Jag har alltid varit superrädd för spindlar. Gråträdd. Helt naturligt, så klart, då de är djävulen på åtta ben. När jag bodde hos min pappa i hans villa så bodde det en stor luden rackare med liksom tre-ledade ben, längre än den var bred. Jag fick ABSOLUT inte döda den då den var "bra för huset". Den fick mej att gråta hysteriskt vid flera tillfällen, och äbven om jag hade fått döda den så hadejaginte vågat närma mej. Ibland på morgnarna satt det stora svarta skitstora ena uppe vid listerna i vardagsrummet när jag kom ut ur mitt rum. Panik. Nu är Hanna jätterädd för spindlar, och detär INTE mitt fel. Så vitt jag vet har ämnet aldrig kommit upp ossemellan och det sista man vill är ju att föra över sina små (urstora) rädslor till ungen. Men nu blir hon alltså darrig på läpp och säger "pindel!" helt hjärtskärande om man går förbi tex en läskig rabatt. Vet ej vad jag ska göra åt detta.Och jag spenderar rätt mycket tid på min balkong där jag tjyvröker ibland när min unge är på dagis, eller som nu, hos mamma i Sala. Jag har aldrig sett en spindel här uppe, men nere vid kod-dosan vid porten brukar det sitta stora jävlar. Hmm, de borde ju rimligtvis också finnas här uppe då också eller hur? Har förmodligen invaggat mig själv i en helt falsk trygghet här uppe. Eller är fjärde våningen för högt för de små asen?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar