Say my name, say my name

När jag var liten var jag så förtvivlad över att jag inte hette Linda (Linda, Linda med The Pinks) eller Helena (Helena och jag med The Pinks) eller Gloria (Gloria med Carola) eller Maria (Maria Magdalena med Sandra osv. Aldrig kom det nån låt som handlade om mej, Emelie. Beatles har nån tror jag, som heter "See Emily play" eller nåt liknande, men den har jag aldrig riktigt hört. Typ 100 år senare har det kommit några stycken till, men på tok för kassa. Den första var "Slå dig fri, Emelie" med Dia Psalma, det tyckte man ju iofs var lite coolt, gamla Strebers liksom. Sen: stiltje. Tills Adam Green från Moldy Peaches gjorde den där "I wanna dance with Emily". Men överlag. Inte så många hyllningslåtar direkt. Nyss på radion hörde jag en Emelie-låt, en helt sprillans. Det var Johan Palm och låten hette visst "Emma-lee". Fint ska det vara, fint som snus, ett vanligt Emelie räckte inte för Johan, han skulle spexa till det. Den var rätt dålig den med. Tänk på alla braaaaaa namnlåtar det ändå finns. Lyllos Carro. "Sweet Carolina" med Ryan Adams är ju så toppen.

Apropå gammal kängpunk så hörde jag Lyckliga kompisarna på Peace and love förra året. Hockeyfrilla. Herregud vilken nostalgikick. Vi satt i fönstret på carros hotellrum som var precis vid Stora torgets scen och kände oss som femton igen med billig vinsmak i munnen. Svensk punk var så STORT i Sala när jag var tonåring. Superstort, åtminstone i vårt lilla alternativa gäng. Jag knallade gatorna fram med nätstrumpor med stora upprivna hål i och Dr Martens och långa kjolar från Indiska och batik och henna-hår och stora t-shirts med överkorsade hakkors och tyckte Strebers var "bara SÅÅÅÅ bra". Det här var min favvo-Strebers, fast det står Dia Psalma i klippet: