måndag 7 maj 2007
hellre lite skit i hörnen
jag och min kille bråkar inte så ofta. när det händer så är det två ggr av tre om nåt så tråkigt som städning. killen ser inte disk. han ser heller inte när tomglas hindrar sopskåpsdörren att stängas. han ser heller inte sina handbollskläder som tar över toaletten. han SER inte. nåt man kan lära sej, hävdar jag, och han ba men jag försööööker, det gör jag verkligen. as if. igår kom jag hem efter tre dagar hos mamma, han har dragit till göteborg med sverrir och karin ström för att spela på ett modeevent och han har på heder lovat att jag ska slippa komma hem till sju svåra år. carro möter mej vid horan, vi käkar på crave och så går vi hem till mej och i dörren säger jag "så himla skönt att min kille har städat nu, jag är så jävla slut". carro går in först och börjar genast asgarva. jag fattar på två sekunder varför. hur svårt ska det vara liksom?! fotade disken och mms:ade bilden till honom, tillbaka kom "förlåt, jag tänkte göra det men måste ha fått en stroke". och eftersom han är i gbg och kör bil fram och tillbaka så kan jag inte lacka helt heller, för tänk om nåt händer och då kan ju inte det sista man tänkte eller sa vara "ditt jävla mongo". min tunga blöder av alla tillbakahållna ord. och detta är så klart inte pga bara en tömd riskastrull i zinken, nej detta är ett års gräl som ligger och kvider i mitt inre, jag blir galen, jag bor ihop med en slacker och en slacker har inte varit charmig sedan jag såg "singles" 92 för i helvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
Jag bodde med en sån där i tre år. Aldrig mer. Och det bästa argumentet ever "jag försöker men jag kan inte" man ba OKEJ *svälj*. Och "vill du städa så städa du, jag tycker det är helt okej att ha det som det är". Också ett finfint argument. Men vettu, du har det säkert bättre än vad jag hade det för min kille kunde på riktigt inte byta glödlampa. Han förstod inte att den där lilla fickan på örngottet är till för att man ska stoppa in ena halvan av kudden där och han tyckte absolut vi skulle ha alla strumpor osorterade i en IKEA-kasse i garderoben.
Nu fick JAG dåligt samvete...
exakt samma argument som min kille kör med. eller "kör med", jag tror inte (hoppas inte) det är en medveten strategi. det är hemskt svårt att komma med bra motargument på det. inget jag sagt har lyckats obviously.
Jag tipsar att ni båda läser den här boken. på en gång.
http://www.bokus.com/b/9187894661.html
Det här är heterorelationens eviga förbannelse. Tro inte att din kille är ovanlig, annorlunda eller allmänt lost - de är alla så. Jag vet inte om det är en medveten strategi eller resultatet av 18 år i ett curling-föräldrahem, men jag kan säga att min kille hade SJUKT snyggt, rent och kittat innan jag flyttade in. Han lagade även ofta och gärna mat. Nu: ingenting.
Å jag känner igen det och fan vad jag ska lära min son att städa så att hans framtida tjej slipper det här.
äsch. vaddå slipper. det där är faktiskt bara att ta tag i på en gång. sluta låta det vara så. ni är unga. ni har hela lajfet framför er. vägra. det är inte ok. slut.
du skriver om mitt liv. och det är faan inte okej, men det är faan så svårt att göra nåt åt saken. blää.
Min tjej är exakt lika dan.
Jag städar, diskar, tvättar och hon ser inte att det är stökigt. Eller så bryr hon sig inte. Hon skyller på sin morsa som var för snäll. Jag har fan försökta allt men man orkar ju inte tjata hela tiden.
I min killes värld slänger han sina smutsiga kläder på badrumsgolvet och hittar dem rena och vikta i garderoben. Porslinet han äter på ställs smutsigt på diskbänken och hittas rent i skåpet (eller ibland i diskstället, vilket verkar irritera honom en smula - där stod det ju inte sist!). Jag tror inte han tänker så ofta på hur allt det här går till. Det är väl bara ett av livets mysterier. Men nu när vi har en nyfödd i huset och jag har mjölkning och blöjbyten att tänka på ska han fanimej få jobba skiten ur sig.
alltså en sak bara. att det blir sådär är faktiskt för att ni låter det bli sådär. och så går ni där och morrar och känner er tråkiga som städar och är bittra samtidigt i stället för att take the fight och vägra acceptera skidåliga ursäkter i stil med "men jag störs inte av det, då är det rimligtvis du som måste göra något åt det". Vafan, det är faktiskt helt bisarrt. Har ni bestämt er för att leva ihop så är väl premissen att båda ska gilla läget? Sluta bli era morsor. Eller mormödrar. Snacka om saken. Bråka om saken. Skrik om det krävs. Vägra om det krävs. Men det GÅR att förändra, för satan.
jag vet inte vad jag ska ta mig till, det är precis samma här! jag har försökt att låta det bli smutsigt man han fattar inte! Han spelar dum. Hsn är förfan högt uppsatt och beundrar men vet inte var tidningsåtervinningen är efter ett halvår i vår lägenhet!
Man blir en bitter tjej som bara skäller och skäller, sen ser han så jävla snäll ut när han nån gång säger förlåt. skitskitskit. Alla som säger att det bara är att sluta städa, så är det inte! Man vill ju inte vara oresonligt otrevlig varje dag för att han inte plockar upp efter sig.
åhh..
Usch, jag är sådär. Och jag antar att jag borde ändra mig. Men det är ju så svårt. Det är som om det finns ett fysiskt motstånd som liksom stänger av tanken på att "jag borde nog ta upp den där klädhögen". Som att det inte går. Som att det är att kräva världens tråkigaste extrajobb utan lön. Jag VILL verkligen inte. Men jag försöker bli bättre det gör jag. Men det är också det första som faller när man har en shitty week tyvärr.
carolyna: alltså har du prövat den metoden med framgång eller? För det första spelar det ingen roll hur mycket man skriker, bråkar kör the good old "men kan du kan väl för min skull". Men efter att man dragit samma salva några gånger känner man sig lite tjatig. Det finns liksom inte mer att säga. Sen vill man ju själv inte ha det lortigt. Suck... jag måste be min mamma om förlåtelse...
Skicka en kommentar