Den senaste tiden har jag tänkt supermycket på mina ex. Ingen särskild, jag har tänkt på dem alla. Och okej, vissa av dem mer än andra. Jag har inte tänkt på dem i särskilt romantiska banor, mer utvärderande. Hur vi hade det, vad jag gillade, vad som gick åt helvete. Är inte det weird? Det kom från ingenstans. Om jag levde i en film eller bok så skulle jag förmodligen ringa upp dem, som i "High fidelity". Fantastisk film. Men det kommer inte att hända. Men jag har tänkt lite på hur snacket skulle kunna gå mellan mej och dem om vi skulle göra en "tala ut" på fyllan. Det är nog bra att jag inte är full ute så mycket längre. Det är inte vackert att rota i gammal skit. Men så tänker jag att det kan ju vara FINT också. När det förhoppningsvis inte längre ligger en massa agg och andra stora känslor och skräpar. Aja. Den som lever får se.
En kille var så himla knepig. Och liksom tillsluten, man fattade att det bubblade och väste av känslor där innanför, men han var så förbannat hårt lindad och kontrollerad. Jag trodde länge att han var min stora kärlek, förmodligen för att det hela tiden gjorde så jävla ont. Efter att det tagit slut på vårkanten och en sommar passerat av vel (han) och lidande (jag), så sågs vi inte på nästan ett halvår. Sen var jag på 76 en vinternatt, och så satt han bara där i en fåtölj. Jag fick sånt där tunnelseende och gick radiostyrt fram till honom. Han såg mej inte först, och när han tittade upp och såg mej så började han gråta. Sedan följde tre år av jakt efter att komma åt det där oförställda nakna hos honom igen. Gick ju åt helvete så klart. Och med facit i hand så var ju det en himla tur. Men det är sådana här glimtar ur dåtiden jag kommit på mej själv med att tänka på lately. Som den gången då jag en sen fredagsnatt satt på trappan utanför Stadsbiblioteket där på Sveavägen, och killen jag är ihop med är och köper hamburgare inne på McDonalds till mej och tjejen jag har bredvid mej, och medans han är borta så passar tjejen helt lägligt på att berätta att hon knullade med samma McDonalds-kille några dagar tidigare. Konstig stämning när han kom tillbaka. Det blev kaaaa-os. Och ändå har jag inget ont att säga om de här killarna idag. Jag var i hög grad delaktig till allt som skedde. Hur jag betedde mej, hur jag lät mej behandlas osv. Jag kan till och med se tillbaka på det med en rätt äcklig ömhetskänsla.
Nä, nu ska jag ta mej i kragen och göra nåt vettigt. Ska man se "The Hills" eller "The City"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Hej!
Vill bara tipsa om vår Klädbytardag för Barnkläder, Lördag 21 mars 10-17, Krukmakargatan 27-29, Stockholm, T-bana Mariatorget.
Läs mer på vår blogg.
dressoffdresson.blogg.se
dressoffdresson@gmail.
Välkommen!
/Jennie
MEH! Superfint inlägg o så är det bara två spamkommentarer. Så då får jag säga: fan va fint!
Ja, fy fan vad fint.
väldigt bra skrivet. klockrent. jag har i detta nu problem att komma över en tillknäppt typ som aldrig någonsin yppade vad som pågick inne i, och satan vad jag försökte få ut nåt vettigt. i ett och ett halvt år. det gjorde ont och gör det fortfarande och jag måste komma över honom. mkt snart helst, för det gör mig galen. han var inte bra på något vis, jag förnedrade mig och mådde skit och ändå förärar jag honom tanketid varje, varje dag.
förjävligt.
jag blev precis lämnad av en sådan där man med fruktansvärd intigritet. det gör jätteont. hela tiden. känslan av att trots att vi var med varandra jämt så kände jag honom aldrig riktigt, kom aldrig innanför murarna. fast ibland kunde han gråta oavbrutet i en halvtimma men aldrig förklara varför. han sa att han älskade mej för första gången två dagar innan han lämnade mej. bara en sådan sak. varför gör man det? vad menar han? jag förstår ingenting. säj inte att det kommer ta mej tre år också. då dör jag.
Hej Emelie, vill bara säga FAAAAN vad du skriver bra! Jag följde dig slaviskt när du bloggade på VR, men sen har jag tydligen missat att du bloggar på annat ställe. Nu är du iaf upplagd i mina bloggfavoriter! Din blogg är till skillnad från många andra på riktigt. Ha det bra!
Kramar Sara
Så fint skrivet. Det är något du verkligen borde göra, skriva nån slags (illa maskerad ;-) halvsjälvbiografisk roman om all kärlek och smärta. Jag skulle köpa, lätt.
Och en annan sak: jag tänker också att det är mitt fel, att jag lät mig behandlas dåligt av människor jag älskade. Men ibland, bara ibland, så tänker jag: vad faaaaaan! De var ju faktiskt skitstövlar. Jag var ung och sårbar - hur fan kunde de behandla mig så? Och det känns rätt sunt, att tänka så.
Kram från en bloggläsare!
Skicka en kommentar