måndag 20 april 2009

This is the millennium of aftermath

Det är så jävla energikrävande att gräla. Jag känner mej som att jag gått en boxningsmatch eller bestigit ett berg, minus den befriande känslan av att ha åstadkommit något stort när jag väl är klar. När ilskan lagt sej är det bara ett stort ingenting. Jag tror att alltid efter ett tag när jag och min kille grälar, så handlar grälet för mej om återupprättelse. För allt jag innerst inne tycker att jag har försakat, för alla gånger jag tycker mej ha gett efter för hans vilja och retorik och så blir jag superarg och jag håller mig förmodligen inte till saken. Känner mej så oerhört felbehandlad och missförstådd, vilket i sin tur gör att jag gör mej själv till en felfri helig ko. Vilket är lite lustigt (inte alls egentligen) i sammanhanget, för oftast tycker jag att min killes största brist är hans höga hästar. Fi fan. Och nu har han gått och kvar är bara jag och skitmycket fler saker jag vill säga, en blandning av förlåt och kräl och bittra ord och nålstick som jag VILL ska skära som knivar. En blandning av "gå inte!" och "ahmen dra då för fan". Och återigen den här tanken som var på tapeten för en månad sen, som faktiskt var senast vi grälade: precis som då har jag även nu min månatliga blödning. Det får inte vara så futtigt. Jag kan inte vara en sådan simpel slav under mina hormoner, det kan inte betyda att det jag kämpat för och emot hela den här förmiddagen bara är hittepå. Det kan det bara inte. Och ändå. Det var fyra veckor sedan sist. Enkel matematik, komplicerat ämne.

15 kommentarer:

JenJen sa...

Förlåt om jag lägger mig i men jag känner igen mig så otroligt mycket... Min kille viskade försiktigt efter nio månaders bebisbärande och sex månaders amning att han trodde att hormonerna börjat spöka igen och att han dessutom haft stenkoll på min cykel innan jag blev gravid. Jag blev skogstokig såklart, aldrig att jag, JAG, skulle vara en hormonkossa. Sen insåg jag att det nog var läge att kapitulera.

johanna sa...

det här gör ont att läsa för jag känner igen mig så sjukt mycket. du är så himla modig som skriver om det här och jag är glad att du gör det för det stärker att se att man inte är ensam. jag tror inte att det är så simpelt som att det enbart skulle handla om hormoner. självklart blir vi mer sköra då, men det som skaver är ändå verkligt och på riktigt. det är bara lättare att hantera det resten av månaden. tack för att du skriver om sånt här, det är viktigt.

J sa...

Jag trodde på fullaste allvar att inget skulle förändras när jag blev med barn. Det enda, tänkte jag, var att jag skulle bli en tjockis om magen. Annars skulle allt vara precis som innan. Ha-ha! Jag blev helt störd. Hormonerna fick mig att ömsom gråta, ömsom gräla, och det läskiga var att jag inte kunde kontrollera det. När jag var, som jag skulle kalla mitt vanliga jag, kunde jag skratta åt hur patetisk jag var - men så fort hormonmonstret tog tag i mig hade jag inte en suck. Åter igen fast i gräl/ gråten.
Och kanske är det samma sak med dina hormoner, fast tyvärr varje månad. Man tror att det är så futtigt - fan, det är ju bara mensen! - men det är det kanske inte om man faktiskt inte kan styra det?

Frida sa...

Alltså, jag tror att hormoner kan påverka till viss del men anledningarna till grälen finns ju där ändå. I vanliga fall kanske man sväljer och undviker konflikter, men just under den tiden orkar man inte det. Inte något fel i det, men kanske man kan försöka hantera det bättre, vara lite förberedd. Typ anamma modet och orken att ta itu med saker, men försöka styra det lite mer rationellt. Och din kille (min kille, allas killar/tjejer) måste också anpassa sig. Om det nu är så att man är extra känslig en viss tid får väl de också anpassa sig, inte ta allt så personligt, anstränga sig lite mer för att se orsaken till grälen och inte bara grälen i sig. Inse att det finns en grund bortom pms och att det gäller att lokalisera den.

Anonym sa...

Det finns ingen enkel matematik (och det säger jag inte bara för att jag gick H på gymnasiet).
Jag tror att du och din kille (jag och min kille).

Äh. jag orkar inte ens förklara mer än att vi har det EXAKT som ni.
Jag hatar det, hatar att ha fastnat i nån jävla könsmaktsordningsstrukturskit och helt plötsligt göra saker som gör mig så väldigt missnöjd (och i slutändan bitter och motsatsen till tillfreds och nöjd med livet) och att den som jag står närmast är en del av problemet. Är en stor del av problemet.

Tack för att du är ärlig.

eff sa...

Asså, jag låter säkert som en idiot (är van) men kan man inte planera in diskussioner och sånt två veckor ur fas med mensen?

Schemalägga "the airing of grievances" och då tar man upp all skit man går och håller på. För jag misstänker att det snarast är spärrar som släpper än att all skit händer just då.

Jag ve'nte.

Mvh /Beundrare

gullrunn sa...

Kan det inte helt enkelt vara som Frida och Johanna säger ovan, att man vissa perioder faktiskt inte orkar hålla emot?
Sakfrågorna är desamma. Men just då orkar man inte bita ihop. Skyll inte skiten på hormoner. Morgonen är min primetime för gräl. Då orkar jag inte, då dyker allt upp. Plus att morgonsolen lyser på smulor och högar och allt känns blä efter för lite sömn.
Det betyder inte att sakerna vi grälar om är mindre äkta. Bara att de inte går att stoppa in i garderoben då.

Linn sa...

Jag håller nog med Eff och inte Frida och Johanna. Det kanske är bäst att bara kapitulera och erkänna att hormoner faktiskt styr oss mer än vi vill erkänna? Fast det suger.

Peggy sa...

I metro idag var det ett reportage om en tjej som har PMD, en värre form av PMS, och hon har startat en stödgrupp för folk med jobbig pms.

Ni fattar sa...

Make up sex! Make up sex! Make up sex! Make up sex! Make up sex! Make up sex! Make up sex! Make up sex!

Anonym sa...

Jag har haft samma problem, och det som räddade mig undan psyket var att gå till husläkaren och be om hjälp. Har de senaste åren (med uppehåll under graviditet & amning) ätit minsta dosen cipramil under dagarna med ägglossning & pms/mens. Effekten kommer dag 2, så vid första attacken av ångest och vansinnig ilska tar jag en tablett. Dagen efter har det lättat betydligt. Inga biverkningar heller. Som magi.Hjälper inget annat är det väl värt att testa.

A sa...

Jag har kommit fram till att pms-utbrott inte alls är hittepå utan den enda gången i månaden man äntligen är ärlig. Tjejer har ju en förmåga att alltid vara snälla och svälja så mycket S K I T ...liksom. Egentligen borde ens partner lyssna extra noga på vad man säger då istället för att stänga av och tänka "äsch hon ska snart ha mens."

En annan Johanna sa...

Jag håller med om att PMS-ilska främst förstärker känslor som redan finns där. Det finns såklart undantag, men för de allra flesta är det så tror jag. Enda nackdelen med PMS-gräl är att det lättare går överstyr, iaf är det min erfarenhet. Jag har svårare att hålla mig till sakliga argument och börjar lipa jättelätt. Men som sagt orsaken till grälen har varit äkta, PMS or not.

Erik sa...

Okej, det här kanske blir lite konstigt. Men om man bortser från PMS osv, och ser bara det jobbiga så känner jag igen mig i mycket. Har två barn och de första typ fem åren var jobbiga, både ekonomiskt och kärleksmässigt. För min del var största fokuset att få in pengar till familjen, och försakning av just familjen som resultat.
Sen började hon med helgjobb, vilket gjorde att jag var typ "helgpappa" med barn varje helg. Jättebra för relationen med barnen, mindre för relationen med henne.
Såklart kretsade bråken oftast kring städning, ekonomi och frihet som återkommande teman. Och vi körde oftast en går ut, en är hemma. Hade inte så mkt umgänge mad andra under den här tiden. Synd. Mycket synd.
För vår del slutade det i skilsmässa, peppande va? Nä, men det jag ville säja var att det fanns grejer som jag/vi kunde gjort på tidigare stadium. typ göra mer saker tillsammans, med barn/utan barn. Bibehållit ett socialt liv. osv. Men nu gjorde vi inte det.

Med distans, typ 3 år, så känns det bättre för mig. För henne (tror jag. Men helt plötsligt fanns sju dagar fritid i veckan utan krav osv...Vilket var svårt att hantera i början, med ensamhetsnojor, alkohol i överflöd och saknad av (främst) barnen.

Kan jag ge några råd då?

Nä, antagligen inte. Men om det är nåt så är det väl att försöka hitta tid till att vara tillsammans. Och att kompromissa utan att tappa bort er själva.
Allt blir enklare när barn blir äldre.

ta hand om dig (er)

Popmorsan sa...

Vad fina ni är. Ville bara säga det.