söndag 26 september 2010

Back to life, back to reality

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu. Eller så hände det exakt lika mycket förut också, men jag var för inbäddad i min separationsbubbla för att kunna ta in, registrera. Det är fint att känna sej levande igen, så klart. Det är fint att andra ser på en med liksom nyfunna ögon och ba "vad längesen man såg dej så här, Emelie". Det är fint att jag vågar ta för mej, att jag inte slentrianmässigt säger nej, för att jag inte vågar/orkar, att jag inte längre känner att jag inte har något att erbjuda. Att skratten jag skrattar nu kommer ända nedifrån magen. Att jag känner mej närvarande, att jag vågar möta blickar. Först nu har jag förstått hur himla under isen jag faktiskt var, hur lite jag tyckte om mej själv, trodde på mej själv. Inte för att just DET har förändrats så himla mycket, men jag anar en skillnad, en liten liten början på något bättre.

Naturligtvis innebär detta bortryckande av ljud-och känsloisolerande vadd runt min person inte bara superhärliga saker. Det onda gör mer ont. Fan vad ont det gör. Och den där jävla rädslan slamdunkar mej hårdare än någonsin förr. Men det känns definitivt sundare.

2 kommentarer:

Mas sa...

Heja dig! Allt går ju upp och ner och i faser hit och dit. Hoppas den här vaddfria tillvaron gör dig gott!

Klara sa...

Gud, det där är fan exakt samma som jag känner just nu.
Åh livet! Så underbart, så svårt.