Dom säger att jag varit trasig, aldrig har jag varit hel

Jag är helt värdelös på att äta när jag är ledig. Tro nu inte att jag INTE äter. Oh, I do, I do. Men bara skräp. Jag börjar med fem-sju koppar kaffe. Sedan har klockan blivit två och illamåendet sätter in. Då äter jag chokladkakshalvan som blev över från kvällen innan. Vid halv fyra har jag ont i huvudet, då kommer jag på att jag inte druckit något annat än kaffe hela dagen. Då hetsdricker jag två glas vatten, oftast får jag coldfreeze i pannan när jag gör det. När jag sedan börjar bli vrålhungrig är det dags att hämta Hanna på dagis och då "hinner jag inte". Så halv sex ungefär ska det ätas middag, alltid pasta, och då är jag skitsur och blir inte normal förrän framåt sju. Då sticker min kille på sportträning eller jobb och min unge går och lägger sej strax därpå. Så där sitter jag, runt åttasnåret, helt in my prime och äntligen normal och glad. Sprickfärdig med roliga skämt och bedårande charm. Helt ensam! Ja, ensam förutom allt godis och skit jag kommer stoppa i mej under kvällen. AHMEN FY FAN säger jag bara. Så jävla äckligt.

Och allt detta vet jag. Ändå är det alltid samma visa. Nu är klockan ett, kopp fem står halvkall bredvid mej. Har noll planer på att ta mej till ett lunchställe eller ställa mej och laga till nåt. I suck. Konstigt att jag kan vara så noga med Hannas näring när jag fullkomligt skiter i min, jag ba "oooh, är du lite ledsen, det är nog för att du inte käkat på två timmar, kom så gör vi nån mat" och så sitter jag och tittar på när hon äter och blir glad. Med en kopp kaffe i handen. Och detta är alltså inte nåt fånigt bantningsaktigt, det är bara pur idioti. Jag är skitdålig på att ta hand om mig själv.