Personligt och privat

Hur lyckas man som du skriva personligt och ibland privat men ändå på ett sätt som inte känns utlämnande och tungt?? Tycker verkligen om ditt sätt att skriva.

Tack! Alltså, jag vet liksom inget annat sätt att uttrycka mej på. Jag har skrivit i tio år, och jag har bara jobbat på tidningar med högt i tak och som gett mej utrymme för att ha en personlig ton. Som Bon, Rodeo, Nöjesguiden, På stan, krönikor etc. Jag skulle vara helt kass som nyhetsreporter.

Och jag vet, på allvar, inte skillnaden mellan personlig och privat. Skulle kunna googla upp det, men det känns oviktigt. När jag skriver här så tänker jag inte på att andra ska läsa det. Eller jo, så till vida att jag kanske gör en historia lite roligare eller filar på kul metaforer och sånt, men inte själva ämnet.

Och det där med att det inte blir tungt. Hmm, vissa grejer jag skriver kommer ju ur en ofantlig sorg, med tårar och cigarettrök smetat på tangenterna. Men jag tror att min grundtanke alltid är att det kommer bli bra? Alla mina sarkasmer till trots, så har jag aldrig känt mej särskilt suicidal. Och jag vet inte om jag uttryckt det särskilt väl förut, men den här lilla bloggen och dess läsare har hjälpt och stärkt mej massor. För det är klart att det är lite läskigt ibland att fläka ut sej som jag gör och sen ba hoppas på det bästa i kommentarsfälten. Men stödet jag får här, och av mina nära, är det som hållit mej uppe tidvis. Inte direkt blåst upp mitt ego, det är på ett annat sätt, mer fått mej att känna mej mindre onormal. Mindre ensam.