Min vän Babsan, som jag skrev kärleksbrev till här nedanför nånstans, har så många bra kvaliteter. En av dem är det här med ord. Hon får saker och känslor på pränt på ett så fint sätt. Härom månaden hade hon en text i Ottar som jag tycker är oerhört välskriven och exakt sätter fingret på något vi alla känt någongång. Läs här.
En sak jag beundrar med henne är att hon verkligen tagit tag i sej själv och jobbat med sina issues och tillkortakommanden. Själv har jag kört strutsmetoden hela mitt liv och gömt mej i böcker, teve, film whatever, bara för att inte behöva konfronteras med mej själv och mina tankar. Har inga problem med ensamhet, jag söker mej snarast till den, men jag måste hela tiden fylla den med något. Om det bara är jag och tystnaden kommer ångesten direkt. Man kan väl säga att hittills har resultatet blivit så där. Inte helt åt helvete, men fan vet vad man skulle hitta därnere om man gläntade på locket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
åh förresten emelie, jag var ju på gudomliga tina turner igår. och när hon sjöng *den där sången* tänkte jag på dig. nu är den VÅR.
Otroligt fin text. Låter som om hon lärt sig att vara själv inte alltid sammanfaller med att vara ensam. Att känslan ensamhet inte infinner sig bara för att man är själv.
Skicka en kommentar