fredag 24 april 2009
Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem
Helt plötsligt är jag livrädd att dö när min kille är borta en längre period. Inte att bli påkörd eller så. Jag är rädd för att jag ska dö hemma när det bara är jag och Hanna där. Jag kanske får min Stringhylla i huvudet när jag sover och Hanna vaknar av att sängen är blöt av blod och mamma "sover". Eller att jag ska halka på väg ur duschen och slå ihjäl mej, känna livet rinna ur mej och inte ha kraft att ringa efter hjälp och Hannas oförstående ansikte intill mej. Och INGEN kommer sakna mej på ett par dagar och dagis kanske ringer men det är inget svar och så tänker de ba jaha och inget mer. Och Hanna kommer gå här hemma, hungrig och helt förstörd och ruska mamma som inte vaknar. Så förtvivlat rädd och ensam. I flera dar. Alltså, skratta på bara, det är helt patetiskt vet jag väl, men jag blir helt lipfärdig när jag tänker på det. Det KAN hända. Sån skit händer varje dag. Så igår ringde jag mamma och sa att hon måste ringa mej varje förmiddag. Och gärna kvällskvist också. Är detta en normal nojja, undrar jag? Jag vill skriva till en spalt i nån blaska och få svaret som alltid ges i tonårstidningarnas sexspalter, hur sjuka frågorna än är: ja, detta är helt normalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
detta är fullkomligt normalt. i alla fall i min värld.
jag vet inte om det är normalt, men jag nojar som 17 över samma sak typ hela tin. så antar att du i alla fall inte är ensam om det!
skönt att höra. delad ångest är lite lite lättare att ta.
Japp, helt normalt. Eller totalt neurotiskt, vad vet jag, men dagligen förekommande i de bästa av familjer i alla fall...
Ja fy fan jag anordnar också kontroller. Brukade t.o.m. ojja när sambon var hemma, tänk om någon skulle bryta sig in under natten och kniva oss men skona korven. Hon skulle ligga i sin spjälsäng, nerbajsad och ensam dag efter dag. Åh huu, nu kommer det tillbaka,
jag nojjar över att bli nerknivad, påkörd, skadad whatever när jag är själv så min anhöriga inte får reda på ngt. jag måste alltid alltid ha mitt legg med mig. om ut i fall att. jag försöker dock träna på att gå ut utan det. jag kan bara ana hur jag blir som morsa....
normalt så klart...
en bok som var bra och berör dina tankar finns här; http://www.boktips.net/index.php?p=8&showtip=3480
Jag nojar jättemycket över att jag ska ligga i en blodpöl och så ska Edvard kräla runt och göra illa sig. Speciellt när Andreas är borta och har glömt mobilladdaren som vanligt. Fyfan.
fint boktips, den verkar läsvärd. tack!
Kan inte säga att jag har just detta noj, däremot tänker jag ganska ofta på det som hände för några år sedan och då dör jag lite inombords. Det som hände (allt enligt AB förstås): mamman dog och två-åringen var hemma ensam med Döda Mamman i två dagar och hade försökt mata henne med bullar och pannkaksmix.
Pannkaksmix! Nerkissade ungen! Vakna lilla döda mamman!
Åh. Nu vill jag grina igen.
lena: exakt det som spökade i mitt huvud också. den händelsen. så jävla tragiskt.
Döden har blivit ett hett ämne att gå och tänka på sedan jag blev mamma. Innan dess var jag odödlig. Jag kan ligga och tänka på vad jag skulle göra om jag fick ett cancer-besked, typ du kommer DÖ om ett halvår. Hur det skulle påverka min dotter och vad jag skulle göra för att hon skulle minnas mig. fy fan, blir ledsen bara jag tänker på det. Sen kan jag - lika ofta, faktiskt - tänka på vad som skulle hända om det hände min dotter något. Det är snäppet värre, då ligger jag garanterar och grinar i sängen. Eller i hissen, beror på var jag är. Det är den värsta tanken som finns. Skulle det hända kan jag lika gärna dö, så känner jag.
Och jag som trodde att mina nojjor skulle försvinna när jag en dag kommer att få barn. Att det då inte kommer att finnas någon tid åt att tänka tvångstankar eftersom det finns ett liv att ta hand om. Att jag inte längre kan ligga i min säng och bara tänka på mig själv. Men nu försvann hela min förhoppning. Det kommer bara fler tvångstankar när man får barn...Fan
Skicka en kommentar