Your skin makes me cry

Jag hatar att jag alltid börjar grina när jag grälar. Jag har varit inne på det här ämnet förut, så det är inget nytt fenomen. Det är ett alarm som på stört går i min hjärna och ba "aaah nu är hon lite upprörd här, ös på för fullt i tårkanalerna, snåla inte på förvridningen i ansiktsmuskulaturen!". Detta svaghetstecken, asså. Ibland så är det rätt bra, när jag var yngre så kunde tonårspojkarna inte hantera mina tårar så VIPS vann jag tjafset. När jag blev stor så var det inte lika lämpligt. Jag vet inte hur många gånger jag kämpat fram ett "Du, du ska ha klart för dej att jag är ARG, inte LEDSEN, buhuuuuu-huuuuu". Så himla ovärdigt. Nuförtiden tappar jag också argumentationsförmågan när jag blir upprörd. "Ahmendurå" är nivån som framkallas efter x antal minuter i argt tillstånd. Inte särskilt konstruktivt.

En gång var jag ihop med en kille, och när vi hade haft ett jättegräl och jag satt hopsjunken och störtgrinande så plockade han fram kameran och började ta kort på mej. Är inte det psychovarning på det? Det var inte ett tjafs om disken, det var ett tungt uppslitande gräl om känslor och sånt, jag var den svaga som inte nådde fram till honom och han var kall och hård och det var mitt i natten och jag var helt urlakad och kunde bara gråta. Enter: kameran. Han satt med ett litet småleende på läpparna och tog kort efter kort. "Du är vacker när du gråter". Efteråt var hans försvar att det inte fanns nån film i kameran. Eeh, det var inte det som var poängen.