lördag 26 maj 2007
jag som aldrig sa hora
jag sitter på mammas balkong. det är en perfekt försommarkväll, bara lite lite för kallt. på avstånd hörs larm och stoj från en av stadens gågator, kanske är det från norrmanska, men alldeles intill mitt öra lyssnar jag på tiger lous "like you said". jag antar att man kan säga att jag är lite sorgsen. jag blir ofta det när jag är hemma här. inte just hos mamma, men i den här staden. nästan ljudlöst kraschar dået och nuet i skallen. orgelslingan ligger perfekt ovanpå det monotoma hummandet i mitt huvud. gud. jag ÄR ronnie sandahl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Åh, jag förstår precis vad du menar. Jag tror att alla vi f.d småstadsmänniskor känner den där Ronnie Sandahl-känslan när vi kommer tillbaka. Tänkte en gång att jag skulle skriva om den känslan men kom sen på att det har beskrivits tusen och åter tusen gånger. Men när man är där är känslan ändå lika stark. F.ö är Hanna den sötaste unge jag någonsin sett. Min ambivalens inför fortplantning har förändrats enbart av bilder på det lilla livet!
Kram tjejen!
såg dig nyss på tv, reklam för inredningsprogrammet ikväll, trodde att det hade gått redan, kul att se er på riktigt.
/malin
Skicka en kommentar