Myror i brallan

Jag kommer att ha problem med ensamheten efter klockan åtta de veckorna då Hanna är hos mej. Det bor en rastlöshet i mej nu som inte fanns när jag var tillsammans med Kalle. Jag var ju ensam de flesta kvällarna då med, men då fanns liksom inget annat, det fanns inga alternativ, jag var för inne i den grå smeten, i vardagen, för att orka tänka på vad jag hade kunnat göra i stället. Jag var helt tillfreds med att smälla i mej en 200 grams Marabou, se tre avsnitt av nån sci fi-serie och sen gå och lägga mej. Nu kliar det i mej, den inre ron är som bortblåst. Tar upp en bok, lägger ned. Öppnar en nyköpt tidning, lägger från mej. Sätter på en tv-serie, kommer på mej själv med att tänka på annat efter tio minuter. Öppnar upp Civilization, smäller av av tristess.

Det är himla synd att det ska vara så nu, för jag är ju värsta hemmaråttan egentligen. Jag älskar ju vanligtvis att skrutta hemma. Och det är liksom inte ut och svira jag vill, jag vill bara inte vara helt ensam här hemma. Och ingen som kommer hem. Och nej, jag syftar inte just på Kalle. Men jo, ja, det är ju en viss skillnad. Att ensamheten inte kommer avbrytas under kvällens gång.

Mina vänner lever ju egna liv också. Inte helt självklart att de ska komma över. Hej Facebook.

*eller så väntar jag bara tills nio då Hanna sover som en stock och drar ut på stan*

*skoja*