Jag håller på att klappa ihop. Jag jobbar med en grej för Melodifestivalen, som egentligen är rätt kul, men kombinerat med min förkylning som igår slog ut i full jävla blom så pallar jag inte riktigt. Ögonen rinner, halsen river, jag hostar torrt och äckligt. Addera på det en PMS-ig känsla, som inte alls är PMS, något mellanting mellan ledsenhet och rastlöshet. Inte ens att jag ska åka till himla Berlin hjälper. Jag vägrar tänka att det hör ihop med min livssituation, det har gått så lång tid, tre månader nu, jag har mått så bra hittills, jag vägrar ramla ner i någon grop av self pity NU, det är åt fel håll, jag ska ju uppåt.
Och jag vet ju att tre månader inte är nånting. Är inte dum i huvudet. Äsch, jag vet inte ens om det hänger ihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
När jag bröt upp med min pojkvän blev jag frustrerad när jag fortfarande kunde hamna i en grop av tomhet ett tag efter att jag på allvar kände att jag gått vidare. Då var det en klok person som sa till mig att jag verkade tro att min "återhämtning" från den jobbiga separationen skulle gå i en stadig positiv kurva. Egentligen verkade min progression vara: två steg framåt och ett tillbaka. Den kloka personen sa också att: något annat hade varit konstigt - människan är ingen cd-spelare som man kan trycka "fast forward" på, utan mer som en skivspelare som tenderar att hacka upp sig ibland. Normaliseringen av min (enligt mig själv) sega språngmarsch tillbaka till "den jag brukade vara" gjorde att jag släppte föreställningen och förväntningarna på mig själv att må bra varje dag såhär efter uppbrottet (med någon som ändå betytt väldigt mycket för mig). Jag hade tidigare sett dagarna jag var nere som ett hot mot den jag ville vara - men de var egentligen en del av mina framsteg.
Allteftersom jag tillät mig själv att känna mig liten vissa dagar, utan att se det som ett tecken på en slags tillbakagång, insåg jag också att jaget som jag brukade vara inte längre fanns. Ett betydelsefullt förhållande förändrar en ju oavsett. Istället fick jag bygga upp en ny post-relationell identitet. Och det sökandet, som inte alltid ger svar, kan om något ge en ångest. Men ångest behöver inte alltid vara något dåligt (även om dagens samhälle patologiserar det fastän det mångt och mycket är en normal reaktion) - det kan vara en drivkraft!
Nu svamlar jag bara märker jag. Det jag ville få fram är väl typ: 1. att känna ångest ibland ganska "långt" efter avslutandet av en betydelsefull relation är normalt. 2. Är man dessutom svag somatiskt t.ex. förkylning - är man extra mottaglig för att känna sig nere även mentalt - oavsett vad man "laddar" tankarna med.
Krya på dig!
tack! exakt det där var jag inne på i ett samtal igår, eller inte exakt det där, men det där med att jag inte är samma person längre, jag famlar och reagerar helt annorlunda på situationer nu än vad jag gjorde innan jag träffade kalle. jag känner inte mej själv längre?? skitläskigt. och lite spännande. men det är väl nu man kan re-inventa sig själv.
Håller helt och fullt med "Anonymn", precis så var det för mig också.
älskar låten men kan inte lyssna på den för mycket, blir föör deppigt.
Haha, jag tänker mig att du sitter och skriver låtbidrag till mello =)
Skicka en kommentar