så mycket annat som betyder något, men varför resonerar kvinnor mest så och män minst så?
Varför är det min tid och inte hans tid som minskade när vi fick barn? Varför får jag dåligt samvete av att ta från familjetid för att ha egentid när han har sin tid utan att blinka? Varför gråter min stora tjej när jag har jobbresor men inte när pappa jobbar kväll och helg i stort sett varje vecka? Obs att jag har en man som var föräldraledig i ett år, ungefär som jag, en man som även är hemma ett år med barn nr två, när nyhetens behag är över.
Varför räknas hans innebandy mer som en riktig aktivitet som inte kan ställas in än min lust att se en film, ta en fika eller gå en promenad med en kompis?
Jag tror inte ett skit på kvinnor som blir mer som män. Jag tror på män som blir mer som kvinnor, om man nu kan generalisera så om könen. Män som blir gråtfärdiga av att lämna sin ettåring för att gå på innebandyträning och som man måste knuffa genom dörren. Härligt! Mer tid åt oss. Mer egentid åt mig. Bättre att slåss om ansvaret än att slåss om vems lediga stund det är.
Och innan någon tror annat, jag har också en bra man. Men jag är ändå bitter då och då.

Anonym sa...

Oj. Jag känner igen mig skitmycket i det du skriver. Jag,som pluggar och alltså inte drar in några pngar till kassan, var alltid hemma med två barn medan min kille reste mycket i jobbet. Jag gjorde nästintill allt - eller det kändes iaf så - men min kille hade ändå alltid synpunkter: "vad stökigt vi har det, gud vad ungarna lever rövare, vi måste fan ha mer disciplin" osv, osv. Och hade han väl gjort någonting så slog han på den största trumman som fanns: han var ju sååå duktig.

Tyvärr så var jag inte lika insiktsfull som du verkar vara. Jag blev också avundsjuk och arg men vände det inåt istället, på nåt sätt. Jag upphörde att existera för min egen skull och började definiera mig själv i förhållande till alla andra så att det enda som var viktigt var hur jag framstod i andras ögon.

Ja, till slut så gick det åt helvete. Den enorma stress som jag kände av att försöka få ihop vardagen med två små barn, heltidsstudier och extrajobb som nästintill singelmorsa hjälpte förstås till (fast ofta kändes det enklare när han inte var hemma eftersom hade några synpunkter då...) En blöt kväll ville jag bara inte åka hem. Vad som helst bara jag slapp åka hem...Sedan panikångest, vanlig ångest och depp.

Nu har jag gått i terapi i 1,5 års tid snart. Ett tag gick vi i parterapi också men det gav iaf inte mig så mycket...Vi är flrtfarande tillsammans (faktiskt) om än fortfarande på en något skakig grund. I mina ögon har vi det dock bättre än vad vi någonsin haft det sedan vi fick barn. Vi är ärligare mot varandra och vi lever mer jämställt. Jag har också fått inse att jag har varit väldigt otydlig med mina behov och börjar nu lära mig att säga klart och tydligt vad jag vill.

Usch, förlåt, detta blev asmycket om mig och mitt. Jag har egentligen inga råd men jag tycker att du ska ta diskussionen om varför ni lever som ni gör. Fast inte på ett aggroargt sätt utan resonerande. Nån lösning måste ni väl kunna hitta som varken inkluderar bansy eller flygplan? Stort lycka till!

Carolina sa...

Åååh, jag känner precis likadant! hatar att behöva planera min tid efter min kille eftersom han planerar som han vill. Sen är det man själv som sitter hemma för att man väntat på att han ska bestämma vad han ska göra. Känner exakt likadant. Man blir till slut ett arg och bittert monster!!

Anonym sa...

meh ja rå! barn nästan 2 år, tokpepp på att gå på lokal, dricka lite öl,bli salongsberusad och komma hem senare än halv tolv. Men mina kompisar ligger efter, är gravida eller nyförlösta och vill bara sitta hemma och mysa och det är bra men HAR GJORT det nu ett tag. Och är urusel på nya kompisar eftersom jag förväntar mig att de ska känna mig från början och det gör de ju inte. Typiskt. //ytterligare en

doris sa...

Jag tror också att du måste skaffa någon slags hobby (anything!) eller bara ta tag i att göra nåt enkelt med en kompis nån bestämd vardagskväll i veckan. Sen måste ni nog ha något slags allrådande upplägg, så att den som avviker från det måste kolla med den andra om det är ok innan man bokar. Det skadar ju inte heller om ni tar lite egentid tillsammans (apropå tidigare inlägg om vad sambos gör vardagkvällar) - kanske barnvakt en kväll varannan vecka-var tredje vecka för middag ute och nåt mer? Dessutom kan säkert Hanna hänga med ut och äta också, så att ni inte försoffas framför tv:n. Äsch nu blev det här lite för käckt kanske, men jag tror du fattar...

Kanske inte bandy, men lindy?

doris sa...

Sen är det ju faktiskt så att vissa jobb funkar jävligt dåligt med ett familjeliv. Som att vara rocksjärna, sjöman, eller dj. Och då kanske man måste jobba lite mindre med det och dra in pengar på annat sätt också. Så, att din sambo bara ska få fortsätta med ett jobb som inte riktigt funkar med ert liv kanske inte är helt rimligt?

Ior (AKA Matsy) sa...

Fan vad svårt det är att få ihop relationer. Det ska till ett jävla mirakel för att man ska utvecklas i samma takt genom livet så att man alltid passar ihop och fortsätter ha gemensamma värdegrunder och mycket att snacka om och allt det där.

Bitterfittan sa...

instämmer...

Anonym sa...

alltså, det här har inget att göra med hur snäll din kille är. det är bara typiska könsroller som går på per automatik när folk skaffar barn. grejen är att om du inte GÖR något aktivt åt det, så kommer det inte ändras av sig själv.

att din kille lever superstar-liv gör honom lycklig och glad, men det gör ju uppenbarligen dig avundsjuk/icke så glad och jag gissar på att hanna inte är så jävla rock'n'roll över att ha en frånvarande pappa och en tjurig mamma (nu generaliserar jag håååårt, ta det inte personligt utan jag vill bara ge tydligt exempel. hon är säkert apglad!) - så varför trappar han inte ned ett steg och offrar sig halvvägs (som någon sa däruppe, jag tror inte på att kvinnor ska bli som män - utan män som kvinnor!) , så du kan aktivera dig med random hobbies (att fika med en kompis får fan räknas som hobby, skit i bandy, det är din egentid! du får göra vafan du vill,du ska inte behöva komma med sakliga skäl för att ta en eftermiddag ledig. för at the end of the day, hur SAKLIG är hans hobbies EGENTLIGEN?).

så ni stabiliserar med en 50/50-aktivitetstid. på det här sättet har han ju bokat upp all tid att leva rock'n'roll på och har inte lämnat så mycket tid för dig att göra vad du vill på.
styr upp ett schema, typ måndag&onsdag är hans hobby-dagar och tisdag&torsdag är dina, och så får ni köra varannan helger eller nåt. och sen att han jobbar varje helg och på sätt automatiskt får helgerna off är inte rätt. han får väl styra upp ett mer familjeanpassat liv.

du skulle aldrig leva hans rock'n'roll-liv fullt ut, för du vet att du har en dotter. så varför gör han det utan minsta samhetskval? och varför sitter du och rättfärdigar det med "han ska ju må bra". men jaha, må bra på vilket sätt? på din bekostnad?
familjen är typisk kvinnofälla, men gör den inte till din.

(obs, sorry för att basha din kille såhär, känner er inte och vet inga detaljer men för att vara lite hardcore och göra hårda assumptions. det är lättare att tänka klart om man överdriver! tycker jag iaf. så ta inte illa upp!)

Emelie sa...

Är du inte lite schysst i överkant mot din kille? Det är väldigt mycket "det är klart att han ska få", men du då? Han kan jobba kvar i klubbvärlden trots att han är pappa, men du kan inte jobba kvar i klubbvärlden för att du har blivit mamma. Det är väl inte konstigt att du blir ett "monster". Borde inte han "gå med på" lika mycket av sin kärlek till dig? Det kanske är han som borde läsa "Det kallas kärlek" för att kunna bryta sina mönster.

Det här var inte menat som skit mot din kille. Jag får intrycket att du lägger över alldeles för stort ansvar på dig själv att lösa problemet. Det måste väl ligga även i hans intresse att få det här utrett? Vill inte han ha mer tid med Hanna?

Schmarro sa...

lite mer:

http://bigtalkstrangewalk.blogspot.com/2009/03/bwitterfitter.html

kakan sa...

Jag har många vänner med samma problem. Första barnet kommer och killen kan leva samma liv som innan osv. Men ofta blir problemet mer komplicerat om man får ett andra bar, då tjejen inte orkar, eller omöjligen kan ta det stora övergripande ansvaret för allt. Hur skulle det se ut i eran familj med ett barn till?

Sen vill jag bara säga att det väldigt viktigt med en hobby, men att skaffa en för att det ska bli jämställt är ju barockt. Felet ligger ju ofta i att det som kvinnor, som växer upp i vårt samhälle har som hobby, sällan räknas till saker där man behöver vara ensam, typ snacka med vänner, gå på stan, fika... Man kan alltid slänga in en unge under armen. Visst kan det vara mer utvecklande att var med i det fotbollslag kanske än att prova kläder, men nu ser det ut som det gör och då tycker jag att det är dags att se det många kvinnor vill göra som viktigt och i behov av egentid när man gör dem. Ta med ungen på fotbollen typ.

Du är ju smart och medveten, det fixar sig, men lägg inte skuld på dig själv, lägg det mycket på han!

K sa...

Din kille kan naturligtvis fixa ett mer familjeanpassat jobb och liv. Det har ju du gjort! Så länge han inte BEHÖVER göra det så gör han det inte. Inte för att han är ond på nåt sätt, men hade inte du gjort samma, om han utan att knysta hade gett dig möjligheten att ha kakan och äta den?

Alltså. Om ni gör som så många har föreslagit och tar två kvällar var i veckan och varannan helg som är er tid att planera in vadhelst ni vill och du verkligen ser till att GÖRA det också så tror jag att ni kommer att sakna varandra sjukt mycket. Det blir bara en-två kvällar i veckan att vara hemma alla tre tillsammans. Därför kommer ni så småningom att nöja er med en-två dar i veckan och ena kvällen på helgen för annars så ses ni ju aldrig. Och om ni INTE saknar varandra efter ett par månader med en-två ynka kvällar i veckan ihop så är ni kanske inte så himla kära i varandra längre eller så sugna på familjelivet? Om man BARA längtar bort bort bort och aldrig till, då klämmer väl skon lite för mycket.

Det funkade så för mig, min man och vår numera tvååring iaf. Om veckan ska räcka både för alla-tre-tid, ett par kvällar ensamtid vardera och helst gemensam-tid-utan-barn också så kan man inte bara låta det bli som det blir utan man måste vara tråkig och strukturerad. Om mannen ifråga inte är ett pucko så börjar även han efter ett tag dra ner på sin tid för att skapa tid för er. Annars fortsätter det i nio fall av tio så att bara hon gör det och därav blir arg och bitter och dessutom skuldbelägger sig själv.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Just för att ni är fina människor är ju det här alldeles extra tragiskt. För du vet ju sannolikt själv att ni utan dåligt uppsåt förvandlat er själva till 00-talets indiesvar på de allra bisarraste, mest instängande föräldrakönsrollerna.

Ni tycker båda två att han har rätt att ha kvar allting som är roligt, och är lika ense om att du måste ge upp nästan allt eftersom vem skulle annars vara med Hanna, och du ser det som ett jävla attitydproblem att du blir bitter och avundsjuk. Finns det feministisk familjeterapi? I såfall vet jag vart ni borde ringa.

En detaljgrej bara. Om han jobbar kväll måste du fixa barnvakt om du också ska kunna gå ut. Fair enough. Det blir ditt ansvar. Varför är det då inte hans ansvar att fixa barnvakt åtminstone en av helgmorgnarna (om han nu måste jobba alla helgkvällar), så att du får sova ut någon enstaka gång också? Och fixar han inte det får han väl gå upp. Man kan ta hand om en unge efter att ha sovit bara några timmar, det vet väl alla som någon gång har nattammat.

popmorsa. sa...

Fy fan vad skönt! Vad fina ni är. Jag suger åt mej som en svamp. Bara så ni vet. Jag visste ju att det inte bara var JAG (vi)som brottades med sånt här, men det är fan så skönt att få det bekräftat att andra är eller har varit i samma sits. Så tack för att ni bjussar. Verkligen!

T sa...

Fan vad du är grym, den här bloggen är så härligt öppen och rak.Inget sopa under mattan,bita ihop och le så man får ont i käkarna.

Anonym sa...

Har en kompis som har samma problem och de kör också på att man har lika många dagar att bestämma över. Kanske kan man ha ett "dag-konto", tar nån 4 dagar till en resa så får den andra 4 dagar på sitt konto att ha till egen tid, vet att det kanske låter trist men tror ändå att lite "bokföring" kan hjälpa. Ha en "Emelie och Kalle dagkalender" och skriv upp hur många dagar man har till egentid, så kanske det visar sig vem som får flest streck snabbt. Vill du sen vara hemma på din egentid så är väl det fine, bara du får möjlighet att ta ut dina dagar vid ett annat tillfälle!

Jenny sa...

Hurra för ärligheten! Det finns många som känner som du..du kanske kan skaffa en kompisförälder som passar ditt barn när du vill spontangöra nånting å så kan du passa den förälderns barn när den vill spontangöra nånting? Jag är inte förälder själv så det kanske var en crap-idé. Men ändå, hurra för din ärlighet!

Madde (maddepladder) sa...

Hej där. hittade hit just nu för första gången och ska inte säga nåt taskigt om din kille men jag måste bara ändå lite stillsamt undra (har inte läst några andras kommentarer) om inte han ändå bara skulle kunna skippa en träning om det nu skulle va så att det dök upp något för dig som du ville hitta på. Han måste ju inte sluta sporta för det men vad gör det om han missar en gång, nån gång ibland?

När det nu är så som det är och det blivit som det blivit, som ingen av er planerade eller menade men nu är det ju så. Det borde väl ligga i allas intresse att få dig att känna dig så lite som ett monster som möjligt? ;)

Sedan allting som du förstår med hur han lever sitt liv och att han är godhjärtat och allt. Men har det ändå inte "bara blivit" så att ni lever lite väl skilda liv på kuppen? Att ni har lite väl osynkade rutiner när han jobbar och sover tvärtom emot dig. Skulle man kunna trolla med knäna lite lätt och fixa fram nåt schyst mellanting? Vad-nu-det-skulle-va...

Det kan väl inte BARA va kul för din kille att jobba och leva på det sättet? När ni nu valt att bilda familj så vill man väl leva familjeliv också? Eller gör man det tillräckligt ändå...

Nu kanske det ändå låter som att jag säger taskiga saker om din kille men jag menar verkligen inte så. undrar bara om han inte behöver en lite tankeställare själv, ta sig en egen funderare på hur ni gemensamt ska se till att fixa detta utan att du blir bitter och ruttnar. Det kan ju inte vara meningen att det är DITT egna problem att lösa att situationen är som den är och att du mår som du gör, ni sitter ju i båten tillsammans.

Ja, det va det, good luck från mig!

/En som alltid blir alldeles för långrandig och har extremt svårt att fatta mig kort, so sorry ;)

ak sa...

Först av allt: det är svårt att tro det, men snart kan er dotter ta sig en banan på morgonen i väntan på frukost så att BÅDA kan få sovmorgon. Och om ytterligare lite tid lär hon sig hur kaffebryggaren funkar och överraskar er. Det är sant, det blir enormt mycket enklare.

Vi har två barn varav ett halvstort, och stora har förstås vissa schemalagda aktiviteter...ännu svårare för det finns inte sååå mycket tid att fördela. Vi kör byteshandel. "Kan jag gå ut torsdag?" "Ja, men då vill jag ha lördag dag till mig själv". Och sen så KAN man faktiskt gå upp fast man varit ute, ibland tycker jag nästan det är lättare att hoppa upp om jag haft kul hela natten än om jag varit ensam hemma och nattat och varit standby hela natten.

Sarah sa...

Det är inte bra att vara missnöjd i ett förhållande.
Jag hoppas att ni löser era problem och att han vaknar upp och fattar lite för det gör han ju inte nu. Kanske måste du kräva lite mer. Killar är rätt korkade och gömmer sig bakom det där "jag förstod inte, du måste vara tydligare"-argumentet, som bara är en massa skitsnack. Även där måste vi kvinnor anpassa oss efter männen.
Jag skriver egentligen bara för att ge dig en till "röst" på din sida, så att säga. Alla ovanför har redan sagt allt det kloka. :)

Maria sa...

jag känner igen idén att man absolut inte till något pris vill vara den där hemska människan som BEGRÄNSAR den andre - "du får inte", "då får du som straff fixa allt i fyra dagar eteråt", "jasså du vill ha kul, det ska jag sätta P för".
jag har som regel alltid sagt ja till allt min kille vill göra för att jag inte vill leva ett liv och i ett förhållande där vi begränsar varandra. MEN SEN så tragikomiskt nog så tycker inte min kille att det är lika blodsviktigt, så han kan mkt väl bli tjurig och surig om jag går ut/kommer hem sent/ska åka bort.
jag vet inte. grejen är ju att jag VILL vara med mina barn också, de är mina favrotimänniskor på hela jorden, ingen börda. min kille säger likadant. ändå är det så himla mkt JOBBIGARE för honom att vara med dem själv.
så, inga goda råd här, bara allmänt medhåll haha

disa sa...

慈德宮,龍南漆藝博物館,竹山竹管厝,陳列教育館,中興新村,東埔溫泉,清安豆腐街,金龍窯,火炎山,橫龍山古道,中港慈裕宮,大湖農村,挑柴古道,龍騰斷橋,森林遊樂區,卓蘭果園,外埔漁港,龍鳳漁港,清德禪寺,欣隆休閒農場,馬術農場,童玩村
泰安溫泉區,南庄老街
溫泉遊樂區,綠葉方舟,明德水庫,仙山,鳳陽谷,三角湖,木雕街,通霄蘆沐村風,香格里拉樂園,馬拉邦山,薑麻園,海濱休閒園區,鳴鳳山古道,火車窿,勝興火車站,挑鹽古道,獅頭山,藺草文化館,永和山水庫,大克山,通霄秋茂園,大衛營,清泉農場,雪霸國家公園,蜜蜂休閒館,挑炭古道,三通嶺,建民農場,自然保留區,永和山農場,八通關古道,明新書院,石觀音吊橋,戰車公園,軍史公園,桂花森林松柏嶺,梅峰農場,棋盤石,巧手工作坊
桃米生態村,溪頭,杉林溪森林遊樂區,李勇廟,竹山保安宮,沐陶窯
玉山國家公園