När man var liten föll man jämt

Min finaste vän hade en helt vanlig statusrad i dag, den löd "och det här är Emelies favoritlåt på nya Säkert-skivan: Får jag". Det var liksom inget särskilt med det, hon hade gjort en likadan fast till Lisa och till en annan låt från skivan. Hon hade ingen aning om i fall jag hört låten. Och det hade jag inte. Och så lyssnade jag nyss och så var det liksom en låt som var så väldigt mycket jag, så förtvivlat väldigt mycket jag, och det vet hon så väl, för hon får höra allt, gud vad hon lyssnat och hon borde ha dött av frustration och leda för längesen, och det jag säger stannar kvar i henne, hon minns saker, hon sparar det jag berättar inuti, ord jag själv glömmer att jag sagt, hon känner mej och analyserar mej bättre än vad jag någonsin själv skulle kunna göra. Saker blir inte på riktigt förrän jag har fått berätta det för henne. Och det är bara så förbannat fint och värdefullt, så jag började gråta lite, precis nu, för att jag är så glad för att du FINNS, Babbo. Och för att Annikas röst träffade precis där du visste att den skulle göra.