lördag 18 april 2009

Fuck you, I won't do what you tell me

Hanna har börjat komma i trotsåldern. Det är svårt att hantera, tycker jag. Mest för att jag själv är så jävla barnslig att jag blir lika sur själv som hon blir. Min kille säger att jag måste lägga av med det, jag kan ju inte vara trotstjurig jag också. Och det VET jag väl. Fattar jag väl själv också. Men det är så himla svårt när hon VET vad hon inte får göra, och ändå gör det för femte gången på lika många minuter. Det kan vara vad som helst. Stå på sin stol vid köksbordet. Lägga upp fötterna bredvid mattallriken. Vända upp och ned på tallriken med mat på. Vända upp och ned på glaset med mjölk. Ta av sej kläderna som jag precis kämpat på henne. Sprutta ut allt nyköpt schampo i badkaret. Rita med penna på vita bordet. Dra blad av krukväxterna. Hela tiden tittar hon på mej med ett halvt öga och marigt ansikte, för hon vet att hon gör nåt dumt och att jag kommer bli sur och säga till henne. När jag säger till henne skrattar hon bara. Alltså på riktigt, hon tyckerdet är KUL när jag blir arg. Och jag vet att jag är vuxen och jag vet att jag inte KAN bli lack, men jag blir det ändå. Jag önskar jag var född filbunke. Ibland i dessa situationerna känner jag mej mer som en lättretad storesyrra än morsa. Och det här är bara början.

4 kommentarer:

a.m.o. sa...

Skitjobbigt, jag vet. En sak som jag har lärt mig under mina år som förälder är att välja sina strider. Man måste jobba mycket med sig själv för ta mig tusan vad arg man blir när ungen ritar på det vita bordet osv osv. Men nu, när vi väljer våra strider har det blivit färre bråk. Det är som att vår 4,5 åring skulle döda alla för ett tag sedan. Vi blev skitsura när han sa så och sa åt honom varje gång. Sedan valde vi att inte säga något och plötsligt var det inte lika kul att döda längre. Så jag tror att det kan fungera, alltså att välja sina strider. Ett litet tips bara.

Jeja sa...

Jag tycker personligen att det nyköpta schampot i badet är värst, man blir lika besviken varje gång. Min snart 4-åring kissade just, med vilje, i min soffa. "Men vara lite.." var hennes försvar till varför. Man blir lite tokig ibland, men det är inte alltid obefogat.

Det som är bra, är att nu börjar hon förstå på riktigt när hon gått över gränsen. Det är alltid nåt.

Anonym sa...

Hihi. Gud så jobbigt det låter. Men lite gulligt också.

J sa...

Håller med a.m.o; välj dina fajter. Annars blir man fan helt knäpp. Min mamma (som var nitton när hon fick mig och typ faktiskt ett barn) hade tusen regler och sa åt mig hela tiden. Antar att hon fick spelet när jag inte gjorde som hon ville. Följden blev en rätt tillbakadragen unge, men som VERKLIGEN visste sina gränser och hyste stor respekt (läs lite rädsla). Jag vet inte om det är så jävla bra, jag tycker inte det, så jag väljer att vara lite mer soft med min 3-åring. Försöker att ta ett steg tillbaka och tänka efter vad som är viktigt att tjafsa om. Galen blir man ju ibland oavsett, fast det är skönt att slippa bli det konstant.