måndag 27 september 2010

Pappa bor inte här längre (krönika Sthlm City vecka 37)

Jag har legat på han som fram tills alldeles nyss var min kille rätt hårt, och säkert rätt så ocharmigt, om att jag vill att han ska tömma vår lägenhet på sina prylar omgående. Nu när han har lyckats haffa en egen, menar jag. För samtidigt som en del av mig har velat klamra mej fast vid det vi hade, hur undermåligt det än var den sista tiden, så vill en ännu större chunk av mig att han bara ska ta sitt stuff härifrån så jag kan trycka på play-knappen igen. Börja andas igen, leva igen. För nu står jag på paus, jag kan inte gå bakåt, men inte heller framåt. Var jag än vänder mig i lägenheten ser jag saker, pryttlar, en t-shirt som är hans, och alla skriker de åt mej för full hals: "Det här är vad du slängt bort, det här är vad du valde att aldrig mer ha, den här doften kommer du aldrig känna på din kropp igen". En remote control kan få mej att bryta ihop i det här läget. Hittade ett gammalt kvitto som var hans häromdagen, en taxi-resa, och jag började böla. "Undrar vart han skuuu-huhuhu-lle". Really, Emelie? Är det här vi är nu? Ahmengud, detta måste få ett stopp.

Sen ringde han en dag och sa att han hade tagit lite saker. En lättnad sköljde över mig, äntligen, ÄNTLIGEN så börjar det nya livet. I mitt inre började jag planera att jag minsann skulle ha vita pelargoner i köket nu, för det har de alltid i de lyckliga städade hemmen i Family living. Förvisso hade vi haft en rosa variant hela jävla sommaren och någon kärleksfrid hade ju inte de blommorna genererat direkt, men nu minsann, vita pelargoner. Kom, lyckliga framtid.
 

Öppnar halldörren. Hmm, inget har hänt. Allt är samma himla röra som det var när jag gick i morse. Börjar arbeta upp en irritation, ett "va fan", en ilska, ett raseri, och så öppnar jag sovrumsdörren. Och sorgen svartnar mina ögon. Solar plexus imploderar. Där står vår dubbelsäng, helt uppfläkt och där hans nittiosäng stått gapar ett stort hål. Min sida är intakt, IKEAS Malm-ram ramar fortfarande in 180 cm, men där hans brukade finnas är bara dammtussar och en stor förintande tomhet kvar. Som en sargad kropp. Där vi en gång brukade vila.
 

Att vi det senaste året somnat med ryggarna emot varandra och en meter, en mil, emellan oss, det spelar liksom ingen roll, jag kan inte tänka klart. Han har gått, vi har valt bort, han kommer inte tillbaka.
 

Och en liten liten bit från vår säng står Hannas lilla blå. Pappa bor inte här längre.

14 kommentarer:

Anonym sa...

rakt in i hjärtat

Jenny sa...

wow. den kändes...

Anonym sa...

fantastisk. tack för att du lade upp den.

Anonym sa...

åh herregud vad fint!

Mig sa...

Rakt i magen.

Men mycket bra skrivet.

josefine sa...

gud. detta kändes. starkt. detta var jättefint. tack.

Jennie sa...

Så fint, brutalt och ärligt. Blev så glad när jag hittade pdf-tidningen på nätet och fick läsa krönikan.

Lina sa...

En tår.

Rödtjutsmamma sa...

Gud. Knut i bröstet nu.

Anonym sa...

uuhhh vilken jävla gåshud. buhu. men så kommer man på att du är så cool o allt säkert kommer lösa sig finfint så bli man gla igen..

bella sa...

nej. knutar hela vägen upp från magen. ska jag gå genom det där? kanske kan förtränga ett tag till.

Anonym sa...

herregud. du skriver så fantastiskt träffsäkert. nu är det som en klump i min mage för jag vet att jag nog måste göra det där jag med.

Mirijam sa...

Åh så himla fint! Jag tror att jag vet precis var du är och hur du känner!

Nu skaffade ju inte jag och mitt ex barn ihop men GUD och jesus och alla små änglar i himmelen vad skönt det var när han tömt lägenheten! Nu ett år senare har en annan kille flyttat in sina saker över tröskeln och den där milen mellan bortvända ryggar har bytts till ett rofyllt skedsovande och att väckas av pussar i pannan.

För det blir bra vet du. Det blir så himla jävla bra. Man måste bara våga och orka släppa taget om det som man vet aldrig hade funkat. Hanna kommer fatta det också.

Puss

Hanna sa...

Det här var första gången jag läste din blogg så jag har ingen aning om du läser dina kommentarer eller inte.
Jag har aldrig upplevt något som liknar det som du nu beskrev men du skrev på ett sätt som gjorde att jag kände igen mig. Eller, det jag relaterar till är att jag saknar min expojkvän något hemskt. Han är även min bästa vän sedan 13 år tillbaka. Jag har inte träffat honom på flera månader och jag vet inte om jag någonsin kommer få träffa honom igen.
Inte på något sätt samma sak som du skrev om, men iallafall.
Tack för att du fick mig och gråta, ickeironiskt.