You're simply the best

En sak har gnagt i mej ett tag. När vi drack vin hos mej förra onsdagen, så hade Carro sin vän Frida med sej. Jag känner inte Frida så väl, men hon är härlig. Som oftast när det är en för någon av oss ny bekanting med när jag och Carro ses, och det är vin inblandat, så kommer historien om hur jag och Carro kom att bli vänner upp. För att göra en lång historia kort, jag var elak mot henne i fyra-fem år, sen blev vi bästa vänner. Alltså, jag var så där Mean girls-elak. Och frida ba, men gud vad hemskt, varför då? Och som vanligt så sades väl nån liten syrlig kommentar och ett överslätande skämt och så skrattade vi lite, men just förra veckan så kände jag att det fastnade lite i halsen. För även om jag håller Carro närmast hjärtat idag, och har gjort i tio år nu, så rättfärdigar det inte alls hur jag betedde mej. Och jag har försökt förstå hur jag kunde go all superbitch gentemot henne. Vad det grundade sej i.

Carro, jag har funderat lite. Jag tror att jag ville att du skulle se upp till mej. För även om du var två år yngre och hade dina två år yngre kompisar, så tyckte jag att du var så cool. Du håller säkert inte med, för jag vet ju nu att du var supertrasig stor del av den här tiden, men då tyckte jag att du var gapig och högljudd och självsäker. Tog plats. Jag kände mej hotad. Och när du sen blev tillsammans med min tuffa och så mycket äldre killes kompis som var ännu tuffare och ännu äldre, ja, då hade du liksom gått över gränsen. Det mitt tonårshjärta såg som enda lösning var att behandla dej som luft, tala till dig via någon annan i rummet ("kan du be Carro skicka mej den där grejen", fast du satt bredvid mej), titta på dej som om du lagt en bajskorv på bordet varje gång du yttrade dej i min närvaro och när jag väl tilltalade dej var jag bara kall och dum i huvudet. Jag ville att du skulle se upp till mej, för i smyg såg jag upp till dej. En årsklass över mej gick det en tjej som hette XXX. Hon behandlade mej ungefär som ovan, superbitchy, och gjorde ingen direkt hemlighet av att hon tyckte jag var värsta tönten. En gång sa hon att jag såg ut som Laura Palmers lik. Hon var ursnygg och hade hippa Levis-jeans som hon köpt på Jeanslådan och så var hon solariebrun och hade vita tänder. Jag var livrädd för henne, och ville inget hellre än att bli intagen i hennes cirkel och få vara hennes vän. Jag ville att du skulle känna inför mej som jag inför henne. Låter det weird? Låter det barnsligt? Klart det gör. Det låter helt cepe, men det var så det var. Och alla killar gillade dej så himla mycket. Och Malin blev ihop med Sammy och Linda med Mejjan och Lisa med Sebbe eller vad fan han hette, jag var så hotad, Babsan. Sala var inte stort och du och ditt tjejposse tog över de där häftiga äldre 72:orna som JAG tyckte var urhäftiga och ansåg vara helt mina. Det är förmodligen Psykologi 1A det här, men det förändrar ju inte att jag var dum i huvudet. Kommer du ihåg hur jag sprack ibland på fyllan? Liksom inte kunde låta bli att prata med dej ibland? Som på sista april i Uppsala den där gången. Jag tyckte du var så spännande. Och dagen efter var jag helt upprymd och kunde inte fatta varför, men det var för att jag hade pratat med dej och jag gick igenom ord för ord vad jag hade sagt, om jag sagt något töntigt och funderade på om du fortfarande tyckte jag var häftig. Andra gånger, som i Hultsfredsbussen och så där, kunde jag med flit sätta mej nära dej bara för att jag skulle få tillfälle att briljera med min bitchiness. Ta in dej lite, bara för att sedan knuffa ut dej igen. Härskartekniken. Herregud.

Så det var så det var, Babsan. Jag var som jag var mot dej för att jag redan från dag 1 har tyckt att du är fascinerande, och i mångt och mycket är du så mycket som jag inte är och vill vara. Så känner jag fortfarande. Jag vet att du har många nära vänner, men jag har färre, och du är min bästa vän. Saker blir inte verkliga förrän jag fått berätta dem för dej. Ingens ord tror jag så hårt på, ingens råd tar jag till mej så mycket som dina. För mej finns det inga nackdelar med dej. Jag kan inte komma på ett dåligt ord att säga om dej, har inte gjort på tio år. Så från mej, via Tina Turner: You're simply the best, better than all the rest, better than anyone, anyone I ever met.