not in kansas anymore

mina dagar som bitterfitta är inne på dag fem. en del av det som skrämmer mej med att vara den som aldrig gör något är att jag känner mej tråkigare och tråkigare. till ett förhållande måste man tillföra saker för att få det att hålla ångan uppe. jag har inte tillfört ett smack på nio månader. de få anekdoter jag kan berätta för min kille är inte ens mina, det är händelser och ordväxlingar som mina vänner har upplevt och som jag endast återberättar. jag är rädd att bli ett av de där paren man ser på pizzerior, som sitter och stirrar ömsom ut genom fönstret, ömsom iakttar den andre i smyg med en uppgiven min. jag är inte rädd för att passionen ska försvinna, det vet jag att den gör så småningom, men magin. MAGIN. vad fan gör man när magin är borta? kan man skapa magi? återvinna? när jag inte längre berättar något jag kommit på för min kille, för jag tror mej veta att han ska enbart fnysa och säga jaha och?. gud. jag blir helt kallsvettig att vi ska vakna en dag och bara vara främlingar. och allt detta för att jag inte får gå ut och för att han inte diskar och för att jag alltid sitter hemma om kvällarna när han är ute. all denna tid för grubbleri får mej att vinkla minsta ord till något negativt, var han inte lite flyktig nyss, svävade han inte lite på orden, det där tydligen asroliga som han nyss sa i telefonen till en kompis, varför berättade han inte det för mej och så spinner det på och så tänker jag att magin är borta. ja. det är den. just nu tog den slut och jag som älskar min kille över allt annat i hela världen hur i helvete kunde detta hända? nyss bar han mej på dansgolvet, vi virvlade sakta sakta till "total eclipse" och vi strålade och universum cirkulerade för en sekund runt bara oss och här och nu är han någon annan fast med samma ansikte, att vakna upp och känna så är det mest läskiga jag kan tänka mej. att han ska se på mej med döda ögon. att vad jag än säger så spelar det ingen roll längre, för jag kan aldrig påverka honom som jag en gång kunde, det kommer inte komma mer glitter orsakat av mej i hans ögon. jag dör. vad gjorde vi fel, var det bara disk-fan? jag kan liksom känna skillnaden i luften på nyss och då, då när magin fanns. så där håller min hjärna på idag, tänker sej in i en inte så avlägsen framtid när vår kärlek kommer dö. det är en väldigt svår känsla att hantera när den andra halvan av en fortfarande är svinlack på att han och världen behandlar mej orättvist. ilskan vs rädslan. jag blir galen på detta. och allt detta för att han inte diskar och för att jag inte får gå ut. till råga på allt så ligger suget efter en marlboro menthol som en blöt filt över hela min tillvaro. men jag antar att även detta är normalt i vår situation. det måste det vara. väl.