Words can never make up for what you do

Jag tyckte verkligen inte om att vara skivrecensent. Jag är för snäll, för jovial, för mesig, för medhårs. Jag kunde aldrig riktigt känna mej okej med den där makten man ändå har som recensent. Jag tänkte alltid att "vem fan är jag att pissa på någon annans verk och levebröd". Med den inställningen var det svårt. Jag står för nästan allt jag skrivit i recensioner, inget var lögn, men jag vickade alltid mot det som var fint och bra, hoppade gärna över dålig kritik. Ofta när man som skivredaktör får en skiva, så får man den tre dagar innan deadline, tillsammans med fem andra skivor som det också ska tyckas till om. Det är ofantligt knivigt att ta till sig musik på det sättet. Jag tycker att en skiva förtjänar tre, till och med fem koncentrerade lyssningar innan man helst kan yttra sig och det hanns sällan med. Vilket gjorde att man missade de där nyanserna som kommer fram först efter ett tag när man blivit kompis med plattan. Eller ovän för den delen.

En recension skäms jag över. Säkert flera, men mest en. Det var mitt sista nummer av Nöjesguiden innan jag skulle börja på DN, jag hade skitmycket att göra och hemma var det rätt tungt och ledset. Tiden var knapp och jag skulle skriva om Lykkelis "Youth novels". Jag lyssnade och lyssnade och inget hände, jag var helt tom i hela mej av helt andra anledningar och jag visste redan när jag skrev skiten att det här nog var det sämsta och minst greppbara jag någonsin klämt ur mej. Jag skrev nåt obegripligt och nåt i stil med att jag hade väntat mej mer. Skickade texten till AD:n och gick vidare i livet. Ett och ett halvt år senare har jag spenderat otaliga timmar framför olika Youtube-klipp med Lykkeli och är så jävla bländad av hennes musikalitet, hennes röst och starquality. Varje singel är ett litet genidrag. Och på nätet ligger min pruttrecension kvar, och inte en kotte bryr sej väl om den, men jag gör det. Jag vill ge den högre betyg, jag vill säga att man inte kan vänta sej något bättre, att den överträffar rätt mycket som kommit inom svensk musik det här århundradet. Att hon är minst lika unik som Jenny Wilson och Frida Hyvönen är i min bok. Som en svensk Feist. Så sjukt bra. Hennes röst live är som ett skämt, jag dör av avundma. Kolla bara, här med Bon Iver (!):