23. Tre bästa böckerna som nånsin skrivits?

Ha! Herregud, är du gaaalen? Det kan jag inte svara på. Jag har läst tokiga mängder böcker, men de stannar aldrig kvar i hjärnan särskilt länge. Men jag läste The Road av Cormac McCarthy, den kom 2006 och vann Pulitzer, den var sjukt bra. Jag var katatoniserad i flera dagar efteråt, mådde så hysteriskt dåligt av den. Men den var otroligt bra. Jag läser sällan tyngre böcker, som den ovan. De får gärna vara lite glättigare, böcker och film har för mej blivit att fly vardagen på ett annat sätt än när jag var yngre. Så det blir mest deckare, skräck och fantasy. Gillade Twilightserien hemskt mycket, Det svarta tornet-serien och Guldkompassen-böckerna likaså. Har läst Pestens tid säkert tre ggr, Stephen King skriver tre böcker av fem skitbra. Patricia Cornwalls böcker om Kay Scarpetta är bra också. Två andra böcker jag älskar/de, som varenda jävel också har som favoritböcker, är James Freys A million little pieces och Siri Hustvedts What I loved. Minns jag blev helt tokig i Joan Didions A year of magical thinking också.

22. Tror du någonsin du och din kille kommer lämna Stockholm för annan stad?

Nä, det tror jag aldrig kommer hända. Vi är så förankrade här. När jag flyttade från Sala tänkte jag alltid att det bara var för en tid och att jag skulle återvända när det var dags att bli vuxen. Åkte hem på löningshelgerna och gick på Hotellet och så där. Juldagen. Men det avtog och mitt liv blev mer och mer Stockholm. Stockholm är staden jag erövrade och gjorde till min, jag är stolt över att bo här. Jag älskar stan, med alla dess fel, med hull och hår. De flesta jag älskar bor här. Och de flesta mediajobben finns här, och min kille sysslar med stans kulturliv och lär fortsätta med det. Nä, vi blir kvar. Det är jag säker på.

21. Hur blir man en så cool mamma?

Åh tack du gulle, men jag är inte ett dugg cool. Jag finner det ytterst svårt att hitta balansen mellan mej själv, mitt populärintresse och mammarollen. Ibland tror jag det skulle vara så himla mycket enklare om jag bara gav upp. Slutade tänka kreddigt, slutade bry mej om vilka grejer som gäller nu, började leva enbart för föräldrarollen. Hitta och förvalta glädjen i det jag faktiskt har istället för att hela tiden gapa efter mer. Men jag är inte gjord sån. Jag vill ha allt och det är förmodligen det som pajjar allt i slutändan, så står man där i nån jävla ruin av det som var fullt tillräckligt men ändå inte gjorde en tillfredsställd. Oj. Vad svart det blev. Äsch. Man gör vad man kan!

20- Hur kommer det sig att du kan mycket om hästar?

Hohoho, jag är gammal hästbrud. Uppväxt i ett otroligt hierarkist ridskolestall, man var livrädd för de äldre skötarna. Red fram tills jag blev runt tretton, det klassiska, jag började intressera mej för killar typ. Började när jag gick på lekis ungefär. Saknar det ibland. Rätt ofta. Tryggheten och trivsamheten i att sitta under en foderkrubba och fridfullt äta en Nötcreme samtidigt som hästen buffar på ens fötter för att man sitter på havren.

Det är så på riktigt att hålla på med hästar, att jobba i ett stall. Ett gott dagsverke liksom. Det är så fysiskt. Ibland känns det som att jag lever i en fantasivärld som inte existerar på riktigt, att allt jag gör är bara fluff. Internet liksom, vad fan är DET? Och serier på teve, konversationer på dator, fikor och nöjesrelaterade jobb som skrivs på tangentbord ut i tomma intet. Bara yta och populärkultur. Jämfört med hur jag slet förut känns det så futtigt ibland. I stallet är det mocka skit, svett, vinden i håret. Det är nog mest det jag saknar, den där äkthetskänslan.

19. Din allra godast maträtt?

Jag älskar BBC Food. Kan porrsurfa arla.se. Har löjligt många kokböcker. Samtliga oanvända. Jag är helt enkelt inte så bra i köket som jag skulle vilja vara. Min bästa är nog att smacka ihop en varm sallad med bulgur, kalamataoliver, stekt halloumi och lite annat gott jox (obs, ej majs, pajjar allt) och pressa citron över och kanske hacka i en färsk svindyr växt typ koriander. Och så mängder av balsamvinäger. Aldrig olja. Hmm, lät inte så gott nu kände jag. Och dyrt också. Fan.

18. Har du och din kille samma syn på barnuppfostran?

I grund och botten, ja. Vi vill skapa en trygg unge. Men ändå inte helt lika. För att göra ett stort ämne, frekvent omgrälat här hemma, kort: jag tror på disciplin, Kalle mer på den fria viljan. Jag tycker inte man ska debattera allt med en tvååring, de ska inte alltid få välja själva, ibland betyder nej bara ett nej. Kalle har en mer punkig attityd och vill inte skapa en individ som alltid ställer sej i ledet. Det vill ju inte jag heller, men herreguuuud, ungen är ju bara två. Hon måste ju få direktiv. Jag tycker nånstans att hon bör få lära sig konsekvenser av sitt handlande. Och det är en svår grej att veta vad den konsekvensen skulle vara. Åh, det är för stort och jag är för inne i det här problemet, kan inte avhandla det nu känner jag. Men det är skitsvårt.

17. Tycker du aldrig att folk är skrämmande?

"jag tänkte på en sak. tycker du aldrig att folk är skrämmande? alltså såna som är så där übercoola, bra och snygga på alla sätt och vis. du verkar ju både träffa och känna en hel del såna."

Ja men gud, så klart jag tycker. Men det beror på. I och med att en del jag känner eller är bekant med är så att säga kända, så är det inte längre ett kändisskap i sig som skrämmer mej. Inte ba "ÅÅÅÅH ORUP, nu blir jag till mej i brallan och vet inte vad jag ska säga, FNISS FNISS". (Obs. Gillar Orup.) Men i Sthlm ser man ju på alla de här kända fejjorna på gatan titt som tätt, och i min lilla värld kan man träffa dem varje dag om man går på alla fester och sånt som står till buds.

Jag är skraj för starka kvinnor som jag är imponerad av, mer sällan av män. Vissa av dessa är jag bekant med, som Isobel Hadley Kamptz och Jessika Gedin och Karolina Ramqvist, ursmarta kvinnor som vet så mycket som jag inte vet. Mindervärdeskomplexet kickar igång direkt. När jag träffade dem första gångerna så skallrade mina knän, det var på den nivån. Sedan finns ju de här otroligt duktiga musikerna som Frida H och Jenny W och Annika Norlin som jag skrivit om förut osv osv, de är ju också skitläskiga just för att de är så himla duktiga, har så ofattbart mycket talang. Och jag tror att de som skrämmer mej mest, är de jag beundrar på ett personligt plan. Och de som kanske sysslar med lite samma saker som jag, och som jag tycker ligger flera mil framför mej på talangskalan. Men va fan, de är ju som du och jag. Kanske mer välformulerade och kanske till och med mer intelligenta, men de grinar ju också över brustet hjärta och lider av diverse komplex och nojjor. Sen finns ju de här populärkulturella GENIERNA som tex Fredrik Strage. Han träffar jag då och då och jag blir alltid tyst som en mus av ren vördnad. Och Alexander Bard. Tyst som en mus då med. På ricko, blir mussla och får handsvett.

Så svar ja, jag är skitskraj för vissa människor.

16. Vilken är din favoritparfym?

Länge använde jag Helmut Langs, men den slutade tillverkas för typ fyra år sedan. Saknar den fortfarande ibland, den blev min, luktade jag. Skitkonstigt att byta och lukta som någon annan, så länge efter den använde jag ingen alls. Sedan några år använder jag Comme des garcons Kyoto som luktar lite som asfalt. Helt oblommig och underbar. Plus skitsnygg flaska. Kolsvart. När jag var yngre: Salvador Dali och Chanel No 5. Haha, bara för att Marilyn Monroe använde den. Gillade den inte så mycket, supertung doft och jag var femton år. Och Müsk! Från Konsum i Sala. När jag var hennafärgad svennepunkhippie.

15. När kommer nästa barn?

Ja du. Det är ett lite känsligt ämne sedan aborten för ett år sedan. Enda jag vet är att det ska vara planerat då, vill inte gå igenom det där en gång till. I en perfekt värld: bli gravid om ca ett och ett halvt-två år, och få ungen på vårkanten 2012. Jag måste bara få leka av mej lite. Dricka vin, röka, gå på klubb. De där sakerna. När barn två kommer vill jag inte känna att det berövar mej något. Men jag skulle gärna vilja ha ett till barn. Absolut. Mer än gärna. Jättehjärna.

14. Hur applicerar man Dust?

Jag dustar i händerna och applicerar som man gör med gele/vax. Alltså drar fingrar och händer olika hårt på olika ställen i frillan som behöver det (alltså hela huvudet för min del). Ibland blir det för mycket och då blir ju håret liksom kletigt, men det händer mer sällan om man inte dustar direkt i håret. Tipset om att tejpa för några hål var ju toppen för övrigt! Jag är också ett stort fan av vanligt torrschampo, det gör håret lite mer formbart och burrigare. Testa det om du inte gjort innan. Rekommenderas varmt.

13. Vilket är det äldsta plagget som du har som du fortfarande använder?

Oj. Jag slänger så mycket. Eller ger bort snarare. Hmm. För sju år sedan fick jag en sleten gammal vit tisha av min kompis Peter Söderberg som han tryckt ett foto av Kate Moss på. Den har klarat alla rensningar sedan dess. Den är lite för liten nu, men förut satt den löst och ledigt över knotiga nyckelben. Ursnygg. Min Margiela-kavaj har hängt med i över fem år nu också. Men i övrigt har jag nog inte så mycket som är äldre än fyra-fem år. Dyra märkeskläder sparar jag, tänker mej att Hanna ska få sen. Har en jättelyllig Viktor&Rolf-kjol i siden tex, går ju ej att slänga. För liten nu. Expanderad röv. Och mycket märkeskläder jag har är så himla daterade även om jag kan ha dem fortfarande, som en randig Rykiel-tröja som är liksom skuren i olika längder nedtill, jättemärklig. Samma sak med en grön Bernhard Wilhelm-tröja. Och 2 par urfina Eley Kishimoto-pumps, kan inte gå i högklackat längre. Men som sagt, Hanna har en skatt när hon blir äldre.

12. Hur gör du din eyeliner?

Gud, jag har tränat sen jag var femton. Jag har vita ögonfransar vilket länge gjort att även om jag kladdar på med mascara och blöt eyeliner så har det synts vitt i skarvar mellan hud och frans. Sen när jag blev tevesminkad (jag var med på Idols eftersnacksjury i TV400, hu, det var en pärs) så fick jag tipset att ha en smal tunn avlång hård borste som man duttar i svart ögonskugga och liksom trycker ned/skuggar på den redan målade kajalen/eyelinern. Blir jättebra med lite träning. Och svärtan håller sej och blir liksom djupare, plus att jag tycker det är finare om man mjukar upp det flytande strecket med kajal eller skugga, det blir inte lika 50-talsmarkerat. Vilket också kan vara supersnyggt, som på bilden, men då krävs ett fastare handlag och expertis. Använder alltid svart. Old habit. Olika märken, men alltid billiga. Dyrt köper jag bara foundations och ansiktskrämer. Testa på handen när du köper, vissa är supertunna och blir blaskiga mot huden. Ej bra.

Fast nu ljög jag, ibland använder jag en gråaktig skugga som eyeliner, med penseln jag beskrev tidigare. Det blir ett supernaturligt resultat, bara lite lite mer OOMPF i blicken.

11. Vart är ditt favoritresmål och med vem?

Jag skulle vilja åka till USA. Jag vill se allt. Självklart San Fransisco och LA och New York, men även städer som Seattle och Boston. Och New Orleans, men jag vet inte riktigt hur det är ställt med det området sedan Katrina. Det kanske mest gör en ledsen.

Älskar också Vermont, egentligen allt ovanför New York där omkring Maine. New Hampshire. Filmer och böcker har gjort att jag tror mej kunna leva och dö där omkring. Lönnlöv. Mmm. Sen vill jag besöka Kanada. Toronto, inget vildmarksliv för mej tack. Gärna med min kille. USA med kompis. Sen är jag helt för slapparsemestrar. Själv eller med tystlåten vän. Böcker, sol, strand, pool, drinkar, sova. Nånstans utan tsunamirisk, tack.

10. Är du mammaledig nu, hur länge har du isåfall varit det?

Nä, jag var bara mammaledig Hannas sju första månader. Och några veckor innan födseln. Jag tyckte det var rätt tråkigt att bara vara hemma med knytet. Alltså, det är ju också jätteunderbart, men jag saknade att använda hjärnan, bli mej själv, prata om nåt annat än barn. Tänker att den där mammatiden som är kvar blir ypperlig när man står utan jobb sen i framtiden. För det gör man alltid i den här branschen till och från. Kalle har ju mestadels kvällsjobb och dagarna kan han anpassa, så han har varit mycket med Hanna innan hon började dagis.

9. Hur var det att jobba för Ebba von Sydow?

Jag har inte träffat Ebba så ofta, två-tre gånger tror jag. Det var som att jobba för vem som helst. Jag har ingen personligt upplevd dirt alls att komma med. Hon var proffsig, lång och hade fast handslag. Enda jag har att komma med är att vi varit tillsammans med samma kille! Hon var etta pån.

4, 5, 6, 7, 8.

Vad var ditt senaste jobb? Det du har nu, eller är du between innan du startar det nya?
Jag var webbredaktör och barnredaktör på På stan fram till 1 februari. Sedan dess har jag varit frilans barnred och gjort liteannat, typ nattugglan i DN:s tevedel. Nya jobbet börjar den 6 maj.

Bästa botemedlet mot frigiditet?
Youporn! Nä, jag vet inte riktigt. Det där är ju en assvår fråga. Vad hon inte (du inte!) ska göra: skaffa barn. Sexkiller asså.

Vad är stringteori?
Det är små strängar som håller ihop allt. Allt= atomerna. Tror jag. Okej, jag ljög när jag sa jag visste. Men ingen vet om strängteorin ens är sann, den är väldigt kritiserad den läran.

Vad tycker du om smileys?
Jag är hemskt ledsen att behöva säga det, men asså, nej. Har gjort dock. *gillar bara asterisker*

Funkar Pepsodent white now?
Förmodligen inte, har inte kommit mej för att tjacka det ännu, men jag ska. Absolut. Måste prova, kaffet har gjort sitt med mina tänder. Men nu har jag blivittipsad om tejpremsa med blek man trycker över tandraden som ej är lagliga i Sverige. Ska be min kille köpa i LA! Hurra.

3. Har du någon utbildning, vilken/vilka?

Jag gick Medieprogrammet i Västerås. Det var urdåligt då, det hade precis startat, jag var årskull två. Det gav mej inget. Hade även nästan femtio procents frånvaro, det var ett helvete att pendla Sala-Västerås. Pluggade engelska ett år i London, läste webbdesign i Sthlm när jag kom tillbaka. Resten har bara rullat på, har haft tur. Lärt känna "rätt" människor och så har jobben kommit av sej självt, hade tex inte skrivit något i större utsträckning när Johan Wirfält haffade mej till Rodeo. Känns som en livstid sedan! Mitt första intervju-jobb på Rodeo var med en kille som jag typ blev ihop med veckan innan intervjun, hihi. På Bon intervjuade jag en ursöt amerikansk kille som kallar sej Album Leaf (lyssna på låten Thule, helt fab), efter den intervjun blev det också hångel för han ba "vad gör du i kväll" och jag ba "kom till Riche!" och så gjorde han det och så hamnade vi bakom scenen på Berns. PS. Inget ligga. Bästa hångeltips alltså: jobba som skribent.

2. Vad har du haft för jobb tidigare, nämn gärna flera, liksom lite karriärsstegen.

Min cv ser ut ungefär så här i kronologisk ordning: (urkass) webbdesigner på en byrå som hette kommun, ad ass på Spray, ad ass på en nättidning som hette Soda som jag gjorde med Pia Lundberg, Marie Birde och Elin Unnes, ad ass på tidningen Bon, klubbredaktör på tidningen Rodeo, musikredaktör på Nöjesguiden, teveredaktör och krönikör på Modette, webbredaktör på DN På stan, barnredaktör DN På stan. Plus i ett års tid var min fejja i Metro varje dag, Nöjesguiden hade ett samarbete med dem, gjorde nöjestips och nån krönika då och då plus layoutade rubbet.

Samtidigt som jag började jobba på Soda typ 2002 började jag även jobba som dj och försörjde mej mestadels på det fram tills jag fick barn. Hade bl a sommarklubb på Riches lördagar två somrar på raken, det är jag superstolt över, tror jag var första tjejen som hade det ensam på en helgdag. Andra sommaren hade jag den med Q. Annat: videobutiken Casablanca, SF biljettbokning, fiket Mjölkbaren (med Frida Hyvönen! Uragulli). Och så har jag jobbat på Dunkin Donuts i London. Blev tjock. Tio kilo på ett halvår. Och jag skämtar inte.

1. Hur träffades du och din kille?

Detta har jag avhandlat tidigare, back in 2006. Gjorde det enkelt för mej och kopierade de fyra inläggen som tidigare hette Hur jag mötte Lassie. Välkommen till "Sagan om hur jag blev kär och ihop med min kille!".

del 1
jag försökte komma på när jag blev kär i min kille. jag minns inte, och det känns så himla nonchalant av mej. jag antar att det hände nångång tidig sommar 2005, förmodligen hultsfred. jag minns att han skickade ett mail till en mailinglista vi båda var med på och ba "hej kompisar jag vill leka jättemycket hela tiden för jag är singel nu" typ och jag minns jag inte brydde mej nämnvärt. så blev det hultsfred och jag körde dit i en liten liten bil med riche-jesus och några i bob hund. jag har så länge jag kan minnas haft en crush på sångaren, tomas öberg, och han var mycket trevlig. det är året då magic numbers styr min värld och jag ser konserten med min blivande kille. vet ej varför. han håller om mej och vi grinar båda på "hymn for her" och dagen efter kommer han med en bandare på backstageområdet och fredrik (virren) är skitsur och ber honom sänka den jävla volymen och samma natt dansar vi tills solen går upp i backstagebaren. jag minns han hade någon tjej efter sej och att han var så lång och att han tog i mej när vi dansade till indiehitsen och min mun smakade rök och vinet var dåligt, billigt och underbart. de där morgontimmarna minns jag som magiska, fyllan var på topp och jag och lina (thompan) var i våra essen och mitt i allt stod den där sjukt långa killen och hade ett harem av bruttor runt sej som en jävla midsommarkrans. på nåt vis hånglade jag i stället med min granne i nåt nedpissat dike och dagen efter ser jag hur mannen i mitt liv argumenterar med en tjej bakom vid bajamajorna. hon är anklagande, han håller upp händerna i en typisk "hey, i didn't do it"-gest. och så dansade han med sin brorsa och fienden på scenen bakom hidden cameras och då var jag där och glodde, bakis som as, med fluffy och det var toppen och sen så såg jag han nog inte mer. på söndagen är jag matt och jag kör bilen hem, det är strålande sol och annie hellström sover i baksätet. jag kedjeröker när jag rullar längs vägarna och jag har magic numbers på hög volym. undrar om jag tänkte på min kille då. tänkte jag på grannen? haha, guuuuud, natten innan hade jag gjort bort mej som ett as och bjudit hem han och johnossi-killarna på efterfest till guiden-huset och vi drack vin till sju på morgonen och jag var skittrött men ville ändå hångla med honom och sen så skulle de andra gå och han ba' jag mä och jag sa nejje och han ba jo och så gick dom. snopet.

del 2
vi är nu framme vid del två i den spännande historien om hur jag blev kär i min kille. det är nån vecka efter hultsfred, det är söndagkväll och min vän fluffy ringer och bjuder över mej på grillfest hemma hos robert kruus på polhemsgatan. min vän fluffy måste vara en väldigt observant vän, för hon säger HAN (min blivande man) ÄR HÄR redan så här tidigt i vår historia. klockan är åtta, jag har spenderat helgen på riche / hos ex / på riche / hos ex och är trasig. men ÄNDÅ bättrar jag på gårdagens smink och drar till kungsholmen, för jag har (nog) insett att jag har en mindre crush på den mycket långa mannen jag känt i flera år. när jag är hundra meter från festen ringer emma och ba "han är här med en dejt!". jamen jaha, vad kul! lätt tillintetgjord anländer jag till festen och mycket riktigt, där sitter han med nån blond speta. tror att peter hedlund var där, fienden-c minns jag definitivt, kanske dafgård och charlotte. allafall, när jag inte gillar nån blir den personen bara ett blurr i min periferi-syn så jag minns inte så noga hur åbäket såg ut, men hon hade en barnmössa på sej. en sån man knyter under hakan. sjukt töntigt. minns också, och detta kan jag drömma svartsjukedrömmar om än idag, hur de sitter mitt emot varann på varsin stol, förtroligt framåtlutade, tyst småpratandes i en värld som var bara deras och jag minns min mans brunbrända hand sakta stryka upp och ner längs hennes smalben. upp och ner. upp och ner. jag minns att det hypnotiserade mej. brudjävel. sen gick dom och min kille har lovat att de inte gick och knullade men du, det tror jag vad jag vill om.

del 3
jag sitter och försöker minnas förrförra sommaren. javisst, det har blivit dags för del tre i den spännande följetongen om hur jag mötte min kille. när vi sist lämnade oss försvann han i skymningen med en ung dejt i en ful baby-mössa. kvar satt jag, inte ett uns disillusionerad för jag hade inga illusioner kvar att pajja längre. sen blev det midsommar. jag var på midsommarlunch/spritfest på ett tak vid st eriksbron och det var de usual suspect. quetzy och fukke var fortfarande tillsammans. ad-hanna var snygg i blommigt och daniel sparr envisades med att sporta en vit mans-sjal, han tyckte väl att det var kontinentalt eller nåt. det var hur som helst mycket trevligt. jag och fredrik (virren) skulle egentligen vidare till jessika (gedin) och pål (holländer) där per (hagman) och natalia (kazmierzka) var, men vi blev skitfulla allihop så vi blev kvar i stan. jag och hanna drog till metropolis, jag var jätteful och full i en röd klänning och rött läppstift. jag fattar inte varför jag envisas med läppstift, jag har begåvats med läppar tunna och knipna som en ringmuskel. superful var jag alltså. mettan är mettan och jag vandrar planlöst omkring, jag spelar skivor ett tag, det är ingen jag vill hångla med där öht. livet känns fult och mitt ex som jag tror mej älska är på nån fest ute på landet och jag vill dö. klockan fyra är det stängning och jag står med lovisa och sebastian suarez utanför, inget vet vad som händer. jag och mitt utsmetade läppstift går fram till min framtida kille, skam den som ger sej liksom, och frågar resolut om han ska med på efterfest. han synar mitt kletiga fyllenylle och säger att han är trött, hej då. jag och sebastian drar på efterfest i hornstull, jag känner ingen, jag kedjeröker på balkongen och när tårarna börjar rinna pressar jag mej in i lägenheten och utåt bortåt ner mot gatan och hulkar mej hela vägen fram till min port tre kvarter bort. självklart skickar jag under tiden ett sms till min blivande man. nåt om att det vore roligare om han hade följt med. o-svar på det. slut.

del 4
i serien om hur jag mötte min kille är vi nu framme vid själva hånglet. detta var vad jag hittade i min gamla skunkdagbok om de dagarna.

fab. [2005-07-15 21:24:07.0] 21:05

ingen annan än jag noterade det, men i mitt huvud var det en victory utan dess like. det började så bra, hade bestämt mej för att inte ta vägen genom gubb-baren för att kolla om han(exet) var där. för jag "bryr mej inte". jovars. men det sprack! vi var på samma tub och tog sällskap till riche. fan. det enda jag kunde tänka på var att jag hade för mycket solpuder och förmodligen var ful. han var bedårande i pojkfrisyr och gubbig kofta. den jäveln. inte sett honom på tolv dagar. hade föredragit att inte se honom på tolv till. naturligtvis går vi även på toa samtidigt. jag vet inte vad jag ska säga så jag gör en grimas bara. mooooooget, emelie, väldigt moget. i lilla baren satt jag och freja och pratade om killar och hur sommaren är knasig för oss två. vi har inte vinterdepression som normala människor. vi blir nere på sommaren. psykoser. vi ringer till fluffy som är på kgb och säger KOM HIIIIIT FLUFFY! det ska hon. vi passar på att gå till elverket där det är tysk fest och världens bästa digge spelar tyska hits. för mej spelar hon careless whisper. underbart stycke tjej den där digge! är så glad jag träffat henne, lina och anna. så roliga, så smarta. dricker vin med kalle kumlin, gustav och ella. vi drar med dem till riche. på vägen snor jag en restaurangflagga innehavarna glömt ute. det står OPEN på den. fast med två p. spetziellt. på riche är det indiehits med robban och magnus. fluffy kommer med lång-kalle. mer vin till alla. på min nota! jag blir ruinerad. men jag älskar dem, så det gör inget. mitt ex vandrar igenom lokalen och det känns inte. lustigt nog. jag är i nån form av bubbla och han passar inte in i den. i wanna be adored sjunger vi och så stänger riche och bubblan höll i sej fram till lunch idag. fantastiskt.

SLUT.

Lite kryptiskt där på slutet, men jag hånglade helt enkelt upp min kille mot ett elskåp utanför Riche och även inne på stället. Han följde med mej hem och på den vägen är det. Efter en vecka förklarade jag för honom att jag inte skulle bli kär i honom för jag var för evigt olyckligt kär i mitt ex. Han ba okej, det kommer gå bra, jag finns här. Och det fanns han. Och jag blev kär typ två dagar senare. Minns också att han sa att han älskade mej för tidigt och att jag typ skällde ut honom där och då vid Västerbron för att man för fan inte kunde älska någon efter så lite tid tillsammans. Han sa att det kunde man visst det.

Babysteps

"Asså här vill jag bara påpeka att det inte är en bok utan en blogg och att du därför bör lägga upp svaren pö umm pö. Plis?"

Så klart. Varje fråga verkar bli ett inlägg. Så jag kör på lite.

Svar på tal

Har svarat på hälften av frågorna. Är uppe i över 22 000 tecken. Det är en mindre bok. Tänkte bara informera om det.

Don't leave me high, don't leave me dry

Det är lite obehagligt att adressera till er som läser. Ställa en fråga. Det blir så hemskt påtagligt när det blir osvar. Har sett att flera större bloggare har haft frågestund. Ba: fråga saker om mej! Hmm. Det tyder ju på en viss säkerhet inför faktumet att någon öht skulle tycka att det vore intressant att veta mer. Så klart fick de jättemånga frågor. Vad har du för skostorlek? Kanske inte det första jag skulle fråga. Och häromdan var jag inne på Engla på nyheter24. Hon hade inlägg med över FEMHUNDRA kommentar. Jeez. Jag blir glad om jag får två, ska ni veta. Det värsta som finns är att passa en boll som inte tas emot av en endaste någon. Jag förgås av självförakt de stunderna. Kanske vore annorlunda om jag skrev en hipp blogg, en som gick ut på att vara lite för mer än de som läser. Popmorsa är så himla mycket mitt vardagsrum, det jag skriver ibland skulle berättas med liten gråtig röst om det vore IRL. De inläggen kräver nästan att jag tänker mej att det bara är Carro, Lina och Lovisa som läser. Jag är glad att jag började blogga igen. För mej personligen har Popmorsa har åter blivit det den var innan jag flyttade till Veckorevyn (dåligt drag): en slasktratt och gnällvägg. Me like.

Men vissa dagar har jag liksom inget att säga. Hmm. Nån som har nåt på hjärtat? Heh. Undrar nåt? jag kan bjucka på visdom av ofantliga mängder. Jag kan tex mycket om hästar, ligga och string-teorier. Jag har 38 i skor. Den mest värdelösa storleken. Finns aldrig nåt kvar på rean.

Dance, dance, dance

Träffade ju Mats idag, fika på Nytorget, mackor från Svart kaffe, vi dissekerade Battlestar Galactica. Det syns inte så bra på bilden man Matsy har de coolaste glasögonen jag sett. Straight out of framtiden, spegelglas och nu, det bästa: de har en blinkande röd discolampa innanför. haha. Så hela världen blir ett dansgolv. Älskart.

White here, white now

Mina gaddar är gula mot den vita paljettkavajen. Jag är till min fördel med stängd käft, det vet jag sedan länge, men det är ju så jobbigt att gå och ha ett komplex när man ska känna sej snygg. Plus blir stressad av människor som håller för munnen när de talar eller skrattar, vill ej sälla mej till den skaran skummisar. Lina tipsade mej om Pepsodent White now. Köper imorron. Lina tipsade även om detta: vill man skämta kan man sjunga white here white now.

Bokköp

Har köpt nya Siri Hustvedt. Jag älskade hennes "What I loved", fick mej att förälska mej i språk igen. Varje mening var som ett konstverk. Och hon är så GUDOMLIGT snygg också. Och gift med Paul Auster. Knockout på coolness-skalan. Och så köpte jag första delen av en svinlång fantasy-serie som jag glömt namnet på, men det fanns TOLV böcker, mastodonttjocka. Obs. Hittade på typ barnavdelningen. *är ungdomlig*

Måndagsbarn

Jag är alltid så produktiv måndagar. Intervjuat hästkvinna och blev bjuden på turridning med islandshästar, peppad. Fixat internetlogin till min bank på nätet. Skrivit fakturor, jag har ju faktiskt jobbat en hel del i april märker jag. Nu ska jag kirra ny eltillförsel till min bärbara, hej då 800 pix. Och fika med Matsy, han ska hämta upp mej via vattnet om ca femton. Och klockan är inte ens tolv.

Jag måste också skaffa nya böcker. Fantastiska fantasyserien "A song of fire and ice" är SLUT och återkommer först i oktober med ny bok. Jag har blivit så van att läsa läsa läsa nu på all ledig tid och måste genast fastna i ny serie. Tips?

Selling the drama

Lovisa är på väg hit för att kolla Lost. Det är ett jävla gissel nuförtin när man ska kolla teveserier ihop då man inte har en specifik tevetid att passa. Förut var det liksom söndagar 17.40, då VAR det Bevvan vare sej man ville eller inte. Nu har vi iofs tre rykande avsnitt att bara plöja, det är ju rätt hett. Och jag har mikropopcorn med smörsmak. Kan ju bli en riktig höjdarkväll, hörrni. Och om nån gav upp säsong fyra, eller om det var tre, när det var så himla träligt: det är så himla bra igen nu. Och snurrigt. Man får gnugga geniknölen för att hänga med i svängarna.

Some girls are bigger than others

Hihi, Mats uppslag om popquiz var tydligen i dagens Aftonbladet Söndag. Ej sett, finns ej på nätet. Men JAG hade plåtat bilderna, är sjukt nyfiken på vilka de valde. Fruktar den här, jag ser ut som en grogghagga bredvid Josefin som så klart är übersnygg:



VILL. HA. ETT. EX. NU.

Mmm... beer.

Vill bara påpeka att jag fortfarande gillar öl. Och tänker dricka supermånga nästa helg.

Helt slut nu

Eftersom jag alltid förvandlas till Supermom när min kille är borta så drog vi faktiskt till Grönan. Tog båten. Hanna ytterst oimpad av båt. Vid entrén mötte vi Carl M och Martin Gelin och Stefan Kragh, gick in gratis med dem. Hade missat att det var nån sorts kändisdag idag, såg samtliga TV4-fejjor på plats. Hanna vågade inte åka nånting, förutom den där klassiska snurr på häst-karusellen och den går ca 2 km i timmen, så vi åt mest. Sjukt mycket socker. Det var kul. Imorgon ska hon få detoxa på vatten och bröd.

I wanna RAWK

Jag gillar inte Zara, butiken alltså. Allt är absolut min smak-motsats därinne. Utom en grej, en kavaj som jag tror att jag bara måste köpa för att fira mej själv lite. Men det stör mej så att den är från Zara. Jag har inga problem med HM och Ginatricot och billigt annat, men just Zara... Blä. Och 1200 pix. Men ursnygg. Som David Bowie förr i tin. Och med en svart skjorta under och smala slitna jeans eller kanske bara en Cure-tisha eller nåt skitigt svart whatever. Så himla rawk. Jag tror den skulle kunna bli en sån Emelie-hit. Vad tycks? Är den värd 1200? PS. Den är snyggare på. Med maffiga axelvaddar.

Gonna make you sweat

Hanna har knallat omkring i ett par gummistövlar i över en vecka nu, det är de enda skor hon kommer i. Sorry mamma, men de där svarta Adidas du köpte är för små, Hanna grinar innan man lyckats bända ner foten i dem. När hon kommer hem efter dagis är sockorna alldeles blöta av svett efter att ha varit i de där lufttäta gummipjucksen, och hon säger "uss" när de åker av. Så igår hojjade vi ner till Sneakers'n'stuff och tjackade nya skor. Vi ville ha vita Nike med swoosch och kardborreband men de fanns inte i hennes storlek så hon fick ett par röda Converse som tar ungefär en månad att få på, men hon älskar dem. Inte förrän jag stod där med kreditkortet kom jag för mej att fråga vad de kostade. TREHUNDRAFEMTIO SPÄNN. Saftigt för en som bara köpt skor på HM och Lindex fram tills nyss. Oavsett. Ursnygga. Och lika som mina. Vi är sjukt snygga när vi glider fram i jeans och Converse och skinnjacka båda två.

I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain

Jag ber på förhand om ursäkt om det är du som skapat denna lampa, eller om den står i ditt vardagsrum. Men på ricko. Det här är den fulaste lampa jag någonsin sett. Så himla sorglig syn.

Medans du sov

Pappa, medans du slaggade där borta i palmernas land så har vi gjort stan. Frulle på Seven Eleven Götgatan. Sedan Gamla stan där vi hängde lite med Annie. Precis som du avskyr jag tydligen kokos, särskilt i Ben & Jerry-glass. Sen lekte vi med Holger, K-gun, Rebecka och Otto i Bleckan. Nu ligger jag däckad i hallen. Om allt går som det ska är jag på Grönan om två-tre timmar. Jag uppskattar chansprognosen som ca 50%. Mamma hälsar att sedan den där Windowsuppdateringen funkar inte hennes Photoshop som det ska. / Nanna.

The plan

Planen är sån här: Gamla stan för Scifibokhandeln och Ben & Jerryaffärn'. SHIT VAD VI SKA ÄTA GLASS. Sen nap för Hanna och sen är tanken, och den är god, att vi ska på Grönan. Bara vi två hela dan. Vi är pepp. Nu gör vi det här.

Tonårsjesus

Fan, nu fastnade jag i mina gamla texter på nätet. Det är värre än att googla sej själv. Mitt språk har verkligen inte utvecklats på sex (femton) år. Alltså jag gillar mina ord, de är jag, jag kan inte rå för det, men nu blev det överdos. Måste våldtäktsduscha.

Words can never make up for what you do

Jag tyckte verkligen inte om att vara skivrecensent. Jag är för snäll, för jovial, för mesig, för medhårs. Jag kunde aldrig riktigt känna mej okej med den där makten man ändå har som recensent. Jag tänkte alltid att "vem fan är jag att pissa på någon annans verk och levebröd". Med den inställningen var det svårt. Jag står för nästan allt jag skrivit i recensioner, inget var lögn, men jag vickade alltid mot det som var fint och bra, hoppade gärna över dålig kritik. Ofta när man som skivredaktör får en skiva, så får man den tre dagar innan deadline, tillsammans med fem andra skivor som det också ska tyckas till om. Det är ofantligt knivigt att ta till sig musik på det sättet. Jag tycker att en skiva förtjänar tre, till och med fem koncentrerade lyssningar innan man helst kan yttra sig och det hanns sällan med. Vilket gjorde att man missade de där nyanserna som kommer fram först efter ett tag när man blivit kompis med plattan. Eller ovän för den delen.

En recension skäms jag över. Säkert flera, men mest en. Det var mitt sista nummer av Nöjesguiden innan jag skulle börja på DN, jag hade skitmycket att göra och hemma var det rätt tungt och ledset. Tiden var knapp och jag skulle skriva om Lykkelis "Youth novels". Jag lyssnade och lyssnade och inget hände, jag var helt tom i hela mej av helt andra anledningar och jag visste redan när jag skrev skiten att det här nog var det sämsta och minst greppbara jag någonsin klämt ur mej. Jag skrev nåt obegripligt och nåt i stil med att jag hade väntat mej mer. Skickade texten till AD:n och gick vidare i livet. Ett och ett halvt år senare har jag spenderat otaliga timmar framför olika Youtube-klipp med Lykkeli och är så jävla bländad av hennes musikalitet, hennes röst och starquality. Varje singel är ett litet genidrag. Och på nätet ligger min pruttrecension kvar, och inte en kotte bryr sej väl om den, men jag gör det. Jag vill ge den högre betyg, jag vill säga att man inte kan vänta sej något bättre, att den överträffar rätt mycket som kommit inom svensk musik det här århundradet. Att hon är minst lika unik som Jenny Wilson och Frida Hyvönen är i min bok. Som en svensk Feist. Så sjukt bra. Hennes röst live är som ett skämt, jag dör av avundma. Kolla bara, här med Bon Iver (!):

Musiktips

En av de skivor jag lyssnat mest på i år är en samlingsskiva som heter Dark was the night. Ska du bara köpa en skiva den här våren, köp den. Den är löjligt bra. Och bäst av alla superbra akter på plattan är Arcade fire. Jag ÄLSKAR Arcade fire. Fick för mej att de skulle spela i Sverige i sommar, men det tycks vara fel. Får nöja mej med Pixies på WTAI. Här är en av mina många Arcade-favvosar från skivan Funeral. Förtviiiiiivlat bra.

Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem

Helt plötsligt är jag livrädd att dö när min kille är borta en längre period. Inte att bli påkörd eller så. Jag är rädd för att jag ska dö hemma när det bara är jag och Hanna där. Jag kanske får min Stringhylla i huvudet när jag sover och Hanna vaknar av att sängen är blöt av blod och mamma "sover". Eller att jag ska halka på väg ur duschen och slå ihjäl mej, känna livet rinna ur mej och inte ha kraft att ringa efter hjälp och Hannas oförstående ansikte intill mej. Och INGEN kommer sakna mej på ett par dagar och dagis kanske ringer men det är inget svar och så tänker de ba jaha och inget mer. Och Hanna kommer gå här hemma, hungrig och helt förstörd och ruska mamma som inte vaknar. Så förtvivlat rädd och ensam. I flera dar. Alltså, skratta på bara, det är helt patetiskt vet jag väl, men jag blir helt lipfärdig när jag tänker på det. Det KAN hända. Sån skit händer varje dag. Så igår ringde jag mamma och sa att hon måste ringa mej varje förmiddag. Och gärna kvällskvist också. Är detta en normal nojja, undrar jag? Jag vill skriva till en spalt i nån blaska och få svaret som alltid ges i tonårstidningarnas sexspalter, hur sjuka frågorna än är: ja, detta är helt normalt.

Vad gör du då?

Nä, inget särskilt... Lagar lite LAX I UGN bara.

Fuck me, I'm twee

Ibland tänker jag att livet var så mycket enklare när jag lyssnade på twee. Det är ju svårt att vara nedstämd till sånt här, även de ledsna låtarna, och de är mååååånga för twee handlar väldigt ofta om buhu-kärlek, de gör en ändå så glad för de är så naiva och gulliga. Så idag har jag bara lyssnat på mina gamla twee-spellistor och struttat runt här hemma med dammet gnistrande genom solstrålarna som glipar genom hålen i persiennerna. Strawberry Switchblade, Brilliant Corners, The Arrogants, Tullycraft, Heavenly, Dressy Bessy. Åh. Härlitt.

Here they come, the beautiful ones

Han är så snygg, tycker jag. Det är alltså Robert Pattinson från Twilight-rullarna. Het. Inte många fel där. Han är som ett underbart hopkok av Motherchucker och Dylan McKay.

Im just a girl with a new haircut (and thats a pretty nice haircut)

Hon är så gullig i sin nya tjejiga frilla, hon har så himla bra fall i håret, hon har typ en frisyr som JAG önskar att jag kunde sporta:

PS. Bra rubriklåt va?!

Say my name, say my name

När jag var liten var jag så förtvivlad över att jag inte hette Linda (Linda, Linda med The Pinks) eller Helena (Helena och jag med The Pinks) eller Gloria (Gloria med Carola) eller Maria (Maria Magdalena med Sandra osv. Aldrig kom det nån låt som handlade om mej, Emelie. Beatles har nån tror jag, som heter "See Emily play" eller nåt liknande, men den har jag aldrig riktigt hört. Typ 100 år senare har det kommit några stycken till, men på tok för kassa. Den första var "Slå dig fri, Emelie" med Dia Psalma, det tyckte man ju iofs var lite coolt, gamla Strebers liksom. Sen: stiltje. Tills Adam Green från Moldy Peaches gjorde den där "I wanna dance with Emily". Men överlag. Inte så många hyllningslåtar direkt. Nyss på radion hörde jag en Emelie-låt, en helt sprillans. Det var Johan Palm och låten hette visst "Emma-lee". Fint ska det vara, fint som snus, ett vanligt Emelie räckte inte för Johan, han skulle spexa till det. Den var rätt dålig den med. Tänk på alla braaaaaa namnlåtar det ändå finns. Lyllos Carro. "Sweet Carolina" med Ryan Adams är ju så toppen.

Apropå gammal kängpunk så hörde jag Lyckliga kompisarna på Peace and love förra året. Hockeyfrilla. Herregud vilken nostalgikick. Vi satt i fönstret på carros hotellrum som var precis vid Stora torgets scen och kände oss som femton igen med billig vinsmak i munnen. Svensk punk var så STORT i Sala när jag var tonåring. Superstort, åtminstone i vårt lilla alternativa gäng. Jag knallade gatorna fram med nätstrumpor med stora upprivna hål i och Dr Martens och långa kjolar från Indiska och batik och henna-hår och stora t-shirts med överkorsade hakkors och tyckte Strebers var "bara SÅÅÅÅ bra". Det här var min favvo-Strebers, fast det står Dia Psalma i klippet:

Oh! Oh! It´s da sound of da police!

Men lyssna på det här. Så här var det. Hon står i köket runt elva på kvällen och funderar på om det är så smart att ha fönstret i andra rummet på glänt ut mot gatan med en väska liggandes nära glipan. Hon har katter som springer ut och in. Nån minut senare hör hon en duns och ba "näääh!", springer in i andra rummet och i fönstret: tomt. Hör steg på väg bortåt. Då rusar här 41-kilo fjädertunna tjejen ut på gatan och springer snabbt och tyst som en ninja efter de två kumpanerna och precis när de rundat hörnet mot Södra station knipsar hon tag i tjejens bombarjacka och ba: hörrudu! ge tillbaka min väska! Tjejen börjar yla "Jimmy! Jimmy!" men hennes partner in crime är puts väck. En kvinna kommer fram och hjälper Lovisa hålla fast tjejboven och ringer polisen. Allt ser ljust ut. DÅ KOMMER JIMMY. Med en jättekniv. Upp framför fejjan på min kompis, kanske tjugo cm ifrån. Hon ba: okej, ni kan gå, heh. och när polisen kommer med fullt pådrag med hundar och piket och gud vet vad, ja då är de long gone. Sen när de ska åka till mej i civilbil så ska ett grabbgäng precis lämna en kompis i hennes port. Och backar rakt in i civilbilen. Det blir helt tyst i grabb-bilen och ut ur civilbilen kliver en fullt munderad poliskvinna och ba "jaha, hur var det här då?". Hahaha, fatta maximal otur. För alla inblandade.

Jag säger igen, man ska inte bo på nedre botten! Och speciellt inte ha fönstret öppet.

There's something wrong with the world today, I don't know what it is

Men GUD vilken hemsk dag. Först det här med skjutdramat i Gamla stan som är så bisarrt att jag inte ens tänker gå in på det och NU, exakt nu, har en av mina finaste vänner blivit knivhotad och haft inbrott medans HON VAR HEMMA och sitter nu i polisbil på väg hit för att hon inte törs sova kvar där på brottsplatsen. Tacka fan för det. Det är ju inte klokt. Det är nåt skevt just nu. Och fan, man ska INTE bo på nedre botten. Lägg det på minnet.

Blir tokig

Vad är det för skomärke som gör färgglada urfina pumps och heter nåt som låter finskt?

Drinking in LA

Jahapp. Då var man solokvist igen. Min kille spelar på Olssons skor och drar därefter direkt till Arlanda för tio dagar i LA. Han och Sverrir. De kommer ha det så himla härligt. Och jag kommer ha det rätt okej här hemma jag med. Helt utan ironi, alltså. Jag ska jobba en massa, måste jobba in fyra veckor På stan, för nu har jag faktiskt SAGT UPP MEJ. Jag kommer vara kvar där litegrann, men bara med en fot, knappt det, med stortån ungefär. För nu är jag nån sorts nöjesredaktör igen! Jag är inte helt hundra på titeln och den är faktiskt skitsamma, men onsdag den sjätte börjar jobba med musik/film/tv/mode/nöjesnyheter på nyheter24. Jag är jättepeppad! Och det ska bli så härligt att ha ett kontor igen, ha gemensamt mål med andra. Också kul att de har sitt näste ovanpå Sturehof, tillbaka till nygamla kvarter med andra ord. Läskigt nära Mrs H också. Jag har inte ens varit in i den butiken på över ett år, men jag bara VET att det står ett par högklackade svindyra pumps därinne som jag aldrig kommer använda om jag köpte men ändå skulle jag känna mej nödgad att köpa om jag gick in. Det brukar bli så. Också nära Zara. Inte lika hotad av det, känner jag. Inte min bag.

Jag har lite torka på ord, känner jag. Noll intressant att komma med. Har varit en konstig dag på många vis. Så det får räcka så.

I don't want to wait for our lives to be over, I want to know right now what will it be

Fan. Nu blev jag sugen på att se hela serien igen, när jag kollat lite klipp på Youtube. Dawsons Creek alltså. Det är förmodligen vedervärdigt, eller jag vet att det är det, men det är väl ändå lite bättre än säg... Beverly hills? Väl. Det var ju skit, även om man inte tyckte det då. DC måste ju vara bättre än Kiss-Bevvan. Jag minns DC som finare, lite mer som Felicity kanske. Och ååh, när Joey och Pacey blir kära fast de båda vet att de kommer krossa Dawsons hjärta. PLUS: älskar Michelle Williams. Inte då, men nu.

What becomes of the broken hearted?

Minns ni Dawson Leery? Det är på håret att man glömt honom, eller hur, men om jag minns honom så minns jag honom exakt så här. Har kollat det här klippet fem ggr och gapskrattar varje gång. Vicken FJANT! Haha. Och rutten gråt-skådis. Jag var alltid en Pacey kinda girl.

100 år av ensamhet

Min vän Babsan, som jag skrev kärleksbrev till här nedanför nånstans, har så många bra kvaliteter. En av dem är det här med ord. Hon får saker och känslor på pränt på ett så fint sätt. Härom månaden hade hon en text i Ottar som jag tycker är oerhört välskriven och exakt sätter fingret på något vi alla känt någongång. Läs här.

En sak jag beundrar med henne är att hon verkligen tagit tag i sej själv och jobbat med sina issues och tillkortakommanden. Själv har jag kört strutsmetoden hela mitt liv och gömt mej i böcker, teve, film whatever, bara för att inte behöva konfronteras med mej själv och mina tankar. Har inga problem med ensamhet, jag söker mej snarast till den, men jag måste hela tiden fylla den med något. Om det bara är jag och tystnaden kommer ångesten direkt. Man kan väl säga att hittills har resultatet blivit så där. Inte helt åt helvete, men fan vet vad man skulle hitta därnere om man gläntade på locket.

This is the millennium of aftermath

Det är så jävla energikrävande att gräla. Jag känner mej som att jag gått en boxningsmatch eller bestigit ett berg, minus den befriande känslan av att ha åstadkommit något stort när jag väl är klar. När ilskan lagt sej är det bara ett stort ingenting. Jag tror att alltid efter ett tag när jag och min kille grälar, så handlar grälet för mej om återupprättelse. För allt jag innerst inne tycker att jag har försakat, för alla gånger jag tycker mej ha gett efter för hans vilja och retorik och så blir jag superarg och jag håller mig förmodligen inte till saken. Känner mej så oerhört felbehandlad och missförstådd, vilket i sin tur gör att jag gör mej själv till en felfri helig ko. Vilket är lite lustigt (inte alls egentligen) i sammanhanget, för oftast tycker jag att min killes största brist är hans höga hästar. Fi fan. Och nu har han gått och kvar är bara jag och skitmycket fler saker jag vill säga, en blandning av förlåt och kräl och bittra ord och nålstick som jag VILL ska skära som knivar. En blandning av "gå inte!" och "ahmen dra då för fan". Och återigen den här tanken som var på tapeten för en månad sen, som faktiskt var senast vi grälade: precis som då har jag även nu min månatliga blödning. Det får inte vara så futtigt. Jag kan inte vara en sådan simpel slav under mina hormoner, det kan inte betyda att det jag kämpat för och emot hela den här förmiddagen bara är hittepå. Det kan det bara inte. Och ändå. Det var fyra veckor sedan sist. Enkel matematik, komplicerat ämne.

It's the same old song

Varför är det så svårt att leva ihop? När båda har samma mål, ett superenkelt mål: vi vill vara ihop tills vi blir gamla. Varför kan pusselbitarna inte bara falla på plats och bli ett vackert stugmotiv istället för att lägga sej helt jävla fel och skava så förbannat mycket och se ut som nåt Dali gjort på fyllan? Och varför bråkar man om så jävla triviala saker? Ekonomi! Tid! Städning! Du sa! Nä du sa! Och vad hände med den egna friheten? Din tid, min tid. Vår tid?

Och ekonomi. En hel förmiddag lagd åt gräl om ekonomi och pajkastning. Om det inte var så jävla skrattretande skulle jag gråta.

All I wanna do is ride bikes with you and stay up late and watch cartoons

Hanna är jättepepp på cyklar. Pratar om dem hela tiden. Så vi tänkte hon skulle få en snart. Det fanns en för mej ny uppfinning på Sportson, en hoj utan trampor. Kidsen ska liksom gå och putta sej fram och på så vis får de upp balansen jättefort. Låter smart. Jag hade stödhjul flera år för länge minns jag det som, jag var en harig unge som grinade när pappa släppte pakethållaren. Hanna var ytterst tveksam när hon fick korn på den. Men jag tror det blir en hit.

Hanna smetar snor på min tröja.

Du har ju ändå redan grön tröja, tänkte hon. Jag ba: smart! Och GUD vad jag avskyr min egen röst när jag hör den så här.

Helt vanlig fredag bara

Inte blev det nån Kåken-premiär för mej inte. Lina skulle på nån produktionsbolagsfest i Gamla stan och jag blev så himla hungrig att jag stannade hemma och åt 500 gram Farfalle från Barilla. När hon sedan messade och ba "Vietnamnam om tjuge minuter!", ja, då låg jag i pastakoma. Det hjälpte inte ens att hon hade en folkkär artist i sällskapet, älskar folkkära artister, hade jag gått in på Namnam hade jag kräkts av currylukten. Istället tog jag en taxi till Fluffy och Elsa som bjöd på... WOK. Hihi. Och rödtjut. Jag hade med mej Minttu och framåt midnatt dök en Gammeldansk upp. Var i den bästa lägenheten, svarta väggar, prylar från världens alla hörn, var man än tittade så fanns det nåt man ville pilla och vända på, lådor man ville dra ut och plira i, en garderob man dog av avundsjukma inför. Elsa klippte Lovisas hår, vi lyssnade på Halo live-klippet alldeles för många gånger tills Elsa fick nog och satte på gothrock. Vi rökte på ballen, fick rödtjutständer och shottade mint. Sen tog vi taxi till Julia på Le bar rouge och sen snabbt vidare till min killes klubb. Där var det som att gå in i en vägg av svett. Bastuhett och det enda man kunde svalka sej med var öl. Efter en kvart var mascaran nere vid näsvingeshöjd. Fi fan. Det var som Baba Sonic all over again. Promenad hem följt av säng utan tandborstning.

Fuck you, I won't do what you tell me

Hanna har börjat komma i trotsåldern. Det är svårt att hantera, tycker jag. Mest för att jag själv är så jävla barnslig att jag blir lika sur själv som hon blir. Min kille säger att jag måste lägga av med det, jag kan ju inte vara trotstjurig jag också. Och det VET jag väl. Fattar jag väl själv också. Men det är så himla svårt när hon VET vad hon inte får göra, och ändå gör det för femte gången på lika många minuter. Det kan vara vad som helst. Stå på sin stol vid köksbordet. Lägga upp fötterna bredvid mattallriken. Vända upp och ned på tallriken med mat på. Vända upp och ned på glaset med mjölk. Ta av sej kläderna som jag precis kämpat på henne. Sprutta ut allt nyköpt schampo i badkaret. Rita med penna på vita bordet. Dra blad av krukväxterna. Hela tiden tittar hon på mej med ett halvt öga och marigt ansikte, för hon vet att hon gör nåt dumt och att jag kommer bli sur och säga till henne. När jag säger till henne skrattar hon bara. Alltså på riktigt, hon tyckerdet är KUL när jag blir arg. Och jag vet att jag är vuxen och jag vet att jag inte KAN bli lack, men jag blir det ändå. Jag önskar jag var född filbunke. Ibland i dessa situationerna känner jag mej mer som en lättretad storesyrra än morsa. Och det här är bara början.

I natt är jag din

Eftersom solen skiner som tokig och det är fredag och jag snart fyller år (söndag), så tänkte jag fira idag redan. Mötet idag gick jättebra, på tisdag skrivs det på, jag har shoppat en snortajt klänning på rea och lite annat krafs på HM och nästan läst klart bok 3 på balkongen. Nu sitter hanna i en bil på väg mot Tyresö och jag ska möta Lina på Hötorget nånstans om en halvtimma redan och vi ska gå på invigningen av Carl M:s och Johans nya bakficka Kåken på 1900. Anders Rydell ska intervjua Monique Wadsted på plats om Pirate bay-domen, det vill jag höra. Och dricka vin. Ta mej fan om jag inte ska dricka rosé. Sen TBA ett tag tills det framåt midnatt blir dags för min killes klubb Love på Marie Laveau som i kväll har detta galanta tema: 90-tal! Min årgång. Som ett vackert vin i cykelbyxa. Hepp!

Smell you later!

Nu svirar jag ned till Stureplan för löneförhandling. Lämnar Södermalm. Har mycket rouge, har sett att de har det där borta på andra sidan. *läskigt*

You're simply the best

En sak har gnagt i mej ett tag. När vi drack vin hos mej förra onsdagen, så hade Carro sin vän Frida med sej. Jag känner inte Frida så väl, men hon är härlig. Som oftast när det är en för någon av oss ny bekanting med när jag och Carro ses, och det är vin inblandat, så kommer historien om hur jag och Carro kom att bli vänner upp. För att göra en lång historia kort, jag var elak mot henne i fyra-fem år, sen blev vi bästa vänner. Alltså, jag var så där Mean girls-elak. Och frida ba, men gud vad hemskt, varför då? Och som vanligt så sades väl nån liten syrlig kommentar och ett överslätande skämt och så skrattade vi lite, men just förra veckan så kände jag att det fastnade lite i halsen. För även om jag håller Carro närmast hjärtat idag, och har gjort i tio år nu, så rättfärdigar det inte alls hur jag betedde mej. Och jag har försökt förstå hur jag kunde go all superbitch gentemot henne. Vad det grundade sej i.

Carro, jag har funderat lite. Jag tror att jag ville att du skulle se upp till mej. För även om du var två år yngre och hade dina två år yngre kompisar, så tyckte jag att du var så cool. Du håller säkert inte med, för jag vet ju nu att du var supertrasig stor del av den här tiden, men då tyckte jag att du var gapig och högljudd och självsäker. Tog plats. Jag kände mej hotad. Och när du sen blev tillsammans med min tuffa och så mycket äldre killes kompis som var ännu tuffare och ännu äldre, ja, då hade du liksom gått över gränsen. Det mitt tonårshjärta såg som enda lösning var att behandla dej som luft, tala till dig via någon annan i rummet ("kan du be Carro skicka mej den där grejen", fast du satt bredvid mej), titta på dej som om du lagt en bajskorv på bordet varje gång du yttrade dej i min närvaro och när jag väl tilltalade dej var jag bara kall och dum i huvudet. Jag ville att du skulle se upp till mej, för i smyg såg jag upp till dej. En årsklass över mej gick det en tjej som hette XXX. Hon behandlade mej ungefär som ovan, superbitchy, och gjorde ingen direkt hemlighet av att hon tyckte jag var värsta tönten. En gång sa hon att jag såg ut som Laura Palmers lik. Hon var ursnygg och hade hippa Levis-jeans som hon köpt på Jeanslådan och så var hon solariebrun och hade vita tänder. Jag var livrädd för henne, och ville inget hellre än att bli intagen i hennes cirkel och få vara hennes vän. Jag ville att du skulle känna inför mej som jag inför henne. Låter det weird? Låter det barnsligt? Klart det gör. Det låter helt cepe, men det var så det var. Och alla killar gillade dej så himla mycket. Och Malin blev ihop med Sammy och Linda med Mejjan och Lisa med Sebbe eller vad fan han hette, jag var så hotad, Babsan. Sala var inte stort och du och ditt tjejposse tog över de där häftiga äldre 72:orna som JAG tyckte var urhäftiga och ansåg vara helt mina. Det är förmodligen Psykologi 1A det här, men det förändrar ju inte att jag var dum i huvudet. Kommer du ihåg hur jag sprack ibland på fyllan? Liksom inte kunde låta bli att prata med dej ibland? Som på sista april i Uppsala den där gången. Jag tyckte du var så spännande. Och dagen efter var jag helt upprymd och kunde inte fatta varför, men det var för att jag hade pratat med dej och jag gick igenom ord för ord vad jag hade sagt, om jag sagt något töntigt och funderade på om du fortfarande tyckte jag var häftig. Andra gånger, som i Hultsfredsbussen och så där, kunde jag med flit sätta mej nära dej bara för att jag skulle få tillfälle att briljera med min bitchiness. Ta in dej lite, bara för att sedan knuffa ut dej igen. Härskartekniken. Herregud.

Så det var så det var, Babsan. Jag var som jag var mot dej för att jag redan från dag 1 har tyckt att du är fascinerande, och i mångt och mycket är du så mycket som jag inte är och vill vara. Så känner jag fortfarande. Jag vet att du har många nära vänner, men jag har färre, och du är min bästa vän. Saker blir inte verkliga förrän jag fått berätta dem för dej. Ingens ord tror jag så hårt på, ingens råd tar jag till mej så mycket som dina. För mej finns det inga nackdelar med dej. Jag kan inte komma på ett dåligt ord att säga om dej, har inte gjort på tio år. Så från mej, via Tina Turner: You're simply the best, better than all the rest, better than anyone, anyone I ever met.

A working class hero is something to be

Plötsligt händer det. Efter uralång väntan hörde den eventuella arbetsgivaren av sej, och efter tre möten har de nu tagit ett beslut att anställa mej. Ha! Jag tänker inte skriva fan på väggen, tänker inte knysta ett ord utöver detta, inte förrän pappersbiten är påskriven och allt är i hamn. Men vad härligt det vore. Ett kontorsjobb. Luncher. Arbetskompisar. After work på Riche! Fredagsvinluncher på Sturehof! Också kul att få en anledning att fixa fejjan om morgnarna. Dör litegrann varje dag när jag catchar en glimt av mej själv i hallspegeln här hemma, när jag lufsar kring i urtvättade tajts och skitiga t-shirts och superplatt hår.

Och så klart gråter slackern i mej och ba "guuuuud, ditt jävla skåp, du klarar dej ju ändå hyfsat som frilans och kan sova om morgnarna och läsa böcker hela dagarna, kolla på hur mycket teveserier du vill, fika i solen med andra lediga slackerbarn och bara populärkultursrunka hur mycket du vill osv osv". Men så kan man ju inte tänka om man är vuxen. Vilket är något jag iofs aldrig påstått mej vara.

Klart och betartt!

Efter att ha kollat på bilderna från Hannas spelning igår konstaterade min kille att hon har ljudtekniker-frilla. Risigt, glest, sporadiska långa hårtusslockar och ovanpå hela alltet ett förtvivlat tunt flor av rakt genomskinligt hår. Bevismaterial till vänster. Nåt måste göras. Så idag klippte vi'na! I en trendriktig page. Hon har en gigantisk hårvirvel mitt i pannan, så någon lugg kommer flickebarnet aldrig kunna ha. Gissa om det kommer bli förtvivlade utrop från tonårsrummet om x antal år.

All day and all of the night

Jag bara läser och läser och läser. De här böckerna är så bra att till och med The Wire har fått stryka på foten. Måste. Veta. Hur. Det. Går. Nu går jag in på bok 3.

KÖÖÖÖÖÖÖP.

Keep on rocking in the free world

Spelningen gick bra. Hanna var inte alls nervös. Hon struttade runt som hon aldrig gjort annat. Ja, förutom när hon nästan snubblade på micksladden.

Okej. Nu tar vi dom.

Idag 19.30 är det live-premiär för min kille och min unges band Einstürzende Kindergarten nere på Strand. Vi håller tummarna, men chansen finns ju att hon blir vettskrämd. Concretes-Maria ska också uppträda med sitt barnband Årstatjejerna. Återkommer.

Night swimming

Jag har köpt en baddräkt. Jag har aldrig varit vän med beach wear. Förut var jag för blek (tonåring 90-tal), sedan kroppsissues (helt onödiga, 20-30), nu är kroppen faktiskt för första gången oformlig på riktigt, om man nu har den typen av ideal jag ändå tragiskt nog besitter, och således gillar jag inte baddräkt nu heller. Men jag är större människa än så och orkar fan inte ha hangup över eventuella kroppsliga defekter längre. Hängig röv, mage, tuttar etc, so what, denna kropp har FÖTT BARN, FÖR FAN. Har klokt nog insett att den enda som bryr sej om hur jag ser ut är jag själv, även om jag min nyfunna smarthet till trots nog aldrig kommer bli helt bekväm med att stå halvnaken till allmän beskådan. Men ungen kommer ju vilja bada i sommar. Så jag har köpt en baddräkt. och om man går fort och ler stort så märker ingen nåt. Det får bli min baddräktsfilosofi.

Hmm. Talar jag emot mej själv här? Äsch, ni fattar vad jag menar. I'm too old for that shit.

Baddräkten jag slagit till på är ursnygg och femtiotalsvampig. Och prickig! Bloggerskan Hanna Fridén har köpt en likadan, hon är löjligt het i den, så jag låter henne visa upp den. Enda problemet är att man vill ha stråhatt eller sjalett och stora stora filmstjärna-glasögon till. Helst också rosa toffletter med rosa fjädrar på. Och det går ju inte, särskilt inte om man vill låta sin bleka lekamen smälta in obemärkt på Eriksdalsbadet.

Every day, every night, every week, I sing la la la la la

Som en smäll på käften så kom den. Vardagen. Upp, puss-väcka unge, skiva banan i yoghurt, brygga kaffe, Hanna Hellqvist i Morgonpasset, famla efter gårdagens kläder, cykla till dagis. Fan, inte så illa ändå nu när jag tänker på det.

Nu: snabbt som attan hitta artikelidé till nästa veckas På stan. Deadline: om tre timmar. Aj då.

South of heaven

Jag älskar att bo på Södermalm. Vill aldrig bo någon annanstans. Det må vara tillkämpat hippt på sina ställen, men det är inte därför jag älskar det. Jag har bott här i snart tio år. Det är mitt nya hemma. Home away from home. Det som var mitt tillfälliga, det nya läskiga, men som nu är det mest familjära. Det tog sin lilla tid. Att sätta sitt revir. Få egna minnen till nya gatstenar. Men de kom så småningom och nu kan jag knappt passera ett gatuhörn utan att ha något minne, fult som fint, förknippat till det. Alla knasiga killar man dejtat, hemmafester, nattpromenader, fyllor, arbetsplatser, shoppingvändor, läggor man bott i, sovit i, offentliga gräl och hångel... Södermalm är hemma. Och i helgen kom alla uteserveringar upp. I morse käkade jag och min kille och Ruben frukost på Svart kaffe. Di Leva var inte där. Det är han alltid annars.

Vättar is the shit.

Nu är det slut på semestern för den här gången! Det har varit så jävlans skönt att bara vara kille och tjej, men igår när jag gick in i sovrummet och såg hannas lilla blå säng (som hon aldrig ligger i) så knöt fan magsäcken ihop sej av saknad. Hon är så himla härlig min unge. Hon kan så mycket och hon har så mycket personlighet. Hon är skitrolig och pratar om viktiga saker som fåglar och spindlar och månen och yoghurt. Hon är så fiiiiiiin. Om en timma ska vi hämta henne.

Tills dess läser jag min helt SJUKT BRA bok-serie A song of fire and ice av George R R Martin. Det är så klart tomtar och troll och skit, men framförallt en episk saga så vacker och låååååång och spännande om riddare och kungar och pakter och onda makter och evil things in the forest beyond att man absolut inte kan sluta läsa. jag är bara inne på bok två, och böckerna är tjocka tjocka och skrivna med pytteliten text och ändå så tänker jag för varje blad jag vänder att "fan, snart tar den slut!". Så bra är den. Igår läste jag åtta timmar i sträck! Finns på Scienceficktion-bokhandeln. KÖP. Vättar is the shit.

Det finns bara en av dej och det är du

Jag har en urfin vän som heter Lina. Lina Thomsgård. Det finns bara en som hon, jag har aldrig i mitt liv mött någon liknande. Det finns tusen skäl att älska henne. Här är tio: