Nu plockar Kalle och hans bror ned allt, packar allt, lyfter ut allt. Jag står i mitten och känner mej vilse och jag borde verkligen, VERKLIGEN inte vara här.
Samtidigt tänker jag att det är viktigt detta. Att känna detta. Att förstå. Att se. Även fast jag går sönder på alla fronter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Modigt.
Nä. Du borde vara ute och göra nåt riktigt riktigt jättefantastiskt roligt!!!
Jag tycker du gör rätt. Det är nog lättare att se det försvinna än att komma hem till ett typ tomt hem och bah 'jaha'. Även om det svider att vara kvar.
Skicka en kommentar