"jag tänkte på en sak. tycker du aldrig att folk är skrämmande? alltså såna som är så där übercoola, bra och snygga på alla sätt och vis. du verkar ju både träffa och känna en hel del såna."
Ja men gud, så klart jag tycker. Men det beror på. I och med att en del jag känner eller är bekant med är så att säga kända, så är det inte längre ett kändisskap i sig som skrämmer mej. Inte ba "ÅÅÅÅH ORUP, nu blir jag till mej i brallan och vet inte vad jag ska säga, FNISS FNISS". (Obs. Gillar Orup.) Men i Sthlm ser man ju på alla de här kända fejjorna på gatan titt som tätt, och i min lilla värld kan man träffa dem varje dag om man går på alla fester och sånt som står till buds.
Jag är skraj för starka kvinnor som jag är imponerad av, mer sällan av män. Vissa av dessa är jag bekant med, som Isobel Hadley Kamptz och Jessika Gedin och Karolina Ramqvist, ursmarta kvinnor som vet så mycket som jag inte vet. Mindervärdeskomplexet kickar igång direkt. När jag träffade dem första gångerna så skallrade mina knän, det var på den nivån. Sedan finns ju de här otroligt duktiga musikerna som Frida H och Jenny W och Annika Norlin som jag skrivit om förut osv osv, de är ju också skitläskiga just för att de är så himla duktiga, har så ofattbart mycket talang. Och jag tror att de som skrämmer mej mest, är de jag beundrar på ett personligt plan. Och de som kanske sysslar med lite samma saker som jag, och som jag tycker ligger flera mil framför mej på talangskalan. Men va fan, de är ju som du och jag. Kanske mer välformulerade och kanske till och med mer intelligenta, men de grinar ju också över brustet hjärta och lider av diverse komplex och nojjor. Sen finns ju de här populärkulturella GENIERNA som tex Fredrik Strage. Han träffar jag då och då och jag blir alltid tyst som en mus av ren vördnad. Och Alexander Bard. Tyst som en mus då med. På ricko, blir mussla och får handsvett.
Så svar ja, jag är skitskraj för vissa människor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag har aldrig förstått det där med "kändisar" och idolskap.
Jag kunde inte bry mig mindre. Det finns så många talangfulla människor i ens närhet som man faktiskt berörs av och som berör. Dessa blir jag imponerad av. Då förstår jag inte varför jag skulle bli till mig för att jag ser/träffar en helt okänd "kändis".
Nä, men lite så. Men samtidigt, jag träffade Magnus Uggla härom månaden och ba: oj, wow. han ba: hej, jag heter Magnus. Man ba: heh jo, jag vet. Det är ju WEIRD med människor man växt upp med och tror sej veta så mycket om och de existerar bara på teve och i tidningar och internet och plötsligt så står de där framför en. Det är en skum känsla och ibland helt tillintetgörande, man blir... inte IMPAD, men det är weird stundtals.
Skicka en kommentar